1,1K
Länge inbillade jag mig att jag skulle kunna leva och dö utan att ha läst Charles Bukowski (1920-1994). Medan manliga studiekompisar ägnade sig åt alla dessa sup- och knullhistorier med stor behållning fördjupade jag mig i Lorca och Rilke, övertygad om att jag hos dem skulle finna en förklaring till livets stora mysterier eller åtminstone ett förfinat förhållningssätt till mig själv. En dag inser man sedan att man, även om man saknar kvalifikationer, måste hitta ett levebröd på en osäker arbetsmarknad. Feng Shui ersätts först med Lähiö Shui och slutligen med Gubb Shui, när man frånskild vaknar upp i en tvåa med en död ananasplanta på fönsterbrädet och två snett hängande tavlor med blå avtryck av barnahänder. Och när man sedan får syn på en bok av Bukowski tänker man: varför inte investera sina sista slantar i den.
Så förvandlas Bukowskis böcker till en sorts bruksanvisning för hur man hankar sig fram i det postmoderna senkapitalistiskt nyliberalistiska nyborgarsamhället eller vad man nu borde kalla den här tidsandan som vi lever i. Men det som väcker lite motstånd mot texten är att han samtidigt verkar lite nöjd med de rådande förhållandena. Han diskvalificerar alla drömmar, alla stabila lösningar. Det enda som till slut håller är att inget håller. Så det gäller att ta för sig när man får chansen. Och ta emot skällorna där emellan.
Bukowski debuterade sent som poet och ännu senare som romanförfattare, vid 40 respektive 50. Före det hade han hunnit syssla med flera ”skitjobb”, som senare får en rätt framträdande om än inte särskilt smickrande plats i hans litterära produktion. Arbetet skildras inte som en väg ut ur misären utan som en metod att förlänga den. Och inte heller blir det ett sätt att förverkliga sig själv för det gör man efter jobbet på krogen och med kvinnorna. För arbetet utdelas inga medaljer.
Där Bukowski kan hålla prosan i relativt strama tyglar förefaller dikterna mer pratiga och lösa, lika naturligt oborstade och slarvigt kammade som stammisarna i lähiöbaren. Den sunkiga rekvisitan och diktjaget med birakistan som sitt varumärke känner man igen från prosaböckerna. Ibland bildar dikterna små berättelser, ibland antar de formen av just-nu-betraktelser. Hur dikterna avslutas låter inte sällan som en rapning efter en sista klunk av något med bubblor i. Och eftersmaken är lika fin som den man har när man kommer från ett snabbmatställe. Ibland undrar man vad det nu är som är så speciellt med detta. Som Bob Hansson säger i förordet, så ”kvalar [han] varken in som en estetisk språkbaserad diktare eller som en politiskt ideologiserad sådan.”
Men någonting lite finurligt finns där väl ändå, någonting som gör att man väljer att läsa vidare. Inte några djupa saker, inte heller det manliga skrävlandet. Snarare tvärtom. Kanske väntar man på någon av dessa sällsynta kommentarer som verkar lösryckta men som ändå träffar mitt i eller nästan mitt i prick. Eller är det antiperspektivet på tillvaron? Eller ensamheten som gör sig påmind när man blod- och svettluktande kommer hem efter ännu en dag på slakteriet och vet att ingen kommer att bry sig ett dugg vad man gör resten av dagen? Eller minnet av tjejerna från förr: ”nu har jag givit dem / möjligheter att jämföra / nya horisonter / nya stakar / mera frid / en bra framtid / utan mig.” Kanske detta: att förvandla förlusten till seger eller ett gubbskratt.
Bukowski debuterade sent som poet och ännu senare som romanförfattare, vid 40 respektive 50. Före det hade han hunnit syssla med flera ”skitjobb”, som senare får en rätt framträdande om än inte särskilt smickrande plats i hans litterära produktion. Arbetet skildras inte som en väg ut ur misären utan som en metod att förlänga den. Och inte heller blir det ett sätt att förverkliga sig själv för det gör man efter jobbet på krogen och med kvinnorna. För arbetet utdelas inga medaljer.
Där Bukowski kan hålla prosan i relativt strama tyglar förefaller dikterna mer pratiga och lösa, lika naturligt oborstade och slarvigt kammade som stammisarna i lähiöbaren. Den sunkiga rekvisitan och diktjaget med birakistan som sitt varumärke känner man igen från prosaböckerna. Ibland bildar dikterna små berättelser, ibland antar de formen av just-nu-betraktelser. Hur dikterna avslutas låter inte sällan som en rapning efter en sista klunk av något med bubblor i. Och eftersmaken är lika fin som den man har när man kommer från ett snabbmatställe. Ibland undrar man vad det nu är som är så speciellt med detta. Som Bob Hansson säger i förordet, så ”kvalar [han] varken in som en estetisk språkbaserad diktare eller som en politiskt ideologiserad sådan.”
Men någonting lite finurligt finns där väl ändå, någonting som gör att man väljer att läsa vidare. Inte några djupa saker, inte heller det manliga skrävlandet. Snarare tvärtom. Kanske väntar man på någon av dessa sällsynta kommentarer som verkar lösryckta men som ändå träffar mitt i eller nästan mitt i prick. Eller är det antiperspektivet på tillvaron? Eller ensamheten som gör sig påmind när man blod- och svettluktande kommer hem efter ännu en dag på slakteriet och vet att ingen kommer att bry sig ett dugg vad man gör resten av dagen? Eller minnet av tjejerna från förr: ”nu har jag givit dem / möjligheter att jämföra / nya horisonter / nya stakar / mera frid / en bra framtid / utan mig.” Kanske detta: att förvandla förlusten till seger eller ett gubbskratt.
Charles Bukowski: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna. Översättning Einar Heckscher. Härnqvists. Pocket 2007.
Janco Karlsson
