Runa Birgit Linnea. Så benämner min dotters barn min mamma. Bara den äldsta har träffat henne men var för liten för att det skulle ha stannat i minnet. Min mamma föddes den 6 juni år 1913 och efter henne föddes det ytterligare elva barn i familjen. Min yngsta morbror är ett år äldre än jag.
Om min mamma sa min dotter en dag: Hon var svårälskad.
Om min mamma sa min dotter en dag: Hon var svårälskad.
Lägg till detta att mammor i princip ofta är svårälskade, i all synnerhet av döttrar. Och att vi på grund av omständigheterna bodde ihop under en lång tid av mitt vuxna liv. Det gjorde henne på inget sätt mer lättälskad.
Då var hon redan änka efter min fars för tidiga död och övertygad om sin egen stundande död som lurpassade bakom dörren (hon hann fylla nittiotre innan den bestämde sig).
Om min mamma har jag mycket att berätta. Ännu mer att gräva ut. Gräva in mig i. Gräva ner mig i. Gräva mig igenom. Inte bara minnen, mera eller mindre pålitliga, mera eller mindre konstruerade, tillrättalagda, vinklade, missuppfattade. I mina ständigt växande högar av papper kan jag hitta sida efter sida av stenograferad text där jag tagit mig för att skriva ner hennes ”pratdiarré” medan hon rörde sig i rummet. Det finns C-kassetter där jag slagit på bandspelaren utan att hon märkt det och låtit den rulla på.
Vad skulle jag ha det till?
Det var kanske ett sätt att skrika.
Vad har jag det till? Det får bara ligga, bara vara.
Ja, jag är en skrivande människa. Jag har ett behov av att berätta. Dialoger fäster sig i mitt minne, ordagrant, lägger sig på varandra, bildar mönster, insikter. I varje vaken stund formulerar jag mina tankar, benämner verkligheten.
Men från detta har jag avstått. Frestelsen har hudflängt mig – jag har aldrig trott att jag skulle kunna avstå. Nu tror jag det, nästan.
Får man, kan man, bör man skriva om människor man har tillgång till? Öppna dem, breda ut dem, lämna dem där. Det kan jag inte svara på. Däremot är jag själv en ivrig läsare av biografier i alla dess former, från alla tider, alla sammanhang.
Men att jag antagligen inte kommer att breda ut min mamma, det känner jag ett slags tacksamhet över.
