Detta handlar om metamorfoser. Förhistorien är denna: Knagglig kommunikation gjorde att en av mina Sista ordet-texter uteblev. Ömsesidigt beklagande och ”bättre lycka nästa gång”. Dessutom en undran: Ville jag utöver de överenskomna kolumnerna skriva en extra text som kunde finnas i reserv och tas fram när oväntade behov uppstod? Det ja jag hade på tungan förvandlades medan jag svarade till ett nej. Eftersom den skulle publiceras någon gång i en okänd framtid kunde jag inte veta vilken betydelse texten skulle ha den dag den kom på pränt. Minsta bisats kunde plötsligt förvandlas till ett ställningstagande i någon dagsaktuell fråga och texten kunde vända sig mot sig själv, eller mig. Så nej.
Dags för nästa försök – och historien upprepades. Nytt förslag: Ville jag i stället skriva Lilla kolumnen till nästa nummer. Det ville jag. Ja alltså.
Sedan mitt förra nej har jag haft gott om tid att fundera på min reaktion, eftersom jag i sådana här situationer av princip inte är en nej-sägare. Nu är det dags för ”Den grekiska kaffelappen”.
Redan på Aristoteles tid var man medveten om att sysslolöshet är en viktig förutsättning för kreativitet, nya idéer, inspiration. Man bör finnas till hands när tankarna vill bygga bo i ens hår eller annars bara åka skridsko på en hal hjässa. Jag har min egen version av sysslolöshet,
en hybrid som inte skulle ha fått några poäng i den omgivning Aristoteles rörde sig i. Där sköttes arbetet av slavar, medan fria människor tog hand om sysslolösheten, förenklat uttryckt. Min sysslolöshet består i att jag till exempel virkar eller stickar för att ha något att göra medan jag finns till hands för eventuella kringflygande tankar. Jag arbetar alltså medan jag tänker. Ibland resulterar detta arbete i kaffelappar. När jag en dag fick i min hand ett garn i en speciell medelhavsblå nyans började jag på en serie ”grekiska kaffelappar” i vitt och blått. En pelare ibland, ett kapitäl, en huskub eller tre, en ö, ett hav, en dörr … Virkade och tänkte, tänkte och virkade, radade kvadrater i hög. Under tiden hade världen sin gång. Vissa människor spådde, andra människor rådde.
En dag bredde jag ut de blåvita kvadraterna på bordet framför mig och kunde inte tro mina ögon. Medan spåendet och råendet pågick hade mina ”arkaiska skisser” undergått en total metamorfos. Från lapp till lapp bredde eurotecknen ut sig. Ju mer jag försökte stirra på marmorpelarna desto vildare blev eurons dans. Den svängde sig med skymford och nödutrop och där vägde marmorpelarna mindre än en fjäder.
Om sådant kan hända med en bunt futtiga kaffelappar, vad kan då inte hända med en text som skickas ensam ut i en okänd framtid?
Vivi-Ann Sjögren
PS Den enda som överrumplades av kaffelapparnas metamorfos var antagligen jag. Medge att det inte var Akropolis du tänkte på när du läste rubriken!
