Nej, det är inte en beskrivning av dagens Tyskland. Året är 1946: scenen beskrivs i Stig Dagermans reportage från ett land i ruiner, Tysk höst (1947). Det är en scen som idag inte vore otänkbar på en bangård i något av det tidigare Östblockets länder. I EU behandlas flyktingar knappast med mindre brutalitet, men brutalitetens yttre former är annorlunda.

Flyktingarna på bangården i Essen var inga främlingar, utan Essenbor som evakuerats till Bayern undan de allierades massiva bombningar. I det relativt välmående Bayern ville man efter krigsslutet inte betala för andras problem, utan skickade utan pardon tillbaka krigsflyktingarna dit de kom ifrån, trots att man visste att deras sönderbombade, svältande hemstäder vägrade ta emot dem.

Exemplet illustrerar den enkla poängen att motsatssällningen mellan ett vi och ett dom som uppfattas som ett hot mot våra intressen, ständigt uppkommer i de mest skiftande sammanhang. Nationalstaters gränser har ingen särställning: att man ställer tyskar (eller finländare) mot invandrare är varken naturligare eller konstigare än att man ställer bayrare mot Essenbor eller nuvarande Essenbor mot tidigare Essenbor.

Det intressanta med gruppegoism är hur lätt det är att glömma att det är fult att tänka på sig själv och inte bry sig om andra när man kan tänka på sig själv som del av ett vi. När ingen behöver säga jag förvandlas egoismen som genom ett trollslag till ansvarstagande för det gemensamma. Vi är så vana vid denna rörelse att vi knappast ser att det är trolleri. Det syns tydligare om man tänker sig en grupp som bara består av två personer. Blir det som ingen av dem med rent samvete kunde göra ensam acceptabelt bara för att de gör det tillsammans för sitt gemensamma bästa?

Och är inte principen den samma fast vi:et består av flera människor än två? Mycket av fientligheten mot invandrare och flyktingar kläs i intressets språk. Dom kommer hit och tar våra jobb, lever på våra socialbidrag o.s.v.

Det låter som om det helt enkelt handlade om att man inte vill dela med sig av sitt överflöd eller öka sina bördor när man själv redan har det svårt.

Detta slags gruppegoism spelar förstås en roll i sammanhanget. Men gruppegoism, eller för den delen strävan till rättvisa mellan grupper, kan finnas bara där det finns grupper, d.v.s. där det finns människor som tänker på varandra som ett vi. I vissa grupper är intresset det primära: männniskor som i övrigt inte känner någon särskild samhörighet med varandra förenas till ett vi av att de i en viss situation råkar ha ett gemensamt intresse som de bäst kan driva som grupp.

Med utlänningsfientlighetens vi är det inte så. Om en arbetslös hatar utlänningarna som tar hans jobb‚ varför hatar han inte andra finländare som i lika hög grad konkurrerar om jobben med honom? För att dom (utlänningarna) inte har någonting här att göra. Uppdelningen i vi och dom beror alltså inte på intressemotsättningen: tvärtom uppfattar man intressemotsättningen bara för att man redan tänker i termer av vi och dom.

Varifrån kommer uppdelningen? Det finns naturligtvis objektiva skillnader mellan olika folkgrupper: hudfärg, språk, religion o.s.v. Men att det finns objektiva skillnader säger ännu ingenting om vilken vikt (om någon) man låter dem få i det mänskliga umgänget. Ingenting säger att de måste bli till hinder mellan människor.

Att misstro och hata det främmande är en mänsklig reaktion. Varje barn bevisar att det är inte den enda. Barnen kommer som främlingar till världen, men de blir både välkomnade och lyckas göra sig hemmastadda här.

Kanske borde man säga att hatet framkallar det främmande‚ inte tvärtom. Titta på första bästa skolgård: man kan bli trakasserad för att man är tjock eller smal, ful eller vacker, bra eller dålig i skolan. Vilket drag som helst kan lyftas fram som motivering för att utesluta någon ur gemenskapen. Vad som helst duger som slagträ, om det är det man vill: slå.

Det är egentligen konstigt att vi talar om främlingsfientlighet. Som invånare i en modern stat är vi ju bokstavligen främlingar för nästan alla våra medborgare. Ofta känner man inte ens människorna som bor i samma trappa som man själv. Det ger ett märkligt abstrakt drag åt främlingsfientlighetens vi, åt den gemenskap som man menar att främlingarna på något sätt hotar. Jag förstår inte varför det skulle vara viktigt för mig att grannarna i bottenvåningen talar samma språk och äter samma slags mat som jag: jag talar ju knappast någonsin med dem, ännu mindre äter jag middag med dem.

Frågan om arten av det intresse man hyser för andra människors sätt att leva väcks inte bara av städernas ansiktslösa utlänningsfientlighet. Det elaka skvallret om grannen är alltid tvetydigt, på landet liksom i stan, vare sig grannen är utlänning eller infödd. Man är samtidigt avvisande och intresserad, man ondgör sig över hur människor som man inte vill komma i personlig beröring med lever.

När man ondgör sig över grannens livsstil, utgår man från att vi som skvallrar inte lever så, och där finns alltid ett underförstått hot mot dem av oss som har böjelser åt grannens håll. På samma sätt är misstänksamheten mot främlingar alltid förbunden med en vilja att övervaka de egnas renhet. Om utlänningarna ”kommer hit och tar våra kvinnor” så är det inte bara utlänningarna vi måste hålla uppsikt över, utan också våra kvinnor som i sin svekfullhet närsomhelst kan rymma iväg med en av dom. Misstänksamhet utåt har alltid i följe en misstänksamhet som riktar sig inåt, mot oss själva.