Det är något av en plattityd att Internet har förändrat den offentliga debatten. Där man tidigare var beroende av etablerade medier för att uttrycka sig i offentligheten är det idag lätt för vem som helst att starta en blogg, delta i webbdebatter, kommentera andras inlägg och artiklar, och, i vissa fall, nå en stor publik. Allt det här är så självklart att vi knappt reflekterar över det. Helt klart har det lett till ett överutbud av ogenomtänkta och illa grundade åsikter. Helt klart har det också lett till att intressanta synpunkter och information utanför de stora mediernas intressesfärer lättare hittar en publik. Mera av allt helt enkelt, men kanske inte bara mera.
På senare tid har det förts fram att många forskare i t.ex. invandringsfrågor inte längre vill uppträda i offentligheten eftersom sådana uppträdanden leder till hot och andra obehagligheter på nätet. Det är svårt att tro att många av dem som trakasserar på nätet på den gamla tiden skulle ha skickat hatbrev per post eller hoppat fram bakom en buske när forskaren är på väg till busshållplatsen. Ändå upplevs nättrakasserier av många som lika verkliga och lika hämmande.
I senaste numret av den svenska tidskriften Arena skriver frilansjournalisten Lisa Bjurwald just om detta: den mängd av hot, påhopp och hatkampanjer som Internet har möjliggjort.
”De senaste åren har jag och mina branschkolleger antingen censurerat oss själva, eller blivit tillfrågade av överordnade om vi är helt säkra på ämnesvalet: ’Det ska ju läggas ut på nätet’. Handlar artikeln om Israel, abort eller något annat som ger nätmobben blodvittring kan man nämligen se fram emot minst en arbetsdag av fullständig digital belägring.”
På det sättet, bland andra, kringskärs gammelmediernas yttrandefrihet.
Det stora problemet är ändå enligt Bjurwald att de etablerade medierna samtidigt gjort sig beroende av nätdebatter som ofta har så undermålig kvalitet att de aldrig kunde föras i en dagstidning. Varje inlägg innebär ju ett värdefullt besök på hemsidan.
”Chefredaktörerna skryter med sina många artikelkommentarer – men tycks inte undra över om dessa tillför artiklarna något.” Nätet har blivit en plats där man ska vara aktiv till vilket pris som helst, helt bortsett från journalistisk kvalitet, pressetik och andra dygder som man självklart framhåller som rättesnören för huvudmediet. (Journalister uppmanas också att blogga, oberoende av om de har något att berätta, samtidigt som tidningarna varken längre har råd med grävgrupper eller utrikeskorrespondenter.) Men all läsaraktivitet på en tidnings hemsida är inte demokratifrämjande medborgarengagemang. Ofta, menar Bjurwald, handlar det om relativt små grupper som systematiskt för fram hatpropaganda och som via de etablerade mediernas webbplatser får oproportionerligt mycket synlighet.
Några enkla lösningar finns det inte, men Bjurwald manar gammelmedierna till självkritik. De är faktiskt ansvariga för vad som pågår på deras webbsidor. Maximal aktivitet och interaktivitet på nätet är inte värden i sig och kommer inte att lösa dagstidningarnas egna problem. ”Först när papperspublicisterna erkänner det förödande beroende som de försatt sig i kan de på allvar ta tag i näthatet.”
Nora Hämäläinen
