– Vi har tagit ner den uppenbara handlingen i filmen till en så låg nivå som möjligt. Sammanhanget finns där, villaförorten och några människor, och det är möjligt att ta del av det, med det viktiga är egentligen luckorna i historien, vi kallar dem hålrum. När en människa lever ett liv skapas historier och olika moment, och vårt antagande är att man ska kunna fylla i från sitt eget liv i filmens hålrum, säger Henrik Hellström. – Vi ville också att de skulle var rått. Fredrik skrev en text en gång som vi utgick ifrån: Jag kom till ett vägskäl, till vänster var det fint, men det som är fint är också bara fint, så jag gick åt andra hållet istället och hittade lingon … Bildberättandet får inte bli för tillrättalagt, så Fredrik filmade på fri hand. Vi använde först lite steadycam och glidecam, men det blev för tillrättalagt, nästan smörigt.

Fredrik är Fredrik Wenzel, och tillsammans med Hellström har han regisserat, skrivit, och filmat den svenska biohöstens mest osannolika succé,  Man tänker sitt – en film som många hyllat samtidigt som de menat att de inte riktigt förstått den. Man tänker sitt är en vacker och meditativ debutfilm om en villaförort i Falkenberg, sedd ur den elvaårige Sebastians perspektiv. Från kullen mitt bland villorna kan Sebastian se hela samhället. Han ser ett villaområde där semestern snart är slut, där tiden står stilla och rötmånaden är rusande. Där bor bland annat ”Jimmy

som inte får ha egen nyckel fast han är vuxen och bor hos sina föräldrar och har barn och Anders som har allt som Jimmy inte har”.

– Det handlar om en elvaårings perception av en tillvaro. En väldigt vardaglig perception, med lite absurditeter kanske, där perspektivet ännu uttryckligen är barnets. Vi tänker oss en elvaåring som ännu inte är bestrålad av sina hormoner fast puberteten står för dörren. Barnet ser verkligheten mera intuitivt men saknar kloka ord för det han eller hon ser. Därför har vi gett Sebastian filosofiska texter för att beskriva det han saknar ord för.

Det filosofiska Hellström hänvisar till är David Henry Thoreau som finns starkt närvarande i filmen både via sin filsofi och genom direkta textcitat. Den amerikanske 1800-talsförfattaren gjorde som bekant filosofi och politik av sitt skogsliv vid Waldensjön. Under sommaren 1845 bestämde sig Thoreau för att ge sig ut i Massachusetts vildmark, bygga en stuga och under två års tid fundera på naturen och livet i ensamhet. Resultatet blev den naturromantiska och civilisationskritiska Skogsliv vid Walden (Walden 1854).

– Thoreau har funnits med som tanke ända från början, men att ge honom sådan tyngd genom att ta in direkta citat bestämde vi oss för först under klipparbetet.

Thoreau är idag en av de mest citerade författarna och många av hans aforismer har urvattnats med tiden. En av idéerna är därför att placera in Thoreau i en modern kontext och ge ett aktuellt sammanhang åt textavnitt som ”Lämna försiktigheten bakom dig och sök äventyret. Vi borde komma hem långväga ifrån, från äventyr, faror och upptäckter, med en ny erfarenhet och karaktär.”.

Ordning och oordning

Miljön i Falkenberg med det omkringliggande skogslandskapet och sjön är också ett slags svensk motsvarighet till Waldensjön. Det är vid sjön filmen inleds medan Sebastian deklamerar ett Thoreau-citat som är en nyckel till förståelsen av filmen: ”Det är ett löjligt krav alla ställer att man ska tala så att alla kan förstå. Varken människor eller svampar växer på det viset. Som om naturen bara hade ett slags förståelse. Som om det fanns en trygghet enbart i dumheten.”

– Villasverige är en väldigt tillgänglig scenografi, en form, ett slags rutnät som är väldigt tacksamt. I filmen kontrasteras det här mot naturen, som är en oändlig variation. Kriteriet är ändå inte stad, utan idén om en mänsklig konstruktion. Istället för villaförort kunde miljön ha varit skyline i en stad. Det viktiga är tendensen att gestalta i ordning kontra oordning.

I Man tänker sitt finns också ett individualistiskt grundbudskap, som Hellström kallar ”en nyfikenhet på individens situation och ensamhet i en större grupp”. I USA har Thoreau fått den tveksamma äran att vara individualismens försångare. Där ses hans författarskap manifestera en idé om individen som okorrumperad, med rätt till en viss måttfull anarkism och en övertro på civil olydnad.

Beträffande just individualism förekommer dock en intressant kulturskillnad mellan Sverige och USA. Martin Gelin skrev i somras i Svenska Dagbladet om att det underliggande behovet i det svenska välfärdssamhället är att svenskarna ska få vara ifred. Så länge alla har det materiellt bra riskerar ingen att bli ”störd” av sina medmänniskor. Svenskarna vill att staten ska fungera som en kall och effektiv säkerhetsfaktor, så att de kan koncentrera sig på sig själva. ”Men”, skriver Gelin, ” i Thoreaus USA är förhållandet mellan indvid och kollektiv snarare det omvända”. USA präglas av en individualistisk kultur som verkar generera en enorm längtan efter gemenskap, en tendens bland invånarna att ständigt bilda spontana förbund, som de amerikanska villaförorternas spontana grillfester, frivilligorganisationer och bibeluppläsningar.

Falkenberg har ändå visat sig vara väldigt universiell enlig Hellström:

– På basis av publikreaktionerna på filmfestivaler kan jag säga att de känner väldigt lika i t.ex. Tyskland och länder i Asien och Sydamerika.

I mytbildningen kring Thoreau ingår också bland annat en uppfattning om att han skulle ha varit eremit, vilket ofta motbevisats. Thoreaus stuga gästades ofta av nyfikna besökare och när ensamheten blev alltför påtaglig tog han en promenad till Concord för att höra lite skvaller. Enligt den omvärdering av Thoreaus författarskap som alltjämt pågår hoppades Thoreau framförallt att åren i skogen skulle göra honom bättre på det som han, likt många andra, ansåg vara svårast i livet: umgänget med andra människor.

Det här är också en av huvudpoängerna i filmen, där protagonisterna när de inte längre förstår sig på sina medmänniskor tillfälligt ger sig ut i naturens oordning för att andas fritt.

---

Man tänker sitt hade biopremiär i Sverige 28.8 och hade visningar i Helsingfors under filmfestivalen Kärlek & Anarki i september.