Genom sina nedskärningar i arbetslöshetsunderstödet och bostadsstödet vill regeringen öka de arbetslösas ekonomiska incitament att ta emot jobb, vilket i sin tur förväntas ge utdelning i form av högre sysselsättning. Målsättningen att öka sysselsättningen är i sig lovvärd, men dessvärre är de åtgärder regeringen har valt så till den grad ologiska att de riskerar att motverka sitt syfte.
Den nuvarande regeringens sysselsättningspolitik halkade in på fel spår redan i själva diagnosen av arbetslöshetsproblemet. Det finns förvisso så kallade flitfällor i vårt land, som innebär att det i vissa fall kan vara ekonomiskt olönsamt för en arbetslös att ta emot ett jobb. Men som Social- och hälsovårdsministeriets kommitté för social trygghet konstaterar i en rapport från år 2022 beror de här flitfällorna inte på att nivån på arbetslöshetsunderstödet i vårt land rent generellt skulle vara alltför hög, utan på en oflexibel och delvis föråldrad byråkrati som framför allt drabbar dem som samtidigt lyfter flera, delvis överlappande sociala stöd. I rapporten används faktiskt begreppet ”byråkratifällor” i stället för flitfällor.
Som om det inte var illa nog att regeringen baserar sin sysselsättningspolitik på en i grunden felaktig diagnos riskerar de åtgärder regeringen har valt att skapa nya flitfällor i stället för att eliminera de som finns från tidigare. Det här gäller framför allt slopandet av den så kallade skyddsandelen – den inkomst en arbetslös kan förtjäna utan att det påverkar de sociala stöden – för såväl bostadsstödet som arbetslöshetsunderstödets förhöjda grunddagpeng. Vad det här innebär rent konkret är att det kommer att bli mindre lönsamt för arbetslösa att ta emot tillfälliga jobb, vilket kommer att påverka sysselsättningen negativt snarare än positivt.
Regeringens argument för den här minst sagt ologiska åtgärden är att man på så sätt vill ”stimulera” de arbetslösa att skaffa sig ett heltidsjobb. Vad regeringen inte tycks ha noterat är att det faktiskt inte finns hederliga gammaldags heltidsjobb för alla som vill ha ett. Enligt en färsk rapport från Sitra jobbar hela 35 procent av alla sysselsatta – drygt 800 000 personer – i så kallade atypiska arbetsförhållanden, som snuttjobbare, deltidsanställda eller ensamföretagare. För till exempel studerande som jobbar deltid vid sidan kan det i och för sig handla om arbetstagarens eget val, men merparten skulle helt säkert byta ut de atypiska arbetsförhållandenas kroniska otrygghet mot en fast heltidsanställning om någon sådan fanns att få.
Ett annat faktum som regeringen missat är att de personer som lyfter grunddagpeng i de flesta fall är långtidsarbetslösa, vilket betyder att de har betydligt svårare att hitta ett jobb än de vars arbetslöshet varat endast en kort tid. Forskningen på området visar nämligen helt entydigt, att chanserna att få ett jobb blir allt mindre ju längre arbetslösheten varar. För arbetslösa i den här situationen kan sporadiska deltids- eller snuttjobb ofta vara den enda möjligheten att överhuvudtaget behålla kontakten med arbetsmarknaden. Men nu vill regeringen alltså beröva dem den här möjligheten genom att straffa dem ekonomiskt om de tar emot ett tillfälligt jobb.
Vilket i sin tur betyder att de arbetslösa som befinner sig i den här ytterst utsatta situationen i praktiken inte har något annan val än arbetslöshet på heltid, med allt vad det innebär av ökat psykiskt illamående och risk för marginalisering. Och även om regeringen av allt att döma inte kunde bry sig mindre om de arbetslösas psykiska välbefinnande borde den åtminstone inse att den just nu håller på att motverka sina egna sysselsättningspolitiska målsättningar.
Foto: Tuija Aalto / Flickr
