I höstens bok om de svenskspråkiga taistoiterna synas ungdomens synder i ett nyktert ljus.”Vi är varken ute efter att förhärliga eller bespotta.
Vi vill veta och förstå.” Så inleds boken Nyttiga idioter, Camilla Berggrens och Marianne Lydéns utforskning av det som en gång var deras egen verklighet, den minoritetskommunistiska rörelsen i 70-talets Finland. Det har skrivits många böcker om sjuttiotalsvänstern vid det här laget, men problemet kvarstår: hur ska man närma sig ett av de mest skambehäftade avsnitten i finsk politisk närhistoria. Å ena sidan måste man ta i också det mest motbjudande: dogmatismen, sekterismen, idealiseringen av ett inifrån ruttnande sovjetunionen, den obegripliga naiviteten. Å andra sidan måste man också ge plats för den unga idealismen, den befogade samhällskritiken, hängivenheten, arbetsviljan. Man måste komma ifrån den synvinkel där ”han var taistoit som ung” fungerar som ett kategoriskt avfärdande.Allt det här har Berggren och Lydén lyckats balansera upp. Genom idogt arkivgrävande och intervjuer både med sådana som var med och sådana som såg på, har de skrivit en tänkvärd bit politisk närhistoria. Berättelsen byggs upp kring långa repliker ur intervjuerna, vilket skapar en känsla av ett stort böljande och i högsta grad oavslutat samtal.
Finlandssvenska taistoiter
Nyttiga idioter beskriver den minoritetskommunistiska rörelsens utveckling i de svenskspråkiga miljöer där redaktörerna själva har rört sig. Först kommer den gryende radikaliseringen i skolungdomsrörelsen efter 1968, föräldraupproret mot krigsgenerationen, engagemanget mot vietnamkriget, och sökandet efter en politisk hemvist.
Senare i boken är det framför allt ”Socialist- och kommunisthögskolan” och den taistoitiska spillran på ”Kapitalisthögskolan” Hanken som står i centrum av händelserna. Också den taistoitiska miljön kring Sture Udd i Vasa kommer fram i flera repriser.
Man kapade halvt utdöda vänsterföreningar för att få plattformer för den Moskvatrogna kommunismen. En av föreningarna var Avant, vars sånggrupp blev en liten finlandssvensk motsvarighet till finska Agit-prop och KOM-teatteri och svenska Hoola Bandoola Band. I de här miljöerna träffar vi bekanta namn som Guja Hemming, Anne Suominen, Björn Wahlroos och Staffan Bruun.
Som alltid är den svenskspråkiga kontexten mindre och på ett obestämbart sätt annorlunda än den finska miljön runtomkring. Ändå finns här samma konflikter som i de finska sammanhangen. Den värsta fienden är inte kapitalisterna, utan majoritetskommunisterna, som man bland annat motarbetar genom att bära blåa skjortor i stället för röda. Den minoritetskommunistiska tidningen Enhet, grundades med Nils Torvalds i spetsen då taistoiterna inte blev publicerade i Folktidningen Ny Tid. Inom tidningen syntes den finlandssvenska särarten i att man hade svårare att hålla sig inom de uppifrån givna ramarna.
”Den finlandssvenska opinionen är annorlunda än den finska”, säger Torvalds i boken. ”Du måste tala annorlunda också innehållsmässigt eftersom situationen är annorlunda. Det ledde till en viss spänning.”
Den konkreta konkurrenten inom Soc & kom var tidens liberala alternativ inom svenskspråkig studentpolitik, Mittenförbundet, som intressant nog vid denna tid var långt mer vänster än mycket av vänstern idag, med bland annat nolltillväxt, ekologisk medvetenhet och en decentralistisk samhällsmodell på önskelistan. Dessutom var de emot betongmiljöer och kärnkraft.
”Det ingen taistoit tänkte på då var att de verkliga radikalerna fanns i Mittenförbundet”, skriver Berggren och Lydén.
Den världspolitiska dimensionen
Mycket av ungdomsverksamheten kan verka nog så oskyldig: läger, fester, studiecirklar, flygblad. Men man kom ju inte ifrån att den minoritetskommunistiska verksamheten bevakades uppifrån och att pengar dök upp i en plastkasse från sovjetiska ambassaden. Ja, det senare visste de flesta säkert inte om på den tiden, men t.ex. Christian Blom var själv där och hämtade några påsar. Pengarna låstes sedan in i kassaskåpet i Ville Pessis rum på partikansliet. Härifrån kunde de olika organisationernas kassor drygas ut.
Någon var det också som betalade Torvalds lön på Enhet. Att den inte täcktes med de inkomster man kände till var klart.
Under det kalla kriget var världen uppdelad i två och i en sådan värld är det inte alls likgiltigt vad ungdomsförbund och studentkårer sysslar med. Det är givetvis just den världspolitiska aspekten av det hela som gjorde den taistoitiska ungdomsrörelsen oroväckande på riktigt. De jobbade ju på allvar för förverkligandet av en sovjetisk socialism i Finland, långt efter att den i själva sovjetunionen hade visat sig både förtryckande och ekonomiskt ohållbar. Solzjenitsyn var vid det här laget känd, men avfärdades av de hängivna som falsk propagandist.
Flera av de intervjuade vittnar om hur verkligheten de mötte när de reste i östblocket inte motsvarade deras föreställningar:
”Det var besvärligt när människorna inte förstod hur bra de hade det i det socialistiska samhället.”
”Vi kunde inte förstå att de vi mötte ville ha jeans, fast vi själva var klädda i sådana.”
”Stämningen blev väldigt tryckt då värdparet förstod att vi från väst var socialister medan de som bodde i socialismen var utsatta för avlyssning och censur.”
Ska man tycka att det är sött eller kusligt?
All idealism till trots var taistoiterna en del av propagandamaskinen för en förtryckarregim. Kanske den vittnesbörden räckte för att vaccinera många mot idealism överlag. Sen kan man tycka att det inte var idealismen det var fel på utan den obarmhärtiga naiviteten.
30–40 år är en kort tid, men på något sätt rör sig ungdomarna i den här boken på en annan planet än dagens unga politiska aktivister. Det är framför allt beredskapen att inordna sig i hierarkier, att ta order, att hålla inne med sina kritiska frågor som talar om att de här ungarna hade fått en helt annan uppfostran än de som idag är 20 och åker på demonstrationsresa till klimatmötet i Köpenhamn.
Ändå kan Nyttiga idioter vara en nyttig bok för unga aktivister, eftersom den på ett väldigt konkret sätt beskriver riskerna med politisk idelism.
Kravet på avbön
Omgivningens krav på avbön och ånger är också något som de intervjuade i boken har fått ta ställning till. För många har ett avståndstagande varit naturligt, men det är något i den påtvingade avbönen som besvärar. Såhär skriver Gerd, som i boken framträder med bara förnam:
”Medan jag ett otal år slickat mina sår, försökt återhämta mig från ’taistoitkrapulan’, den ytterst personliga ideologiska konkurs som för min del nog inträffade sent, då berlinmuren raserades, ja under hela den tiden har allting fortsatt som förut i resten av världen, handel med organ, ’trafficking’, naturresurserna utarmas, människan förstör sina egna livsbetingelser och så vidare. Den blir liksom ganska liten, min vånda över att ha varit en ’nyttig idiot’, jämfört med dagens realiteter i världen.”
Taistoiterna gjorde politisk radikalitet och idealism tabubelagda för en lång tid framöver – och var på så sätt med om att bygga 80- och 90-talens opolitiska Finland. Med facit i hand vet vi att de relativt få taistoiterna inte lyckades skapa ett sovjetsocialistiskt samhälle. Frukterna av de politikföraktande årtiondena är däremot något vi nu varje dag skördar i form av försämrat socialskydd, privatisering av offentlig infrastruktur och växande inkomstskillnader. Motsättningarnas tid är förbi eftersom vänstern inte var där när globaliseringen och dataåldern anlände.
Därför kan det vara viktigt att visa att också taistoiterna var delaktiga i något gott som fanns på 60-70-talen.
Hur ska man då skilja det dåliga från det goda? Ta vara på det goda utan att ursäkta det idiotiska? De här ungdomarna hade inte redskap för det kritiska grundarbetet utan tog sig an det politiska som en rad oemotsägliga påbud. Som många i boken vittnar om var det något oerhört paradoxalt i det här: samhällskritik blev auktoritetstro och politisk övertygelse blev krig mellan två skjortfärger. Det komplicerade jobbet att försöka förstå kokades ner till en förvissning om att den vetenskapliga världsåskådningen marxismen-leninismen innehåller alla svar. Även om man inte fattade ett smack av det som diskuterades i de obligatoriska studiecirklarna.
Men i dag är det inte marxismen-leninismen som är faran, så det är kanske dags att släppa skammen och se lite neutralare på det hela. Där har redaktörerna för Nyttiga idioter lyckats väl med sitt uppsåt.
Ska man hitta brister i själva boken är det snarast att den någonstans mot mitten börjar kännas lite lång, man kan önska en stramare dramaturgi och ett lite raskare tempo. Dessutom är den svår att hitta i eftersom de långa replikerna från de många intervjuerna rör sig hit och dit. Men det är alltid svårt att gallra i ett material som med många röster vittnar om ens eget svunna liv. Och när jag väl har läst ut boken börjar jag tycka att det är viktigt att allt detta finns med, att det generösa urvalet inte har bantats ner till en alltför definitiv berättelse.
Camilla Berggren och Marianne Lydén: Nyttiga idioter – Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Söderströms 2009.
Nora Hämäläinen
