Irans förre vicepresident Mohammad Ali Abtahi var en av de många forna politiker och politiska aktivister som i somras ställdes ut, i fängelsepyjamas, som nationens fiender vid de stora skådeprocesserna i Teheran. Nu har han dömts till 6 år fängelse för uppvigling till oroligheter i syfte att störta regeringen. Hittills har fem personer dömts till döden och 81 till fängelse i upp till 15 år, för medverkan i protesterna mot det valfusk som allmänt anses ha gett den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad segern i presidentvalet i juni.I sin bok Iran – huntu ja haaste berättar Liisa Liimatainen om möten med Abtahi, som hon beskriver som en ”rund präst”. På rättegångsbilder ser han inte alls rund ut – fängelsevistelsen har fyllt en av sina många funktioner. Han har också, liksom många andra, i TV bekänt sina synder – fängelsepersonalen kan sin sak.

Men Liisa Liimatainen, som var rundradions korrespondent i Rom och därifrån gjorde många reportageresor till Iran, upplevde alltså honom före denna förnedring och intervjuade honom i egenskap av ordförande för rådet för dialog mellan religionerna. Hon blandar i hastigheten honom med en annan känd förnyare och tror att han suttit i fängelse. Abtahi skrattar och säger: ”Vi vet inte vad som sker i framtiden, men hittills har jag inte suttit i fängelse”.
Men av det han säger kan man förstå hur det gick som det gick. Han anser nämligen inte att det iranska systemet där den högste andlige ledaren också har den högsta politiska makten baserar sig på islam och att man mycket väl kan tänka sig andra former. Det ska man inte göra i dagens läge.
Liisa Liimatainens bok kom ut just före presidentvalet i juni och allt som följde på det, och det är både en svaghet och en styrka. En svaghet, genom att bilden av Iran idag ser mycket annorlunda ut än bilden av Iran våren 2009. En styrka, eftersom boken visar många sådana trådar i den iranska kulturen som just nu är dolda i Iran och bara kommer till synes i exilen. Med tiden kommer dessa trådar att bli synliga på nytt, vi vet bara inte hur länge det dröjer.
Abtahi var vicepresident under Mohammad Khatamis presidenttid 1997-2005 och en stor del av bokens bakgrundsmaterial är insamlat under den tiden, när mänskor fortfarande kunde tala ut, utan att riskera fysisk och psykisk hälsa. På det sättet kan Liimatainen ge en bredare och djupare bild än vad som skulle vara möjligt idag.
En av de gestalter hon låter framträda är ayatolla Khomeinis dotterdotter Zahra Eshraghi, som också är Khatamis svägerska – också sådana kombinationer är möjliga. Zahra vill förändra lagarna för att utvidga kvinnornas rättigheter. Nu kan en kvinna inte bli president. Men det räcker inte med att ändra på den lagen: ”Också om vi valde en kvinna till president skulle hon enligt nuvarande lagar vara tvungen att be om lov av sin man om hon ville delta t.ex. i ett viktigt möte i FN”. Hon anser också att en kvinna som gifter sig ska inse sitt värde och kräva en ordentlig hemgift: ”Ett krav på en miljon dollar är på sin plats”.
I den iranska medel- och överklassen vet kvinnorna sitt värde (fast de knappast ofta sätter det riktigt så högt) och kvinnornas roll i reformrörelsen har varit viktig. När Irans parlament under Khatamis tid antog FN:s proklamation om kvinnors rättigheter sade ajatolla Jannati, en av ledarna för den extremt konservativa falangen, att dagen var den sorgligaste i hans liv. Kampen om kvinnornas rättigheter är alltså ett av de centrala inslagen i den iranska reformrörelsen, och den återkommer många gånger i Liimatainens bok, som är en guldgruva för den Iran-intresserade. Som en snabb-
översikt är den däremot mindre lämplig, den är allt annat än överskådlig, den kryllar av detaljer och saknar personregister.

---

Liisa Liimatainen: Iran – huntu ja haaste. Yritys ymmärtää Iranin yhteiskuntaa, Like/Pystykoira, 2009.