De fyra unga före detta österbottningarnas debutskiva The Province Complains har något beroendeframkallande i sig. Och ju mer jag lyssnar på skivan, desto svårare känns det att beskriva den. På skivans sista låt End of the straight street suckar/stönar sångaren Mattias Björkas ”I just want to have some fun”, med en kvävd röst som säger något helt annat. Det låter plågsamt, nästan skrämmande och samtidigt förtröstansfullt. Det är vackert. Och där tar mina ord slut.

Vad säger man till pojkvännen när man vill bryta upp? ”Say that he had a clever mind but add that/he was too smart for his own good/that´s all there is”. Precis som den brittiska gitarrpopgenren påbjuder, så skänker The Province Complains många stunder av glädje åt varje lyrikfantast. Sångtexterna består av bitterljuva berättelser om livets nyckfullheter och här och där finns även laddade bilder. Åtminstone för mig öppnas oändliga landskap i och med verser som ”Folding bedsheets on my own/I am the bedouin leader”. De subjektiva historierna har ofta en udd av smärtsam ironi, som träffar berättaren lika ofta som andra.
En viss grad av melankoli har överhanden på The Province Complains men skivan går inte i idel moll. Finkonstens teori beträffande stil och innehåll ges en högst konkret form i låten Draw in the reins. Så fort den pulserande trumman drar igång vill jag slänga ifrån mig anteckningarna och rusa ut på gatan i kalsongerna för att dansa på biltaken. (Jag undrar vilken annan kritikerkår som möter liknande problem i sitt arbete?) Och när senast hörde du en poplåt där man kritiserar en bildkonstnär? Teemu Mäki får sig en Dr. Martens-känga i låten The smell of an artist, där han porträtteras som en självbelåten hypokrit (jag har totalt motsatt åsikt).
Subtil ironi och smart gitarrpop lär knappast vara traditionella finska kulturella markörer. Jag vill ändå påstå, att det vilar ett distinkt ”finskt vemod” över flera av låtarna. Framför allt är det den Badding Somerjoki doftande nostalgiska gitarren som leder mina känslor i den riktningen. Och kanske finns det också något i texternas tematik, där man sällan kan få något utan att avstå från något, som ger upphov till ett naturbetingat genljud i bröstet.
Överlag är The Province Complains en häpnadsväckande bred skiva. Där finns en vals, lite vaudeville och sångarens underbara röst och felfria engelska lämnar ingen oberörd. Ett par av låtarna är för lågmälda och ger för lite ledtrådar för att de skall öppna sig för mig, men när allt fungerar som bäst så är The Province Complains som en engelsk frukost uppdukad på en solig veranda. Världen må vara en miserabel plats men skivor som denna bevisar, att det finns någon slags mening med alltsammans.