I Ny Tids serie ”På pärmen” träffar vi denna gång animatören Jan Andersson, som i sina filmer vill dyka djupare i psykologin.
– Varför ska jag alltid fotograferas just de dagar då jag har sovit fyra timmar, frågar sig Jan Andersson med en suck. Andersson är animatör och regissör och har för tillfället händerna så fulla med jobb att det inte blir hemskt långa stunder nattsömn. Just nu håller han bland annat på att spela in en kortfilm tillsammans med multimediakonstnären Jani Leinonen och gör en musikvideo för det tyska heavybandet Heaven on Fire.
– Det är riktigt ”kunnon mättö”, vilket är roligt. Fast ämnet är inte så hejsan, eftersom det handlar om krigsbarn. Men det är kul att göra något som har ett vettigt innehåll i stället för nåt som bara ser coolt ut.
Andersson ser otvivelaktigt lite sömning ut där han sitter med rufsigt hår på bakgården till det hus där hans studio finns, på Skarpskyttegatan i Helsingfors. I studion arbetar två andra personer, och den tillhör egentligen bolaget Indie Films.
– Vi har större utrymmen på Robertsgatan, där den kommersiella delen av sammanslutningen, Animaatiokopla, finns. På Indie Films gör vi mera – ja, indie. Ska vi säga att här gör jag sånt som jag tycker om att göra och på Animaatiokopla gör jag sånt som betalar hyran.
Till det sistnämnda hör bland annat reklamer och musikvideor. På vägen ut till bakgården visade Andersson mig Indie Films studio, något som mest ser ut som en blandning mellan ett merchandise-lager, en hantverkarbod och ett stökigt vardagsrum. Man får känslan av att det är här som små älskade projekt blir till.
– Vi är inte så bra på att städa …
Abstrakt plan
Att Andersson började syssla med anitamtion var egentligen ett lyckligt sammanträffande. Han har alltid varit intresserad av serieteckning, och precis då han skulle välja studieplats, startades en linje för animationskonstnärer i Åbo. Han sökte, kom in, och resten är, som de säger, historia. Han fastnade genast för arbetssättet där man kombinerar film, teckning och hantverk.
– I animationsfilmer är allting möjligt, det kan hända vad som helst, vad man än hittar på. Saker och ting behöver inte vara grundade i den verkliga världen.
Det som speciellt fascinerar Andersson med animationsgenren är att man kan behandla saker på ett mer abstrakt plan och gå djupare in i psyket än med konventionell film. Men vänta nu, hur hänger det ihop med Kalle Anka och Lejonkungen? Roadrunner – Beep Beep – Krasch Bang Poff Tjoff. Jan Andersson suckar och ser uppgiven ut.
– Det är just det. Alla tror att jag gör barnfilmer, så fort jag säger att jag är animatör. Men det finns så mycket mera inom animationsfilmen.
Andersson menar ändå att animerade filmer har tagit ett steg närmare ”finkulturen” under de senaste åren. Det har gjorts uppmärksammade filmer för vuxna och även om studior som t.ex. Pixar fortfarande gör filmer för barn, är det filmer som ofta har bra manus och innehåll. Själv har Andersson gjort det mesta man kan göra inom branschen: reklamer, multimediakonst, kortfilmer, och för tillfället skriver han manus för sin första långfilm.
– Egentligen kom idén från att jag hade en massa manus för kortfilmer liggande och hade inte pengar att göra dem. Det fanns vissa teman som gick igen i flera av manusen, så jag beslöt att börja arbeta ihop dem till en långfilm. Det är i grunden en film om att växa upp, och med animationen finns det möjlighet att ta temat till helt symboliska världar, så det blir ett slags äventyrsfantasi. I praktiken handlar det om en tonårsflicka som ligg-er i koma. Hon har tappat bort sig i sin egen hjärna och försöker hitta ut. Lite som Alice i underlandet, men på ett modernt och ganska annorlunda sätt, med en mer psykologisk vinkling.
Sväng kameran
Själv vill Andersson inte kalla sig för konstnär, eftersom han anser sig vara lika mycket arbetare och hantverkare. Han är involverad i hela produktionsprocessen, från manus och planering till design, framställning, regi och filmning.
– Fast vi är ju ofta flera personer som arbetar på ett projekt, så det är klart att jag samarbetar med människor som jag litar på. Och det är också något av det bästa med det här jobbet, att man hela tiden kan utbyta idéer och lära sig av andra. Man blir nog aldrig färdig i det här yrket.
Något av det mest frustrerande är också att det finns så få personer som förstår sig på animation utanför branschen. Speciellt tydligt blir det till exempel då man gör reklamer. Då har man att göra dels med beställaren och dels med en reklamfirma. För det mesta har de bråttom och vill ha en månads arbete gjort på två veckor, vilket i sin tur resulterar att att Andersson alltid ser sömnig ut då han fotograferas.
– Och säg att vi till exempel har gjort upp planer för att filma alla figurer framifrån. Så kommer plötsligt nån och säger, att nej, vi vill se dem från sidan. Kan ni inte bara svänga på kameran? Nej, det går inte att bara svänga på kameran, utan allt måste i så fall planeras om och det tar minst en vecka.
I sådana fall arbetar Andersson ofta 16 timmars arbetsdagar, även om han försöker att i vanliga fall hålla sig till 10 timmars arbetsdagar, och säger att han aldrig tar arbetet med sig hem.
– Men det är klart att om man arbetar med ett projekt man tycker om, så gör man det gärna hela dagen.
I framtiden vill Jan Andersson ge folk upplevelser och bjuda på något helt annorlunda än de är vana att se.
– Det är ju förstås lite en kliché, men jag vill göra filmer som jag själv skulle vilja se och hoppas på att andra också vill se dem. I första hand vill jag nu få långfilmen klar. Och så skulle jag gärna göra en seriebok, men hittills har jag alltid varit för lat för att göra serier. Men ingen Kalle Anka, utan det skulle i så fall bli riktat till vuxna, en grafisk roman.
Janne Wass
