År 1864 hotades den unga amerikanska demokratin av inre tvister som gällde slaveriet. 11 delstater i södern hade brutit sig ut och bildat Amerikas konfedererade stater. De övriga 25 delstaterna stödde USA:s federala regering.
Steven Spielberg slänger oss rakt in i inbördeskrigets blodiga slutskede. Nationen älskar president Lincoln (Daniel Day-Lewis), vars andra mandatperiod som ”halvgud” nu börjar. Sydstaterna håller på att förlora. Lincolns dilemma går ut på att han har utlovat att kriget tar slut när slaveriet är avskaffat – men tänk om kriget tar slut innan han har hunnit komplettera författningen med det ”trettonde tillägget” som förbjuder slaveriet?
Var de vita i Nordstaterna verkligen progressivt sinnade – eller lika rasistiska som sina vita landsmän i södern? Alla ville göra slut på kriget, var det trettonde tillägget bara en militär nödvändighet? Om de svarta skulle ses som medborgare, vad stod då näst i tur – kvinnlig rösträtt?
Många frågor som filmen ställer är intressanta med tanke på andra länders historia. Vad kommer slavarna att göra efter att de befriats? I Ryssland blev livegenskapens upphävande år 1861 en halvmesyr: bönderna fick ju ingen mark.
Abraham Lincoln har intresserat både episka och kommersiella filmmakare (D.W.Griffith, Timur Bekmambetov). Spielbergs Lincoln handlar om konsten att förhandla. I filmen återupplivar han den amerikanska historiens ”dinosaurier”: statssekreteraren William Seward (David Strathairn), W.N.Bilbo (James Spader), abolitionisten Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones).
Sällan har jag varit med om så långa sjok av informationsspäckad dialog som utspelas i dammiga, stela miljöer. De ändlösa politiska diskussionerna kan chocka även den mest koncentrerade. Svulstigt är det – och dramaturgiskt hjälplöst. John Williams soundtrack bidrar till att Spielbergs opus upplevs som le cinéma de papa. Clint Eastwoods biografiska satsningar (J.Edgar, Invictus) är tusen gånger livligare.
Varför då gå och se Lincoln? För Daniel Day-Lewis skull. Här ger han sitt allt, faderligt lugn, men med förmågan att explodera i rätt stund. En irriterande, men ack så mänsklig tendens att uttrycka sig i anekdoter. Länge efter att ha lämnat salongen går man och funderar på vad som gör en stor statsman. Samtidigt minns man scenen där Lincoln ligger på golvet och vyssjar sin yngste son.
Tilläggas bör att Tommy Lee Jones nästan stjäl showen som den obeveklige Stevens.
Zinaida Lindén
Lincoln.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Tony Kushner, efter en bok av Doris Kearns Goodwin.
Foto: Janusz Kaminski. Musik: John Williams
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones, David Strathairn m.fl.
