Varför antar Merete Mazzarella i sin nya bok att kulturfinlandssvenskar uppvisar ett stort avstånd till religion, frågar Valter Sandell.
Det bästa med Merete Mazzarellas nya bok Någonting på andra sidan är hur engagerande den är. Som läsare får man lust att ge sig in i diskussionerna som Mazzarella, en av landets främsta essäister och tillika professor emerita i nordisk litteratur, refererar, kommenterar eller framför. Att författaren här tillåter sig briljera med sin beläsenhet, där referenser till allt från samtida filosofi till antikens estetiker har en självklar plats i samtal om tro och dödlighet, är ingen överraskning.
Sekulära kulturfinlandssvenskar?
Det är även uppfriskande att Mazzarella tillåter mindre självklara inlägg ta en minst lika viktig och central plats i denna långa essä – privata samtal i Ekenäs och Danmark, statusar på Facebook, skrifter publicerade i Kyrkpressen, utdrag från Svenska kyrkans webbplats, och så vidare.
Detta är nämligen inte en bok som driver någon central tes som författaren försöker argumentera för eller övertyga läsaren om, utan det känns mer som en genuin undersökning där jaget tillåts ta plats i all sin skörhet, osäkerhet och sitt tvivel. Den landar faktiskt inte i en tydlig positionering gentemot tematiken – tro, döden och livet – utan erbjuder tankar och samtal för en vidare och än djupare diskussion om tematiken kan luta sig på.
Är den förminskande inställningen gentemot tro och andlighet en generationsfråga? Eller kanske ateistpianisterna på Tenho bara råkar vara intresserade av andlighet.
En aspekt av själva utgångspunkten i boken känns däremot lite överraskande. Behandlingen av bokens ämnen, religion, andlighet och tro, framställs som närmast något djärvt. Enligt Mazzarella tas nämligen religion och tro inte på allvar i finlandssvenska kulturkretsar – de viftas bort, förminskas. Mot denna bakgrund tycks Mazzarella vara ute på hal is, eller åtminstone verkar hon stå i beråd att dra lans för att nu ta tro och andlighet på det allvar de förtjänar.
Nu är jag inte en del av just de finlandssvenska kulturkretsar Mazzarella syftar på, och kanske det är just därför påståendet svårt att relatera till. När jag läser boken reflekterar jag kring hurdana samtal i finlandssvenska sammanhang om tro jag varit varit delaktig i under denna vecka.
På restaurangen Tenho på Helsingegatan höll en finlandssvensk jazzpianist en monolog och transcendens och ortodox tro, och avslutade med att rekommendera Pier Paolo Pasolinis Il vangelo second Matteo. På Instagram önskar en DJ lycklig chanukka och skrev några ord om hur han vill utvecklas som människa det kommande året. I mina chattgrupper rekommenderas Marcello Tarìs epitaf till Mario Tronti, först publicerad i en katolsk nättidning.
Är den förminskande inställningen gentemot tro och andlighet en generationsfråga? Eller kanske ateistpianisterna på Tenho bara råkar vara intresserade av andlighet.
Kritisk dialog med Hägglund
Från vänsterperspektiv är Mazzarellas diskussion med den svensk-amerikanska filosofen Martin Hägglund, professor vid Yale, en av bokens mest intressanta sekvenser. Mazzarella stryker inte Hägglund medhårs, utan går tvärtom i polemik mot Hägglund och speciellt mot hans bok This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom (Sv.: Vårt enda liv, se Ny Tid 6-7 2022). I boken föreslår Hägglund att erkännandet av ändlighet skapar mening, och att vi endast kan känna omsorg om det som vi kan förlora. Det eviga livet är därför inte endast omöjligt utan också oönskat.
Enligt Hägglund gör våra liv en skillnad för att de är ändliga, vilket i sin tur har politiska implikationer. Vi är existentiellt ansvariga för våra liv, men kan inte vara fria i kapitalismen, där vi är underkastade profit och kapitalackumulation. Ett emanciperat samhälle, som i Hägglunds bok kallas demokratisk socialism, skulle ge demokratisk kontroll över livsformer och institutioner.
Mazzarella menar att Hägglund är ”djupt orättvis”, när han föreslår att kristna reagerar sekulärt när de känner sorg efter förluster, och att han bortser från att kristna kan leva på två plan samtidigt, och menar att det finns en ”svepande arrogans” i Hägglunds syn på det eviga livet: ”jag tror att jag är långt ifrån den enda äldre människa som mycket väl kunde tänka sig att lugnt få vila i tidlösheten”, skriver Mazzarella och skruvar ner volymen i radion under Hägglunds sommarprat.
Det är överraskande att just Hägglund, som är en av de marxistiska filosoferna som faktiskt tar tro och andlighet på största (om än kritiska) allvar, får utstå den kanske vassaste kritiken i boken. Eller kanske det just eftersom hans kritik mot det eviga livets oönskade implikationer är så vass som teserna i Vårt enda liv blir delikata mål för kritik.
Det går även att läsa Varnon Jarrett, amerikansk journalist som Mazzarella behandlar, och speciellt hans kommentar om spiritual-sången ”When the Saints Go Marching In” som ett försök att framhäva andlighetens möjliga roller i kamper mot förtryck: ”Jag minns hur min mormor och andra gamla före detta slavar satt och sjöng ”When the Saints Go Marching In”. De kunde inte säga: ’Det här är allt. Det är så här det är. Det finns inget kvar’, så man måste skapa något som gör att man orkar finnas till.”
Merete Mazzarella:
Någonting på andra sidan.
Schildts & Söderströms, 2023.
