Om teatern ska uppskattas måste man göra bättre teater, teater med substans och budskap. Det menar regissör Kristian Smeds.
Konkurrensen om publikens uppmärksamhet är i dag stenhård. Vad gör teatern bättre än film, vad kan finnas i en föreställning som inte finns på internet? Föreningen Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater, LUST, ordnade ett seminarium med regissören Kristian Smeds för att diskutera teaterns framtid.
– Teaterns största problem är att den är tråkig. Konsten har inget egenvärde, utan bara den substans som konstnären lägger in i den. Så jag tycker att man borde göra bättre föreställningar med bättre regi, bättre skådespelararbete, bättre dramaturgi, säger Kristian Smeds.
Smeds vet vad han talar om. Okänd soldat på Nationalteatern i hans regi utmanade den nationella
myten om kriget mot ryssen, och sålde över 70 000 biljetter. Hans följande produktion Mental Finland, som parodierar den finländska glesbygdens kamp mot EU, hade urpremiär i Bryssel i februari 2009 och föreställningen har sedan dess turnerat runt i hela Europa.
I dag är han en av Finlands hetaste regissörer, med egen ensemble och fria händer att förverkliga sina vildaste visioner.
– I dag tänker vi teaterarbetare alltför snävt på vårt arbete. Alla tänker på samma saker: vad är en bra grej, hur fixar vi roller åt alla och finansiering? Men vi borde tänka på hurudant liv vi vill ha, och vilket samhälle vi vill konstruera eller rasera? Konsten är ett redskap för att behandla den sortens frågor, säger Smeds.
Åren 2001–2004 var Smeds chef för Kajana stadsteater. Den närmaste konkurrenten fanns 200 kilometer därifrån, berättar han. Den ryska gränsen låg betydligt närmare. Smeds tog itu med arbetet med stora ambitioner.
– Vi spelade inte en enda musikal och inte en enda fars. Varje produktion repeterades i minst fyra månader. Vi började sälja 85 procent av biljetterna istället för 60 procent och lockade en yngre publik. Vi satsade på kvalitet för kvalitet säljer.
Att sälja teaterbiljetter är en affärsverksamhet precis som alla andra, men framför allt var syftet att göra teater som kändes angelägen.
– I Kajana gjorde jag teater för att skapa livskraft på ett område där
alla mätare visade rött: arbetslösheten, alkoholmissbruket, självmordsfrekvensen. Och det lyckades, samhället levde upp och blev mera vitalt. Det kom mer människor ut på krogarna, fler konstnärer kom till staden, och teatern var bara ett redskap för att uppnå detta.
Det här är vad Smeds menar då han talar om explosiv teater, det är fråga om föreställningar som rubbar invanda tankemönster och frigör energi i samhället.
– Teatern kan föda en önskan
eller ett mod att förändra sin omvärld. Men det räcker inte med att ”vara konstnär”, man måste kunna knyta an konstnärskapet till något konkret mål.
Teatern museal
Ett av teatrarnas problem är att publiken åldras. Den äldre generationen går ofta på teater, medan ungdomar saknar redskapen för att förstå teater, påstås det.
– Idag är teatern museal, den är en mötesplats för zombier. Om yngre människor går på teater är det med avsikten att ”växa upp” och markera lite status.
Enligt Smeds är folk medvetna om värdet på sin fritid och på fritiden vill de vara delaktiga och kreativa, inte bara åskådare. För att åskådaren ska kunna känna sig delaktig krävs det energisk teater som har en stark dragningskraft på sin omgivning.
– Det handlar om en vilja att göra bra teater, som är så stark att den tränger rakt genom väggarna och ut på gatan. Då blir teatern en plats där det händer saker, där pengar och intressanta människor rör sig. Folk söker sig till platser där det händer nya och kreativa saker, och vi måste fråga oss, är teatern den platsen?
Naturligtvis inte, menar Smeds. Vore den det så skulle problemen inte existera. Man ska inte fråga sig varför ungdomar i dag inte är intresserade av teater, utan hellre fråga sig varför teater inte är intressant.
– I dag finns de här strömningarna och den här energin inom businessvärlden, det är dit som intelligenta kreativa människor söker sig. Men vilken finländsk teater pulserar av den sortens energi? Jag kommer inte att tänka på en enda.
Varför betonas då inte kvaliteten oftare då man gör teater? Varför repeteras inte alla pjäser i fyra månader?
– Jag förstår att institutionsteatrarna faller för att göra halvfärdig teater på löpande band, ekonomin dikterar många saker. Men jag tycker att det är dålig business. Mest undrar jag varför det fria fältet går med på att arbeta på sådana villkor, när den enda poängen med det fria fältet är just den konstnärliga friheten?
För konstnärskapet är det i så fall bättre att bara göra konst för sig själv och sina kompisar, utan att bekymra sig om omfattningen, menar Smeds.
– Tomma läktare är inte så farligt. Men att spela inför busslaster av dittvingade uttryckslösa karlar, det är fruktansvärt.
Fri framtid
Men ur Smeds perspektiv ser framtiden ljus ut. Sedan Okänd soldat gjorde succé har Mika Myllyaho utnämnts till chef för Nationalteatern, och många intressanta föreställningar har spelats runt om i landet. Efter Jouko Turkkas tid försvann de fria teatrarna från landets stora scener, men det börjar vara dags för dem att återvända, anser Smeds.
Men fortfarande går ändå merparten av det statliga stödet till institutionsteatrarna.
– Finland satsar helt tillräckligt med resurser på konsten, men frågan är hur medlen fördelas. Det är knappast så att en euro är i bättre bruk hos de kommunala institutionerna än på det fria fältet.
Men pengar är inte allt och det är det viktigt att minnas.
– Det är riktigt trevligt att samlas i en källare och gnälla över brist på pengar, man kan ta en öl och snart är bastun varm också. Och det är inget fel med det, men man måste sikta högre ibland.
Lasse Garoff
