Matilda Södergrans bok Hon drar ådrorna ur slog ner som en bomb i den svenskspråkiga diktvärlden. ”Visst fan gör det ont när knoppar brister!” utropade Ny Tids recensent Sebastian Johans om debutsamlingen. Här finns en myckenhet av kropp, erotik och utsöndrade vätskor. Det är berörande och vackert, åtminstone om man hör till dem som uppskattar antiestetik med stänk av skräckromantik.

Diktjaget vänder ut och in på kroppen så att den hudlösa köttsidan blottas. Mörker sipprar in i våra ljusa rum. Här finns bortskurna bröst, ögontumörer, krossade körtlar och lösryckta naglar, men detta är långt mer än ett mardrömslikt skräckkabinett. Det är en trovärdig och hudnära beskrivning av människans sexualitet. Författaren Matilda Södergran bor och studerar i Malmö. Det känns för en gångs skull helt okej att göra ett poetporträtt per mejl, avståndet gör det lättare att närma sig den här intima boken.

Hej Matilda!

Försommaren har kommit till Helsingfors. Björkarna susar ljusgrönt och koltrasten sjunger i solnedgången. Barnen i parken utanför har alla gått in för kvällen. Hur är det i Malmö? Du har studerat där i snart ett år. Hur trivs du?

— Hej Katarina,

Här förvånas jag över att första blomningen redan är förbi. Det är ljummet, ibland hett och när solen har gassat en hel dag åskar det en hel natt. Jag trivs otroligt bra här, har verkligen hittat en plats att dröja kvar på en längre tid. Just nu studerar jag Engelska (språk och litteraturstudier) och trivs ganska bra med det. Så några år vill jag stanna kvar här åtminstone. Men jag påstår inte att jag inte saknar Österbotten och Finland. Jag behöver med jämna mellanrum fylla på min dos och åka till Korsnäs bara för att vara.

Jag har just läst om din diktsamling Hon drar ådrorna ur. Diktsamlingen är en säker pulshöjare. Bara några dikter in i boken slutar jag försöka förstå precis hur diktpersonernas anatomi egentligen ser ut, eller snarare slutar jag helt och hållet att försöka förstå. Jag går över i nån sorts intuitiv läsning, en hjärtats läsning — om man får uttrycka sig så – för nånstans djupt inom mig hävs det upp ett bekräftelsens glädjetjut. Just så här har jag också upplevt sexualiteten. Du lyckas verkligen på djupet penetrera sexualitetens känslor och upplevelser och det känns väldigt sant. Hur medveten om tematiken var du när du började skriva dikterna i boken?

— Jag tror inte att jag var medveten om att den skulle uppfattas som så pass sexuell och kroppslig. Men självklart var det ju ett ämne som jag medvetet utforskade i skrivandet. Jag var intresserad av att veta vad poesin kan säga om sexualitet och kropp, kan den säga mer än vad samtidsmedierna säger, kan den uttrycka något mer än vardagssamtal kring sexualitet? Jag ville veta vad poesi kan tillföra till diskussionen och om den angriper ämnet från andra håll. Man är på något sätt tvungen att angripa ämnet på ett helt annat sätt genom poesi. Alla förhåller sig till sexualitet och kroppslighet på något sätt, alla har åsikter och tankar kring de här ämnena. Därför är det ju en outtömlig källa, men jag kan känna att den töms ut allt för ofta och allt för slarvigt, det finns så många sätt att diskutera sexualitet. Där tycker jag att poesin kan tillföra en hel del eftersom den är så mångtydig och öppen för tolkning.

— För mig handlar diktsamlingen också om mycket mer än bara kropp och sexualitet, den är inte begränsad kring det. Jag är glad över att du slutade försöka förstå helt och hållet för det är precis det man måste göra när man läser poesi. Det vet du ju själv som poet. Jag blir alltid lättad när folk släpper tanken om att allt måste vara begripligt och definierbart. Man går miste om väldigt mycket med den inställningen. Men många går in för att läsa poesi med tanken om att begripa och då kan det nästan inget annat än misslyckas. Det är en sak att beröras av något och en sak att begripa något, dem måste man kunna skilja på.

Två stämningar

Jag blev förvånad över hur annorlunda jag läste boken den här andra gången. Första gången såg jag den som mycket mer positiv. Utlevande, utmanande, provocerande i sin explosivitet och rättframhet. Jag läste den som lekfull och spjuveraktig. Jag var kanske förblindad av överraskning och beundran. Wow! En kvinna som skriver om kropp och sexualitet på det här sättet, utan att vara objekt, en kvinna som skriver om den självklara rätten att definiera sig själv. Långt bortom termer som sadism och masochism, i hela det breda känslospektret som ryms i passionerad erotik, på gränsen till galenskap. Sexualiteten som en andra födelse, en pånyttfödelse av nästan religiösa mått. Nu när jag återvände till boken ser jag svärtan tydligare. Såren, sårbarheten, hudlösheten. Att den som ger sig hän kan få betala ett alldeles för högt pris. Det känns som om det är en väldigt hudlös bok. Tvekade du nånsin om du skulle våga ge ut den? Hur har mottagandet av boken känts?

— Jag tycker att båda stämningarna har rum i boken. För mig var det viktigt att låta båda dessa stämningslägen finnas och att låta dem göra det parallellt. Det ena finns inte utan det andra. Det går inte att tala om kroppslighet utan att det blir lite smutsigt, utan att det kommer lite för nära inpå, men det går inte heller att tala om det utan att beskriva en slags styrka, någonting rejält och, som du säger, utlevande. Nä, jag tvekade faktiskt aldrig över att ge ut dikterna. Jag tror att det främst beror på att jag inte ser mig som en budbärare och att jag har en tydlig distans till texten. Hon drar ådrorna ur är inte en berättelse om mig själv – diktjaget i boken är inte jag. Självklart funderade jag på hur den skulle tas emot och om den skulle uppfattas som påträngande. Men jag tror inte att den är det och om den är det så behövs det antagligen.

Ulrika Nielsen liknar i boken En bok av kött och ord skrivandet vid kärleksakten. Också den som ger sig hän i skrivandet kan slungas från sitt innersta heliga zon till vansinnets gränsmarker. Känner du igen de här tankegångarna? Eller är skrivprocessen annorlunda för dej?

— Hm… Att skriva är ju en väldigt privat syssla egentligen. Det är väl vansinne, om något, att bara betro och överlåta texten till andra när det är klart, att släppa kontrollen och låta läsaren ta över. Men något som är privat kan ju inte riktigt vara privat om det inte står i kontrast till något. Därför tror jag att texten någonstans i skrivarprocessen övergår från att vara privat till att bli något annat och framförallt att texten slutligen blir någon annans. När någon annan läser mina dikter är de inte längre mina, det finns lika många tolkningar som det finns människor och det finns inga rätta svar, just därför kan en text aldrig fortsätta vara privat. Poesin är aldrig logisk eller beräknelig för mig och där någonstans blir den passionerad. Den är fri att röra sig i vilka banor som helst. Så skrivandet är väldigt lustfyllt, det är en verklighetsflykt som aldrig riktigt håller i sig mycket längre än skrivstunden, fast man ibland skulle vilja. Sen finns det ju delar av skrivandet som är allt annat än passionerat… Men låt oss späda på myten om Poeten och undanhålla den biten…

Diktjaget talar om elden, den kompromisslösa elden. Antingen ser man elden eller så brinner man. Är du en hängiven människa? Kanske alla skapande människor måste vara det?

— Ja, jag ser mig själv som en väldigt hängiven människa. När jag vill något så vill jag verkligen och då gör jag något åt det. Jag är inte kompromisslös, men jag tror att man måste hålla mycket på instinkt och intuition för att komma dit man vill. Man måste lyssna på allt det lilla och inte bara ignorera det. Jag tror att de flesta skapande människor måste vara väldigt hängivna eftersom de flesta konstformer kräver en hel del jobb och det jobbet sker ju ofta vid sidan om något annat jobb. Det är inte lätt att leva på poesi och därför behöver man en vilja att verkligen satsa fast man inser att det kommer att bli kämpigt.

Dikt som brinner

I en recension i Radio Vega alluderar Marit Lindqvist till Edith Södergran och utbrister prisande: ”Matilda Södergrans dikt brinner och hennes eld är den största i Svenskfinland”. Du är alltså på riktigt släkt med Edith Södergran?! Bara det får de flesta diktälskare att bli lite svaga i knäna. Vad har släktskapet betytt för dej? Är det nåt du tänkt på till exempel under din uppväxt?

— Ja, det tycks vara riktigt saftigt stoff som sprider sig långväga. Det stämmer att jag har ett väldigt avlägset släktband med Edith Södergran, jo. Jag minns att jag läste hennes dikter när jag var liten och blev själv alldeles knäsvag när jag fick reda på att hon fanns där långt, långt bak i släkten, med de eleganta kläderna och de spinnande katterna i ett soligt S:t Petersburg med skållheta hustak och högresta barrträd. Jag tror att jag mystifierade henne en aning då. Men jag tänker faktiskt inte på henne nu, i kontrast till mitt eget skrivande. Jag tänker inte att jag skriver för att hon finns i blodet. Jag tror inte det fungerar så. Men det vore ju romantiskt. Det är däremot intressant hur mycket det betyder för andra att vi har ett släktband. Jag tycker förstås att det är lite spännande, så en dag kanske jag hänger mig till den romantiska sidan och börjar släktforska!

Du har redan nästa manus färdigt, snabbt jobbat?! Deliranten kommer ut på Schildts i höst. Följer du upp tematiken också i nästa bok?

— Ja, Deliranten är för mig något helt annat än Hon drar ådrorna ur. Jag tror att Hon drar ådrorna ur handlade om en språkurladdning för mig. Jag behövde få skriva så där ordrikt och mastigt och jag behövde få vara ganska obegränsad. Det känns som att jag har skrivit Deliranten på ett helt annat sätt. Jag visste vad jag ville redan från början och höll mig till en viss form. Den är mycket mer avskalad och det är mer fokus på tomrummen i texten. Jag har tillåtit mig att leka med poetiska klyschor och traditionella poetiska element som annars känns väldigt långt från mitt eget sätt att skriva och långt från debutdiktsamlingen. Jag har töjt på mitt eget språk kan man säga. Men rester av tematiken finns kvar, en slags dialog mellan diktjagets olika sidor.