En av de första texterna vi läste då jag började studera filosofi var Platons dialog Gorgias. Jag minns att texten gjorde ett stort intryck på mig. Platon lade fram en krossande kritik av retoriken, som med alla sina knep och fina ord bara syftade till att övertyga. Som alternativ presenterade han i stället den filosofiska diskussionen. Här var målet inte att få den andra att tro som du, till vilket pris som helst, utan att tillsammans söka efter sanningen. I diskussionen mäter vi våra åsikter med varandra, jämför argument och försöker leta efter det som låter mest rätt. Om jag inser att du motbevisat mig, ändrar jag mig. Jag ändrar mig, och jag är inte bitter över att ha förlorat, utan tacksam över att du visade mig att jag hade fel.
Mycket kan sägas om den här dialogen. Till exempel kan man undra varför Platon i en dialog som motsätter sig retoriken låter Sokrates vederlägga sina motståndare med sådana mängder retoriska kullerbyttor och finurligheter. Men hur det än är med den saken, fick den här dialogen mig att tänka på nya sätt. Jag ville börja diskutera på det här sättet, helst ville jag att alla skulle börja med det, nu direkt! Det visade sig ändå inte vara helt lätt.
Lätt blir våra politiska åsikter också en del av vår identitet, och en attack mot vad jag tycker därför också en attack mot mig.
I politiken eller den offentliga debatten ses det ofta som en bra sak att stå för vad man tycker, oavsett vad alla andra säger, att fortsätta tro på sig själv och sina ideal även om hela världen skulle vara emot en. Och visst är det en fin sak att stå upp för det man tycker. Precis lika fint tycker jag det också är att kunna ändra sig. Att alltid hålla fast vid sin åsikt är nämligen inte att vara smart, eller tänka bra. Tvärtom! Om du aldrig ändrat dig skulle jag nog ta det som ett ganska dåligt tecken.
Egentligen ändrar vi väl oss ofta med tiden. Många är radikala som unga, och sedan lugnar de ner sig, blir mindre arga och mera moderata. Vi ändrar oss i takt med att våra vänner och förebilder ändrar sig, eller då samhället ändrar sig. Förstås kommer våra åsikter alltid att hänga ihop med det egna livet. Det vore naivt att tänka på dem som endast något vi rationellt kommer fram till. Men nog måste det ju ändå finnas mera grund för vad vi tycker än bara vad som är populärt just nu eller vad det passar sig för oss att tycka?
Det är lätt att säga om andra, förstås. Det är lätt att önska att de som ”tänker fel” skulle inse det och ändra sig. Att själv ifrågasätta sina åsikter är inte alls enkelt. En psykolog kunde säkert räkna upp en mängd tankefällor och defensmekanismer som låter oss bita oss fast i det vi tror och hindrar oss från att se sådant som går emot det. Men redan vem som helst kan ju se att det är svårt. Ju starkare jag tror som jag gör, desto mera pinsamt och jobbigt är det att erkänna ens bara inför mig själv att jag faktiskt hade fel. Lätt blir våra politiska åsikter också en del av vår identitet, och en attack mot vad jag tycker därför också en attack mot mig.
Är det inte ganska skrämmande hur svårt det är att ändra sig? Jag skulle så gärna vilja höra en politiker medge att hen har ändrat sig. Jag skulle vilja se en rubrik där den intervjuade citeras och säger ”jag hade fel, jag tycker inte så längre”. Och då menar jag inte att som Purra framtvingat ta avstånd från tidigare skriverier, utan att faktiskt på riktigt ändra sig och förklara varför. Det om något skulle öka min tillit till politiken.
