Jag har flyttat igen och undrat över vissa av mina arrangemang. Varför reparerar jag inte det vackra gamla hörnskåpet vars dörrar ramlar av eller klär om min favoritlänsstol som var nedsutten redan när jag fick den av en granne i studentbyn? Varför släpar jag runt saker från bostad till bostad, eller snarare källare till källare, flytt efter flytt, såsom gökuret som tickar och galar för högt, pappas gamla skidor och gardinstänger som aldrig används?
Hur det kommer sig att jag har flera exemplar av allt möjligt? Jo, för att på vägen mellan hem och jobb sprang jag ofta in i en butik och köpte något jag akut behövde, fast det fanns flera exemplar av det hemma. Varför vet jag inte vad jag har? Orsaken till att jag först nu märker alla de här konstigheterna är att jag har varit helt absorberad av arbetslivet. Nu har jag gått i pension och håller på att bekanta mig med mitt liv. Packandet blev som en arkeologisk utgrävning.
Varför släpar jag runt saker från bostad till bostad, eller snarare källare till källare, flytt efter flytt, såsom gökuret som tickar och galar för högt, pappas gamla skidor och gardinstänger som aldrig används?
När kom den slitna gröna kistan med det mystiska innehållet med på lasset? Jag har haft den som soffbord i trettio, fyrtio, femtio år. Flera gånger har jag tänkt tömma den på dess innehåll, gamla saker som troligen härstammar från mina farföräldrars hus. Jag har lyft på locket och tittat på urgamla spel, ett musealt bordtennisnät med två racketar, stigbyglar, tennisbollar, allt täckt av ett lager fint gråvitt damm. Varje gång har jag blivit så förbryllad över vad jag sett att jag stängt locket igen. Så har det upprepat sig med cirka tio års mellanrum. Tills nu.
Jag tittade in och på näthinnan fastnade den här gången ett kuvert med militärgradbeteckningar som helt tydligt hade sprättats bort från uniformer. Vems var de? Samma reaktion, förbryllad stängde jag locket igen. Sen slog det mig, Gunnars, det var min stupade farbrors saker. Jag rotade lite och hittade en låda med kuvert, först adresserade till skyddskåristen Gunnar S, sen till soldaten, senare korpralen. Det var inkallelser till olika ställen.
Jag sammankallade syskon och kusiner. Vi var några stycken som tillsammans öppnade locket på nytt, lyfte ut sak för sak. Fram trädde en ung människa som dog som tjugoåring, en nära släkting som ingen av oss hade träffat. Stigbyglarna hörde ihop med hästen Kipuna som farfar talat om, där var hunden Peggys pälsklippningsmanick, delar till miniatyrmodeller av båtar och flygplan i faner, hemgjorda spel, tennisbollar. Min bror tog allt byggmaterial, min syster lådan med kuverten. En kusin förde bordtennisnätet till idrottsmuseet och en patron som skramlat runt i kistan på alla mina flyttlass. Jag behöll spelen, bland annat ”Skyddskårsmanöver, ett trevligt sällskapsspel”.
Hela mitt vuxna liv har kistan funnits rakt framför mig. Inte ens min pappa har sagt nånting trots att jag dukat upp kaffe på den många gånger.
Nu är jag glad att jag inte lyckats slänga saker tidigare. Det känns som att vi blev bekanta med vår farbror, som ingen orkat berätta om. Till och med gökuret fick en ny plats brevid insektshotellet och fjärilsholken i koloniträdgården och nu blir jag riktigt glad när jag ser det.
