I sin senaste bok Minnesburen uppehåller sig Eva Runefelt vid minnesarbetets gränslöshet. Precis som minnesframkallande i sig är gränslöst, desorienterat, snubblande på gränsen mellan verkligt och overkligt, rör sig även boken i dessa gränsland.
Utan förbehåll rör sig Eva Runefelt mellan prosan och poesin. Minnet kan inte organiseras utifrån någon överordnad struktur, varför skulle då boken det? Gränslösheten och genreöverskridandet blir en metod för att komma åt diktjagets/berättarens lagrade och upplevda historia.
”Glöm bara, det är sand”, ges tidigt som en uppmaning åt den som står bakom upprinnelsen. Varför försöka minnas det förgängliga? Varför ge sig in i arbetet att återkalla minnen som inte kan annat än att gång på gång sjunka undan som sand? Men trots minnenas undslippande natur gestaltar Runefelt minnesåterkallandet med tilltro. Minnen kan till exempel beskrivas som ett extra revben infört i kroppen under sömnen. Minnen är något som saknas men plötsligt finns. En metafor också för skrivandet tänker jag mig.
Minnesburen är en tredelad berättelse om ett barn som blir en kvinna, blir en författare. Ett jag både buret och inburat av sin minnesvärld, som titeln låter antyda. I de två första delarna skildras livsloppet genom passager som varken är prosadikter eller noveller och inte heller behöver vara endera. I detta formskifte, och likaså i skiftet mellan den vuxnas perspektiv och barnets, finns en dynamik. Genom den vuxna erfarenheten möjliggörs också ett autentiskt porträtt av barnet – barnet ges rätt till sorgen:
Att lägga sig på sidan och föras in i sömnen som en varp längtar jag alltid efter. Redan när jag vaknar räknar jag timmarna tills jag kan ligga där igen. Stiga ur den grå tid som smakar som att bita i en emaljmugg.
Det blir tydligt att det barn som framkallas har en stor integritet. Barnet behöver hela tiden utestänga världen, vara sig själv nog, se inåt och ställa frågan varför inte kroppen kan krympa när man läser – så att ingen kan se en och avbryta eller granska. En väldigt vacker bild av läsning som privatsak. Jag kommer att tänka på Virginia Woolfs Mot fyren och hur Mrs Ramsay avskyr allt som påminner henne om att någon sett henne vara försjunken i tankar. I Minnesburen återkommer ofta bilder där barnet på samma sätt behöver utestänga andras blick och uppmärksamhet. Barnet behöver blunda för att utestänga stimmet, eller kisa för att gradvis göra sig beredd på intrycken eller till och med helt fjärma sig från omvärldens verkan:
Blåst gör mig vimmelkantig, som när någon skriker. Jag tänker på en stor bomullsnäsduk, att jag ska ha en med mig nästa gång jag går ut och lägga den mellan ansikte och omvärld.
Jag slås ofta under läsningen av hur denna integritet också återfinns i Runefelts författarskap. Som om en näsduk fanns också mellan skrivande och omvärld. Det är oängslig litteratur som inte söker efter att bekräftas, utan tvärtom egensinnigt behandlar de ämnen som bränner mest, som är högst personliga utan att någonsin bli privata – och som just därför talar till den läsare som likt barnet är villig att utestänga stimmet. Istället för att avlyssna samtidslitteraturens svängningar verkar Runefelt i sina verk avlyssna en alldeles egen diktion, till synes väldigt lite påverkad av dagens svenska litteraturklimat.
Och efter bokens två inledande prosaiska passager kommer dikterna in som ett särskilt ljus, punktbelyser bara tillfälligt in i glömda rum, ”lyft[er] ut den späda tanken till skrift”. Visst kan det kännas spretigt, men jag godtar den spretigheten eftersom Runefelt med den tycks erbjuda ett slags förklaringsmodeller. Med små medel lyckas hon blottlägga stämningslägen som i mycket är oåtkomliga, som utan uppmärksamhet bara förblir vardagens petitesser. Det är, tror jag, den både varsamma och allvarsamma hanteringen av ämnena som gör det: Runefelts förmåga att se hur ett febersjukt barns ansikte är en plats som kan inhysa något väldigt precist som ingen annanstans (till exempel här) än i dikten kan förklaras. Det är litteratur som på så sätt överbryggar vardagens mellanmänskliga avstånd.
Matilda Södergran
Eva Runefelt: Minnesburen. Albert Bonniers förlag, 2013.
