Den unge grekiske polis som en varm julidag 1995 arresterade en man på en strand i Rhodos hade ingen aning vilken betydelse detta skulle få under de kommande månaderna. Han antog bara att den blonda utlänningen med den märkliga engelska brytningen var ännu en i raden av turister som uppträtt olämpligt på semesterön. Hade han haft en föreställning om vilken skandal arresteringen skulle medföra är det möjligt att han skulle ha låtit mannen gå.lönnmördaren
Den arresterade visade sig vara ingen annan än Darko Asanin, den obestridde ledaren för Belgrads kriminella undre värld. Hans specialitet var att beskydda bilsmugglingen i östra delen av Serbien. Dessutom var han en framgångsrik affärsman med flera kasinon runtom i Serbien, bl.a. ett i huvudstaden Belgrad, som frekventerades av prominenta personer såsom de bosniska serbernas ledare Radovan Karadzic. Men det fanns ännu en sida hos Darko Asanin, som kanske var den mest kontroversiella. Han sägs ha arbetat för Slobodan Milosevics hemliga polis på ett mycket känsligt område: han utförde då och då mord på mänskor som regimen ansåg som sina fiender, bland dem kosovoalbaner som var med i antiserbiska aktiviteter runtom i Europa.
Dessa rader kan förefalla som tagna ur presentationen av en kriminalroman med dystra, både verkliga och overkliga, skurkar från det närmaste förflutna, eller kanske ur inledningen till själva kriminalromanen. Så är det dock inte. De handlar om ett av de fall som beskrivs i den grekiska journalisten Takis Michas’ bok om det speciella grekisk-serbiska förhållandet under Milosevic-regimens folkmordskrig mot de bosniska muslimerna i början av 90-talet, An Unholy Alliance (Texas A&M University Press). Det är en bok med berättelser om det mycket speciella förhållandet mellan Milosevic-regimen och skiftande grekiska regeringar och den ortodoxa kyrkan i Grekland, om hur det i praktiken uppstår ett kristet broderskap mellan de båda länderna, som prisar och välsignar folkmordet på muslimerna och om hur detta broderskap tar sig uttryck i obskyra politiska manövrer, som t.ex. i fallet Asanin.
Författaren till boken citerar en Bozidar Spacic, som verkat i mer än 25 år i Jugoslaviens hemliga tjänst och från 1980 var ansvarig för avdelningen för ”speciella uppdrag”, där man enligt honom anställde kriminella element för dessa ”våta jobb” redan från 1972. Spacic närmast skryter med de dåliga löne- och arbetsvillkor han erbjöd sina frilansmedarbetare. Han betalade t.ex. aldrig mer än 5 000 dollar för ett attentat. I stället kunde männen få flera falska pass eller t.o.m. ett körkort. Ute i Europa kunde sådana dokument vara bra att ha. Spacic skryter med att han t.ex. sände en man till Genève för att kasta en bomb in i en kosovoalbansk demonstration. En annan sändes ut för att lägga en bomb i en kosovoalbans hus.

Villrådighet i Aten
Men tillbaka till Rhodos den vackra sommardagen på stranden i juli 1995. Polismannen som arresterade Darko Asanin visste naturligtvis ingenting om alla dessa aktioner som under årens gång utförts av den jugoslaviska underrättelsetjänsten och om Asanins ankytning till dem. Han agerade bara på basen av en order han fått av sin överordnade, som läst en begäran från Interpol om att ögonblickligen arrestera en man med ett signalement som stämde med mannen på stranden.
Darko Asanin var misstänkt för att ha mördat en kosovoalbansk mänskorättsaktivist i Bryssel i februari 1990 och de belgiska myndigheterna hade via Interpol begärt honom arresterad och utlämnad. Interpols hänvändelse till grekerna åtföljdes av numret på mannens pass (som naturligtvis visade sig vara falskt) och ett foto. Arresteringen av den misstänkte skapade problem för den grekiske justitieministern i det fall som därefter blev känt som ”fallet Asanin”.
Tiden gick från juli till den 17 oktober, då de belgiska myndigheterna officiellt begärde den arresterade utlämnad för mordet i Bryssel mer än fem år tidigare. I december tillmötesgick Greklands högsta domstol belgarnas begäran, och då skulle man ha trott att saken var ur världen för de grekiska myndigheternas del. Men så gick det inte.
Utlämningen förhalades, och författaren till boken spekulerar över orsakerna. De grundar sig på det speciella förhållandet mellan de två ortodoxa länderna. Asanin visste för mycket om Milosevic-regimens aktiviteter i Europa, om de mördargrupper som sändes ut då och då för att mörda kosovoalbanska aktivister och han visste också för mycket om det speciella förhållandet mellan regimen och delar av den grekiska affärsvärlden, bl.a. dess intressen i Trepka-gruvorna i Kosovo, och hur dessa koncessioner uppstått. Asanin var alltså alltför farlig för att man skulle kunna låta honom gå och låta honom förhandla om sitt öde med de belgiska myndigheterna.
En plan utarbetades under ledning av Milosevics ambassadör i Grekland Milan Milutinovic, som senare blev Serbiens premiärminister – och ännu senare inför domstolen i Haag anklagades för krigsförbrytelser. Enligt Michas mottogs ambassadörens plan väl av regeringen i Aten, eftersom den både kunde bidra till att bevara det goda förhållandet till regeringen i Belgrad och bespara den från avslöjanden om hur de grekiska myndigheterna hade agerat under kriget mot Bosnien.

Ett låtsasmord
Enligt ambassadörens plan gjordes det första draget i Belgrad. Asanins serbiska försvarare samarbetade med den allmänna åklagaren i den serbiska huvudstaden om att formulera en ankagelse mot Asanin för ett överlagt mord på en icke-existerande person. Man skriver antagligen rättshistoria med detta drag: En persons försvarare samarbetar med en åklagare om att formulera en anklagelseskrift mot försvararens klient för ett brott han inte begått för att han ska undgå att ställas till försvars för ett mord som han faktiskt begått. Men sådana absurditeter kan förekomma i en korrupt regims konspiratoriska manövrer.
I enligthet med detta manuskript utfärdade tingsrätten i Belgrad den 10.1.1996 en arresteringsorder mot Darko Asanin för överlagt mord och Milosevics myndigheter förmedlar samma dag en utlämningsbegäran till de grekiska myndigheterna. Bara fyra dagar senare godkänner den grekiska justitieministern den. Medan det tagit en knapp månad att fundera på belgarnas utlämningsbegäran, trots högsta domstolens beslut, kunde man snabbt uppfylla serbernas begäran. Efter en vecka i häkte i Belgrad sattes Darko Asanin på fri fot och anklagelsen för mord på den icke-existerande personen drogs tillbaka.
Skandalen var naturligtvis uppenbar, men ingen kunde riktigt göra något åt detta serbisk-grekiska fait accompli. Den belgiska ambassadören kände nog till det speciella förhållandet mellan Grekland och Milosevicregimen, men hade inte trott att det skulle utsträckas till att lura en ”europeisk partner” för att hjälpa kriminella nätverk på Balkan. En oppositionstidning i Serbien skrev att grekerna gav efter för Milosevic av två orsaker: dels mottog ifrågavarande grekiska myndigheter tre miljoner tyska mark, dels fick man i Aten ta emot hot om att ifall man inte samarbetade skulle upplysningar offentliggöras om den grekiska politiken under kriget mot Bosnien som skulle kompromettera Grekland inför dess västliga allierade i EU och Nato. Det är möjligt att detta bara är rykten av det slag som florerar på Balkan, men den grekiska regeringen tillbakavisade inte påståendena.
Så började och slutade en skandal på Balkan omedelbart efter kriget, där de båda inblandade länderna hade rätt många andelar i dess ganska lyckliga förlopp.
Men skandalens huvudperson, Darko Asanin, kunde inte så länge njuta den frihet som förunnades honom efter frikännandet för mordet på den icke-existerande personen. Han blev, som flera av de gangstrar som opererade i Milosevics sold under kriget mot Bosnien, skjuten under åren efter krigen. Den 30 juni 1998 föll han offer för en mördares kulor i den mondäna förstaden Dedinje i Belgrad. Attentatsmannen påträffades aldrig.

Kampen för tron
Det kristna broderskapet mellan greker och serber – både serberna i republiken Serbien och serberna i Bosnien – firades i den bosniska staden Zvornik redan i december 1993. Här hölls en gemensam gudstjänst med deltagande av biskop Basil från den serbiska kyrkan och flera grekiska prelater från Thessaloniki. Knappt två år tidigare var denna stad vid floden Drina skådeplatsen för de första etniska utrensningarna – Arkans paramilitära trupper invaderade gränsstaden och utförde massakrer på den muslimska civilbefolkningen. Det finns ett ganska omfattande bildmaterial från detta eftersom man agerade inför fotografer och rullande kameror. Vid ett tillfälle bevittnade FN:s utsände, spanjoren José Maria Mendiluce, uppröjningen efter slakten på muslimerna. ”Jag hade hållits tillbaka i två timmar innan det gick upp för mig att jag befann mig i allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fulla med lik. Jag kunde se milismän som bar ned döda barn, kvinnor och män från hus och kastade dem upp på lastbilar. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fullastade med lik. Då jag kom var den etniska rensningen slutförd. Det fanns inga fler mänskor på gatorna. Det hela var avslutat.”
Ett halvt år efter julgudstjänsten i den utrensade staden firade man än en gång det kristna broderskapet, denna gång i Pireus i den grekiska kyrkans regi. Under en öppen mässa på stadens stadion möttes grekiska politiska och kyrkliga ledare med de serbiska krigsledarna från Bosnien för att hylla Radovan Karadzic. Gästen träffade personligen ärkebiskopen Serafim och premiärminister Mitsotakis samt oppositionsledaren Andreas Papandreou från socialistpartiet.
Detta var bara ett av flera spektakulära tillfällen där den ortodoxa grekiska kyrkan välsignade massmordet på muslimer i Bosnien. I februari 1995 besökte en annan ledare för den grekiska kyrkan, arkimandriten Igantius från Pireus, och andra kyrkliga representanter de serbiska ställningarna kring det belägrade Sarajevo för att välsigna de serbiska trupperna i bergen kring staden. De serbiska artilleristerna och skarpskyttarna dödade under den tre och ett halvt år långa belägringen 12 000 civila, bland dem 1 700 barn, men det störde inte de kristna bröderna från Pireus. De var tvärtom fulla av lovord över ”de tappra serbiska soldaterna, de bästa i hela världen, som kämpar och offrar sig för sin tro och sitt land”.

Grekerna i Srebrenica
Men den mest anmärkningsvärda grekiska närvaron på en av folkmordskrigets skådeplatser förekom i samband med massakern i Srebrenica sommaren 1995. Michas refererar de begeistrade stämmorna i serbisk TV då Ratko Mladics styrkor gått in i staden efter att FN:s styrkor låtit dem passera utan något som helst motstånd. Man talade om Srebrenicas fall och ett totalt nederlag för muslimerna. Begeistringen var kanske också förståelig, eftersom det i en viss mening var en gemensam serbisk-grekisk erövring. Den grekiska flaggan hissades tillsammans med den serbiska som symbol för den grekiska frivilligkår som deltog tillsammans med serberna under den bosnienserbiska arméns kommando. En av deltagarna i kåren intervjuades för en grekisk TV-station och sade: ”Sedan artilleribeskjutningen upphört gick vi in och rensade staden”.
Den grekiska frivilligkåren bildades rätt sent under krigets gång, i mars 1995, på initiativ av general Ratko Mladic, de bosnienserbiska styrkornas överbefälhavare. De hade sin bas i Vlasenica i östra Bosnien, en stad där etniska utrensningar genomförts i krigets tidigare skede 1992 och nära den bosnienserbiska arméns högkvarter i Han Pijesak. Kåren bestod dock av bara hundra man och utgjorde kanske närmast en symbol som krönte detta säregna kristna broderskap. Den deltog ganska snart i strider och blev integrerad i den bosnienserbiska armén och leddes av serbiska officerare. Fyra av dess officerare dekorerades i september 1995, två månader efter massmorden i Srebrenica, av Radovan Karadzic med den militära orden Vita örnen.
De frivilliga grekerna drevs enligt Michas främst av ideologiska motiv. De ville kämpa för kristendomen mot islam och som ortodoxa kände de sig solidariska med sina serbiska bröder. Man var redo att offra blod i kampen mot den islamiska faran. Några pekade i sina svar på en större sammansvärjning som de ville kämpa emot: ”Vatikanen, sionisterna, tyskarna och amerikanerna som konspirerade mot de ortodoxa nationerna”.

Man frågar naturligtvis sig själv om det inte fanns en enda ärlig och förnuftig person på den grekiska parnassen inom kultur och politik som kunde peka på de makabra fakta som gömde sig bakom religionens och det allmänna vanvettets upphetsade retorik? Men svaret är nej. Det var inte en enda prominent grekisk politiker, affärsman, präst, konstnär, intellektuell, fackföreningsman eller -kvinna som hade modet eller viljan att protestera mot beskjutningen av Sarajevo och de serbiska grymheterna i Srebrenica. Tvärtom.
Greklands tvivelaktiga roll i förhållande till kriget mot de bosniska muslimerna ledde sommaren 1995 till en politisk kris i relationen till Nato. Den tidigare studentledaren från -68 och senare medlemmen av Europaparlamentet för de gröna Daniel Cohn-Bendit pekade på grekernas dubbelspel. Å ena sidan hävdade man att man hade ett speciellt förhållande till Serbien, som gjorde Grekland speciellt lämpat som en medlare för Nato. Å andra sidan hävdade man inför Milosevic och de bosniska serberna att grekernas goda förhållande till västmakterna – som medlem av både EU och Nato – gjorde dem ägnade att representera serberna. Kanske det var detta dubbelspel som ledde till att den dåvarande premiärministern Andreas Papandreou läckte militära hemligheter till de bosniska serberna i slutet av augusti 1995, då slutspelet höll på att närma sig och Natos planer på bombningar av de bosnienserbiska ställningarna var på väg att förverkligas.
Författarens källa är ingen mindre än Papandreous tidigare rådgivare Aris Mousionis. Han var själv vid denna tidpunkt premiärministerns representant hos de bosniska serberna. Han berättar om hur överlämnandet av Natos hemliga planer gick till. De fördes från Nato högkvarteret i Neapel i ett förseglat kuvert till premiärministern i Aten och han sände dem vidare till huvudstaben. Därifrån sändes de, i tre olika koder, vidare till Mousionis i Bosnien, som därefter överlämnade planerna för bombningar till Ratko Mladics närmaste man, som vidarebefordrade dem till generalen. Denna trafik avbröts dock när amerikanska underrättelsetjänsten fick kännedom om den och man slutade informera grekiska regeringen om den fortsatta planeringen. Detta protesterade regeringen i Aten starkt emot.
Källan till denna berättelse, Aris Mousionis, var inte bara Papandreous representant i Mladics högkvarter, utan också ordförande för den grekisk-serbiska vänskapsföreningen i Aten. Michas intervju med honom om regeringens pinsamma agerande gjordes i maj 2001. Mousionis förklarar att han ändrade inställning till hela konflikten denna sommar 1995, då han befann sig i Bosnien. ”Jag fick förstahandsrapporter om vad som skedde i Gorazde, Tuzla och framför allt i Srebrenica. Jag kände att det efter detta inte längre kunde finnas något antiimperialistiskt ideal som kunde rättfärdiga dessa illdåd.