Tytöille, jotka ajattelevat olevansa yksin är politisk teater som bäst, skriver Elina Sagne-Ollikainen.
Jag står och väntar på somaliska matinfluencern Sara Abdi i Nationalteaterns vestibul. Varken hon eller jag har tidigare sett en pjäs framföras på Stora scenen. Finlands nationalteater, Kansallisteatteri, förknippar jag med teater som görs för medelålders, vita, välbärgade, finsktalande personer. Men jag har kanske tänkt fel.
Aldrig mera ensam
En efter en väller de in genom dörren, premiärgästerna. En förväntansfull publik ska se Tytöille, jotka ajattelevat olevansa yksin (Till flickor som tror sig vara ensamma). Satu Linnapuomi har dramatiserat boken med samma titel skriven av Ujuni Ahmed och Elina Hirvonen. Nationalteaterns fasad har prytts med reklam för pjäsen ett tag redan. Jag smakar på orden: aldrig mera ensam! Det är att lova något stort.
Nationalteatern är känd för att stora författarnamn har fått sina verk uppförda här: nämnas kan bland annat Aleksis Kivi, Minna Canth, Eino Leino, Hella Wuolijoki, Maria Jotuni, Sofi Oksanen, Reko Lundán, Pirkko Saisio, Laura Ruohonen, Juha Jokela, Juha Hurme och nu aktuella Ujuni Ahmed.
Berättelsen är en samtidsskildring om en ung somalisk kvinna, som har upplevt våld och osynliggörande under sin uppväxt. Hon och hennes vänner får stegvis insikt i det systematiska förtryck de utsätts för i Finland, både genom fysiskt våld i en koranskola i Finland, men också genom att osynliggöras i många sammanhang. Det våld som huvudpersonen börjar motarbeta handlar om könsstympning, ett ingrepp som unga somaliska flickor blir utsatta för, oftast genom att familjen åker på ”semester” någonstans utanför Finland.
Satu Linnapuomi gestaltar hur den offentliga diskussionen kring könsstympning sett ut. Föreställningen använder sig av nyhetssändningar, Ahmeds tal till lagutskottet i riksdagen samt en fiktiv scen där Ahmed försöker få gehör för sin sak, medan riksdagsledamöterna alla upprepar en ytlig diskurs som de samtidigt instagrammar. Riksdagsledamöterna inte bara rör sig i flock, utan ser även likadana ut med neonblått hår och svarta kläder. Referensen till blåsvart regering går inte att missa. Bristen på representation bland våra riksdagsledamöter är påtaglig i denna scen. Det finns ingen som helst personlig kontaktyta vare sig till den somaliska diasporan eller till frågan om könsstympning.
För huvudkaraktären innebär det en stor risk att kritisera könsstympning, men hennes försök att få politiker att lyssna attraherar mest rasistiska politiska partier som får vatten på sin kvarn: se nu hur islam är kvinnoförtryckande.
Huvudkaraktären, Ujuni Ahmed, är inget offer, hon är modig, attraktiv, bryter mönster och agerar för att synliggöra det hon sett och förstår. I det verkliga livet, och på scen, tar hon tag i kampen för mänskliga rättigheter.
Representation har betydelse, och det är en vinst för demokratin att Nationalteatern äntligen har förstått detta.
Bruna skådespelare – de finns
Makten är vit i Finland och våra nationella institutioner har visat det tydligt i decennier, och visar det än idag. Det är först när normen bryts som vi som publik inser hur stark vithetsnormen är inom teatervärlden. Ujuni Ahmeds berättelse är en kamp för att bryta både tystnad och den vita hegemonin.
Jag upplever pjäsen mycket kraftfullt via skådespelararbetet: Elssa Antikainen (modern, vännen Anisa och även andra roller), Safiya Abukar (den unga Ujuni), Emilia Neuvonen (den vuxna Ujuni) samt Jasir Osman (Rafi, även andra roller).
Pjäsen är fartfylld, bubblande och fylld av rörelse. Scenografin bär upp den nyanserade berättelsen om Ujuni och hennes vänner. I inledningsscenen tar Spice Girls över. Det känns överraskande och vi får lite känslan av musikal, tempot är snabbt, så även skådespelarnas repliker. Det är ungdomens tempo, med allt vad det innebär.
Nationalteaterns scen fylls av flera olika karaktärer som spelas av rasifierade skådespelare. Karaktärerna är roliga, allvarsamma, pinsamma, skickliga och vackra. Representation har betydelse, och det är en vinst för demokratin att Nationalteatern äntligen har förstått detta. I en intervju har Ahmed sagt att pjäsen är viktig för Finland, inte bara för minoriteter, och jag är benägen att hålla med henne.
Samtidigt ställer jag mig nog frågan: varför tog det så här länge för Nationalteatern att föra fram den somaliska diasporan? Kanske samma kritik kan riktas till andra teatrar i Finland? Initiativ för att öka representation finns och har funnits, men det är skillnad på hur mycket utrymme, eller hur litet, som avsatts historiskt.
En helhetsupplevelse
Veckan innan premiären springer jag på min barndomsvän Marian Ismail, och när jag ska kolla om jag har hennes nummer, ringer jag i misstag upp journalisten Maryan Abdulkarim. Maryan talar, sin vana trogen, snabbt och säger att ”ja, ja visst, jag fick en premiärinbjudan redan för ett tag sen. Du kan gå i mitt ställe. Berätta sen för mig vad du tyckte.”
Under premiärkvällen får jag syn på skådespelarna Antonia Atarah och Geoffrey Erista som jag sett i för mig oförglömliga föreställningar – det var första gångerna jag har sett en brun skådespelare i huvudrollen. Atarah i aktuella Ronja Rövardötter på Svenska Teatern och Erista i Lost Islands / Kadonneet Saaret performance på Skanslandet.
Att se teater är för mig en helhetsupplevelse: vem sitter i publiken, vad upplever de, hur tar de emot föreställningen? Jag märker att jag sitter och funderar hur en mestadels vit publik kommer att ta emot berättelsen om en brun ung kvinna som kämpar för mänskliga rättigheter och som berättar om sitt liv, öppet, sårbart, ärligt. Jag är lite nervös, det brukar jag inte vara på teater. Jag märker att jag innerligt hoppas på att Ahmeds berättelse inte förstärker fördomar genom att ha ett offerperspektiv. Jag märker snart att min oro är totalt onödig.
Kampen för att bryta hegemonin
Tytöille, jotka ajattelevat olevansa yksin – i vilken man för övrigt hör olika språk: somaliska, arabiska och finska – är en berättelse som är fylld av smärta: upplevelser av strukturellt våld, utanförskap och osynlighet. Den innehåller annat också. Föreställningen för fram vikten av att bege sig bort från Finland i unga år för att vidga sina perspektiv. Det är en autofiktiv pjäs kryddad med mycket humor om den unga Ujuni Ahmed som besluter sig för att inte acceptera tystnaden kring könsstympning. Hon blir människorättsaktivist. Ahmed är idag verksamhetsledare för Fenix Helsinki, och har jobbat i flera år för att könsstympning av flickor skulle kriminaliseras.
Ahmed inser att det är enbart genom att höja sin röst som förändring är möjlig. Det är enbart genom att synliggöra sig själv och ta plats som det går att överleva. Det finns inget annat val.
Jag skönjer beröringspunkter med min egen uppväxt, inte könstympning, men upplevelsen av att bli andraifierad i så många sammanhang, kontinuerligt, samt att känna att det inte finns utrymme för att berätta om det smärtsamma i att aldrig kunna vara en del av majoriteten – och samtidigt visa att livet är gott ändå.
Flertaliga hemligheter
Varför? Då frågan väcktes i den unga Ujunis huvud fanns det ingen väg tillbaka till att underordna sig vuxna som begränsar, förminskar och underkuvar de unga muslimska kvinnorna. Hon frågar sig: varför var ingen intresserad av att höra hur vi hade det?
– Vi lärde oss tidigt att ljuga, säger den unga Ujuni som ska balansera mellan att vara en del av ungdomskulturen och att försöka leva upp till att vara en ”god muslim”.
Den unga Ujuni förstår att hon kan ta saker i sina egna händer, leva ett liv som är hennes, bara hon gör det i smyg. Med frihetssträvan och de flertaliga hemligheterna följer andra upplevelser: utsatthet, fattigdom och problem med skolgången. Som brun kvinna kan jag relatera till berättelsen.
Till en av hemligheterna hör tonårskärleken, något som ger upphov till igenkänning hos hela publiken och skrattsalvor, då Ujunis nära kompis, hiphopkillen Rafi uppenbarligen är upp över öronen förälskad i Ujuni och övar på sätt att säga detta till henne i en scen, som han får ha i strålkastarljuset alldeles för sig själv.
Generationernas inverkan
Att göra mänskliga rättigheter till icke-frågor är politiskt maktmissbruk. Teatern kan använda sig av sin makt genom att välja vilka historier som ges utrymme och hur.
Föreställningens tematik är politisk: kvinnans rätt till ett eget liv fritt från våld och skam, rätten att bli sedd och bekräftad och kraften i att drömma och forma sitt eget liv.
Pjäsen lyfter fram de sätt som kvinnors rättigheter behandlas idag i Finland. Även feminismen får en känga för att inte vara lyhörd för olika perspektiv och låta olika slags livserfarenheter höras.
Föreställningen har onekligen ett undervisande syfte, men den känns inte uppläxande eller uppfordrande. Tematiken är allvarlig: könsstympning påverkar de unga kvinnorna på ett existentiellt, fysiskt och psykiskt plan, och Ujunis arbete med att göra ett upprop för mänskliga rättigheter visar upp ett Finland som inte bryr sig särskilt mycket om denna fråga. Att kräva ny nationell lagstiftning för att skydda flickor från att bli utsatta för könsstympning möter föga gehör i riksdagen, trots att Ujuni hörs i lagsutskottet.
Föreställningen är också en bildningsresa för den som inte vet särskilt mycket om Somalia och om hur landet historiskt sett inte alls varit så strängt islamistiskt som landet tycks vara nu, och som den äldre somaliska generationen försöker få de unga att tro. Den geopolitiska kontexten frammanas delvis genom huvudkaraktärens mor som inte vill visa foton från hur lyckliga och fria föräldrarna egentligen varit i sin ungdom, eftersom det står i bjärt kontrast till de konservativa krav som dottern utsätts för under sin uppväxt i Finland. De olika generationerna har en viktig roll i föreställningen och det har också det somaliska samfundet.
Det finns paralleller här med konservativa religiösa och borgerliga kretsar i Finland och i det samtida Europa som ifrågasätter kvinnans rätt till sin egen kropp och som förankrar hennes uppdrag och lojalitet i hemmet och familjelivet.
Motdiskurser och fräsch vårluft
”Det känns som om ett fönster öppnats mot den fräscha vårluften” skriver recensenten Laura Kytölä i Helsingin sanomat (22.9.2023).
Scenografin av Tinja Salmi är onekligen fungerande och estetisk och kostymerna av Sanna Levo är iögonfallande vackra. Men jag hade kanske inte hade valt uttrycket vårluft. Snarare är det förändringens makt vi kan känna av, och förändringen börjar i vardagen. Förändringen mot en mer jämställd teaterscen börjar med individer som vågar tänka nytt, stort och ifrågasätter status quo.
Berättelsen förflyttar sig från Finland till den somaliska diasporan i London, men också till Somalia. Det är en kavalkad av färger, blomster och vackra tyger, en prakt och glans som jag inte är van vid att se på den finländska scenen. Det är orientaliskt och vackert.
Metron blir en mötesplats och ett offentligt rum där trakasserier utspelar sig, men också en plats där Ahmed står på sig och vägrar ge efter för det förtryck som en del personer anser sig ha rätt att rikta mot henne i det offentliga rummet.
Scenografin tar publiken till många olika miljöer, Flickornas hus (Tyttöjen talo), metron i Helsingfors, dansträningar, lekparker, London, Mogadishu, konserter, sunkiga lägenheter där de somaliska flickorna sover på golvet. Och så riksdagen. Alla dessa platser väver in oss i en resa som blir ett ode till de nyanser, skikt och möjligheter som ett liv kan innehålla, då vi vågar börja leva det. Då vi inte backar för konservativa krafter, våld, fördomar, hatprat och försök till osynliggörande.
Och det är där rysningarna kommer: Nationalteatern gör historia och tar ställning genom att sätta upp en pjäs där somaliska unga kvinnor inte är tysta, underkuvade eller bortglömda utan tar plats i strålkastarljuset, badande i blomprakt och stående ovationer. Ett helt annat Finland är möjligt, via kulturens och berättelserna kraft.
På Nationalteaterns stora scen tas minister Purra ner från sitt von oben-perspektiv genom att föreställningen gestaltar den samhälleliga skada som politiker gör med rasistiska uttalanden.
Det är den somaliska diasporans framfart som vi får bevittna, och jag är otroligt tacksam för att se det jag redan visste. Demokratin kan stödas via våra kulturella institutioner. Vi ser människan och den Andre i det förkroppsligade. Vi upptäcker det häftiga i att vara människa genom att möta den Andres sårbarhet och styrka, för då möter vi oss själva. Det är så världen förändras till en bättre plats. Grattis Nationalteatern till att vara en del av en kulturell revolution! Jag ser fram emot att följa med mer av den.
Nationalteatern: Tytöille, jotka ajattelevat olevansa yksin.
Baserad på en roman av Ujuni Ahmed och Elina Hirvonen. Dramaturg: Eva Buchwald. Koreograf: Ima Iduozee. Scenografi: Tinja Salmi. Dräkter: Sanna Levo. Ljud: Moe Mustafa. Ljus: Tomi Suovankoski. Video: Ville Virtanen. På scenen: Safiya Abukar, Emilia Neuvonen, Yasmin Ahsanullah, Amaal Ali, Elssa Antikainen, Jani Karvinen, Pirjo Määttä, Jasir Osman, Ilja Peltonen, Julianna Kauhaniemi, Lilja Kervinen, Anzaar Elmi.
Spelar fram till 22.3 2024.
Foto: Tuukka Ervasti
