Två unga kvinnor på semester i Grekland. Solen lyser lystet över stränder och människor. Träden bågnar av blommor och mogen frukt. Blickar som inte viker undan. Intensiva diskussioner om vänskapens premisser och villkor, om mäns makt och om vikten av att inte låta sig begränsas eller styras.
Isabella Varricchios debutroman Pioner är något så ovanligt som en berättelse där vänskap och samtal kvinnor emellan står i fokus och dessutom tas på djupaste allvar. Äntligen en roman om kvinnors vänskap som inte handlar om relationer med det motsatta könet, skvaller, konsumtion eller kroppen. Som läsare får jag ta del av en diskussion där två unga kvinnor på allvar samtalar med varandra; om vänskap, om makt, om utsatthet.
Ingående betraktar och kommenterar väninnorna Diana och Helena männen och kvinnorna runt om sig. Oftast är åsikterna hårda och kompromisslösa – speciellt männen nagelfars. Män som skamlöst tar plats i rummet, i sina kroppar och i själva varat medan kvinnorna alltjämt tiger still och passar upp. Framförallt Diana fördömer utan pardon det motsatta könet och menar att män enbart är perverterade snuskgubbar – ett genomgående resonemang som jag finner en smula barnsligt och fyrkantigt. Helena däremot vrider på frågorna ett varv till och gör dem därmed mer komplexa.
I synnerhet samtalar Diana och Helena – emellanåt oerhört högtravande och pretentiöst – om vänskap. Dagarna i ända kartlägger de vänskapsrelationen och lägger upp riktlinjerna för den. ”Att ta sin vän för given är förmätet, att inte göra det är en förolämpning”, menar Diana.
Väninnorna umgås tätt tillsammans, sover i samma säng, läser för varandra. Det är berättarjaget Helena som prövar sig fram, medan den självsäkra Diana är något av en besserwisser.
Pioner är även en studie i makt och hur maktrelationer tar sig olika uttryck. Också mellan Diana och Helena pågår ett maktspel, vilket gör deras annars så intima vänskap både bräcklig och klaustrofobisk. Den skenbart svaga Helena inleder en semesterflört med en kille, hon utforskar sina begär och lustar, inte minst låter hon sin blick skifta mellan att vara både subjekt och objekt. Hon laborerar med frågan om vad som skulle hända om man gjorde männens ideal till sitt och betraktar lustfyllt hotellägarens dotters smäckra kropp i poolen.
Återkommande är frågan om offer och individens frihet. I ljuset av historien om Natascha Kampusch reser Diana och Helena frågan om den kidnappade alltid är den svaga parten och per automatik skall ses som ett offer? Kan det inte förhålla sig tvärtom? Frågeställningarna som Varricchio arbetar med i sin debutroman är inte nya under solen. Inte desto mindre gör hon det på ett fascinerande och intresseväckande tillvägagångssätt.
Fortsättningen på hemmaplan uppfattar jag som onödig. Berättelsen hade vunnit än mer på att hållas till Grekland. Stilmässigt blir det tyvärr emellanåt något vagt och oklart vem som säger vad och i vilket rum vi befinner oss, likväl finns det en suggestiv och sugande kraft i prosan
Isabella Varricchio: Pioner. Wahlström & Widstrand, 2009
Ylva Larsdotter
