Den senaste tiden har jag ett par gånger blivit påmind om hur försiktig man ska vara med att utropa kaos och upplösningstillstånd i något land på grund av medieuppgifter. Thailand och Ukraina har fyllt många spaltmetrar och eterminuter under det gångna året, och på båda håll har det varit kravaller med dödsfall som följd. Regeringskritiska demonstranter har fyllt upp centrala torg, ropat slagord, viftat med banderoller och slagits antingen med poliser eller motdemonstranter. I mitt arbete som utrikesredaktör har jag sett bildbyråerna kabla ut bilder på stora folkmassor, skrikande ansikten, tårgaspatroner, molotovcocktails, säkerhetsstyrkor i kravallmundering.
Men det är inte hela sanningen. För ett par veckor sedan skrev Svenska Yles Kerstin Kronvall ett kort kolumn på Yles webbplats där hon beskrev stämningen i Kiev – en stad i upplösningstillstånd, om man ska tro rubrikerna. Ändå beskrev Kronvall hur hon lugnt kunde strosa längs gatorna bara några kvarter från Självtändighetstorget utan att ens märka att det var något på gång i staden. Det var visserligen innan de allra värsta våldsamheterna bröt ut, men det är bra att påminnas om att demonstrationerna i Kiev begränsar sig till ett torg och ett par anslutande gator. Ukraina är inte en nation på randen till ett inbördeskrig eller laglöshet. Det är en ung demokrati som haft svårt att hitta sin demokratiska och politiska bana efter Sovjets fall och vars närhistoria nästan formats mer av folkliga demonstrationer än av politiska val. Det är ingen ukrainsk vår på gång, det är en fortsättning på den orange revolutionen, där folket väljer att göra sin politik på gatan lika mycket som i röstningsbåsen.
Ett annat land som fått mycket uppmärksamhet på grund av storskaliga demonstrationer är Thailand. Också där har vi fått läsa om dödsfall, skottlossning, demonstranter och motdemonstranter, vilket kulminerade i förra veckans parlamentsval. Jag intervjuade två bekanta tv-seriemakare som befann sig i Bangkok under demonstrationerna, och de förnekade blankt att de skulle ha känt sig otrygga i staden. På deras Facebookbilder kunde man se hur de låg i solstolar och smuttade på mojitos och besökte gatumarknader. ”Karnevalstämning”, var ordet de använde för att beskriva de gigantiska protesterna i staden.
Bangkok är en jättelik stad med flera miljoner invånare, i ett land med 65 miljoner invånare. Som mest räknar man med att ungefär en miljon personer demonstrerade i Bangkoks centrum. Det är mycket folk, men också i Bangkok har oroligheterna begränsat sig till ett fåtal utvalda platser. Thailands demokrati må vara i ett knepigt tillstånd, men inte heller det är ett land som balanserar på kanten till något inbördeskrig.
Samtidigt mal dödliga inbördeskrig på i Syrien och i centrala Afrika, där tiotals personer dagligen mister livet, ofta utan att det ens nämns i nyhetsrapporteringen. Både journalister och publik har blivit avtrubbade och det känns nästan som en antinyhet att läsa om att tio personer mist livet i Aleppo eller Centralafrikanska republiken. Orsaken till att vi får så dramatiska bilder från Kiev och Bangkok är att de är städer där journalister fortfarande kan röra sig fritt, och till och med under kravallerna vågar fotografer ge sig ut i vimlet. Färre är de bildbyråer som har fotografer posterade där bomberna och kulspruteelden viner.
Tyvärr ger det ibland bilden av att Bangkok är betydligt farligare än Bagdad.
Janne Wass
är journalist
