Snart kommer tiden på Svenska Teatern är en briljant pjäs, lika obegriplig som livet, skriver Per-Erik Lönnfors.
Det var egentligen en yngre skribent som skulle recenscera Line Knutzons Snart kommer tiden på Svenska Teaterns Amosscen. Det kan vara lika så gott att det blev en med ålderskompetens, med tanke på temat. Dramaturgen Christoffer Mellgren minns en studentuppsättning av pjäsen som högljudd och kaxig: ”Så enkelt de förhöll sig till tidens flykt”.
När publiken kommer in sitter Rebecka (Anna Hultin), som en norna som väver tidens trasmatta. Så kommer maken Hilbert (Kristofer Möller) hem från det jobb han lever för och vill ha mat. Men Rebecka har varken läst någon kokbok eller En stor bok om städning eller Allt du behöver veta om sex. I det asiga parförhållandet involveras de gamla vännerna John (Mikael Andersson) och Ingrid (Hellen Willberg) som har sammanvuxna äggstockar.
Så utvecklas de surrealistiska parförhållandena i en kvick och innehållsrik dialog. Den bekräftar författarinnans, danska Line Knutzons rykte som suverän på oneliners. Men något stämmer inte. Rollernas kläder markerar till exempel olika årstider, replikerna tycks inte vara i fas med handlingen. Ur led är tiden…
Publiken begriper ingenting, och inte recenscenten heller. Jag försöker fnittra åt de spirituella ordduellerna, men får inte publiken med mig, trots att skådisarna försöker tända den med några fräckisar. Antingen skrattar jag på fel ställe eller så har salongen en annan slags humor. Det är bara att vänta och se och njuta av det absurda.
Så dyker den dynamiska hushållerskan Oda (Sophia Heikkilä) upp som Hilberts födelsedagspresent till Rebecka och börjar strukturera hemmet. Som för att understryka gåtfullheten spelas Errol Garners ”Misty”, men också för att ackompanjera några romantiska stunder. Första aktens överraskande vändpunkt kommer när Hilberts och Rebeckas dotter Gullebarnet (Seija Metsärinne ) dyker upp på födelsedsfesten. Hon visar sig vara fyllda 55!
Ännu i mellanakten är publiken konfunderad, men Gullebarnet visar sig vara både ett slags budbärerska från framtiden och en nyckel till pjäsen. Metsärinnes optimistiska rollgestalt gjuter också nytt liv i föreställningen. I andra aktens obligatoriska tal säger hon att ”ni skall inte se uppåt, ni skall se varandra”.
Trots att de absurda figurerna får lära sig att deras tid obevekligen skall ta slut, trots mordhot och paranoia, mordförsök med bil och blodspillan slutar allt med att Gullebarnet tar ett lyckligt avsked. ”Vi måste leva”, säger ju också Sonja i sin slutmonolog till onkel Vanja. Och ridåmusiken är klassikern ”Always Look at the Bright Side of Life”.
När jag går ut studerar några rikssvenska damer intensivt programbladet. Jag frågar om de begripit något. ”Nej, men vi läser på”, är svaret. ”Ni är för unga säger jag. Jag är 78. När jag träffar en grupp ungdomsvänner är det just så här. Alla har olika uppfattningar om vad som hänt för 50 år sedan”. En dam svarar ”Jo, och man ältar alltid samma gamla trivialiteter.
Sådant är livet. Man går in i ett rum, och när man kommer ut har det plötsligt gått 50 år. Vart?
Var det på midsommaren eller på nyårsaftonen som Hilbert knullade Ingrid för att hjälpa henne ur hennes barnlöshet, var det 1962 eller 1968, eller var det John som knullade Hilbert eller har det över huvud taget hänt? Tidens väv blir alldeles trasslig. Det gäller att ta vara på lyckorna.
Jag tycker att det är en briljant pjäs. Väl regisserad av Aleksis Meaney. Och alldeles välspelad, med rutin på hög nivå, trots kontaktsvårigheterna med publiken i början.
Per-Erik Lönnfors
Foto: Cata Portin
Recension av föreställning 21.9.
Line Knutzon: Snart kommer tiden. Regi: Aleksis Meaney. Scenografi: Tiina Hauta-Aho. Dräkter: Laura Dammert. Ljusdesign: Mia Erlin. Ljuddesign: Tom Laurmaa. Mask och hår: Pirjo Ristola och Laura Dammert. I rollerna: Mikael Andersson, Sophia Heikkilä, Anna Hultin, Seija Metsärinne, Kristofer Möller, Hellen Willberg.
