Unga Teaterns scen föreställer en förfallen amfiteater där barnet Momo (Stella Laine) bor inuti stenmuren. Hen kommer ingenstans ifrån och har inga föräldrar. En dag finns hen bara där, och snart känner hen alla i staden. Gatsoparen, barberaren (bägge spelade av Kristian Thulesius), guiden (Edith Holmström), muraren (Åsa Nybo), krögaren (Johan Aspelin) och alla andra älskar att komma förbi och småprata med Momo. Faktum är att de behöver Momo, som har en superkraft som ingen annan har: hen kan lyssna.
Momo eller kampen om tiden är ursprungligen en roman från 1973 av Michael Ende. Liv är tid, lyder budskapet i den rätt tidlösa berättelsen, och vi ska passa på och njuta av den tid vi har fått. Premissen är att det är sällsynt med människor som har tid att verkligen lyssna på sina medmänniskor. På den punkten är Momo annorlunda.
Men ingen godhet som inte hotas av mörka krafter. Stressen griper omkring sig i staden, och snart är det ingen annan än en skock barn som hinner komma till amfiteatern och prata bort en stund. Alla andra har fått så hiskeligt bråttom. Barnens föräldrar bara jobbar och jobbar.
Tidstjuvarna har kommit till staden. De är skumma gestalter i grå trench och grått plommonstop som pratar med robotröst och blir bara fler och fler. De vill att människorna ska öppna sparkonton i tidssparkassan och börja spara tid och effektivera. Att leka eller småprata för nöjes skull är bara slöseri med tid! Från om med nu är människorna slavar under klockan.
Så börjar kampen om tiden, och Momo får i uppdrag att rädda mänskligheten från tidstjuvarna genom att släppa ut tidsblommorna ur ett kassavalv som bevakas av de grå.
Romanens gråa herrar kallas i föreställningen könsneutralt för de grå, och Momo, som av Ende könades som flicka, definieras inte tydligt som representant för något kön. Momo är ett slags frälsargestalt som kommer till människorna med ett kärleksbudskap, så det kan vara en del av argumentet för att det inte spelar roll vilket kön hen har.
Den pratande dockan, som Momo får av de grå herrarna i boken, har bytts ut mot en surfplatta. Det är kanske den självklara lösningen för att hämta berättelsen till 2000-talet. Teknikskepsis kommer på köpet.
Grundtonen i föreställningen är hoppfull och äventyret slutar väl. Det finns en ambition att få publiken att stanna upp och tänka över vad som är viktigt i livet. Svaret på frågan är dock lite styrt. Vi förstår att det är tiden med våra nära och kära vi borde värna om, i motsats till karriär eller pengar, och att det är bättre att leka fantasilekar än att spela på en surfplatta. Det är det sedelärande stråket i sagan som skvallrar om att berättelsen om Momo faktiskt har 50 år på nacken.
Unga Teatern: Momo eller kampen om tiden. Text: Vita Huber, baserad på en roman av Michael Ende. Svensköversättare och föreställningsdramaturg: Anna Simberg. Regi: Marika Parkkomäki. Scenografi och dräktdesign: Janne Siltavuori. Musik, ljus- och ljuddesign: Jukka Hannukainen. På scenen: Johan Aspelin, Edith Holmström, Stella Laine, Åsa Nybo, Frank Skog och Kristian Thulesius. Premiär på Unga teatern 16.9.2023, spelar fram till 1.11 2023.
Foto: Cata Portin
