865 Det finns lika många orsaker till att en mänska bestämmer sig att bli hjälparbetare som det finns hjälparbetare. Som i många andra jobb krävs det ett visst mått av nyfikenhet, äventyrslust och vilja att förändra världen för att komma igång, men efter det rullar det lätt på. Med stora och små bakslag, idioter till chefer, spräckta illusioner, och några år på nacken blir det nästan som vilket annat jobb som helst. Fast inte riktigt. När följderna av bakslagen räknas i döda och jobbet per definition är omöjligt kan man fråga sig vad som får folk att härda ut. Svaret är naturligtvis att de flesta inte gör det.

En bok som trots många brister ger ett alldeles unikt porträtt av hjälparbetare och deras jobb, är boken Emergency Sex and other desparate measures. Boken består av ihågkomster av tre unga hjälparbetare (en socialarbetare, en jurst, en läkare) som träffas i Kambodja och vars vänskap fortsätter under ett decennium då de jobbar för FN på olika håll i världen. Som alla unga är de mest intresserade av sig själva och sina egna kärleksbekymmer, och makroanalysen om vad det egentligen är som sker i Somalia och Haiti uteblir. Trots det belyses den dagliga kampen för att försöka åstadkomma något.

I Kambodja sänds Heidi till en mindre by för att övervaka valet. Fram till dess har hon – som varit socialarbetare i ”det civila” – tillbringat dagarna med att arkivera meningslöst material och kvällarna med att festa. Pol Pots soldater finns fortfarande överallt, de politiska fångarna sitter i sina celler, hjälparbetare dör och huruvida folk verkligen ska våga gå till val är oklart. Natten före valet tillbringar Heidi med att lyssna till ljud från bushen, något skrämd och mycket osäker. Hon beskriver sitt livs chock när hon öppnar dörrarna till vallokalen och ser hundratals mänskor som tyst anlänt under nattens lopp. De till största delen barfota kambodjanerna formar en lång och prydlig kö, och hennes blick fastnar vid en ung flicka som balanserar ett litet  barn med bar stjärt på höften. Heidi tittar på flickan, flickan tittar på Heidi. Heidi är den som först vänder bort blicken. Det är få förunnat att se ett folk mangrannt, tyst och fredligt stå upp mot sina förtryckare – och segra …

Det är alltså mest positivt i Kambodja, men sen bär det nedåt i ryslig och skrämmande takt. Varför FN:s medlemsländer fortsätter med  att skicka en handfull fredsbevarare till länder där ingen fred finns att bevara är ett mysterium. Den cyniska förkaringen, att länderna skiter lika högtidligt i sina soldaters liv som i de mänskor vars fred de har som avsikt att bevara, stärks när de unga idealisterna inser att ett lands fredsbevarare, som också ska skydda dem, rekryteras bland patienterna i det landets mentalsjukhus.

Vidden av misslyckandena är oförutsedd och katastrofal. Tortyroffrens vittnesmål blir deras död, det är FN-övervakad masslakt i Srebrenica, folkmord i Rwanda och anarki i Somalia. De tre hjälparbetarna gör så gott de kan, samlar vittnesmål, botar sjuka, organiserar hjälpförsändelser och försöker upprätta domstolsväsendet i Mogadishu. Runt dem brinner världen. De gånger fredsbevararna faktiskt räddar deras liv, dämpas euforin över att vara vid liv av meddelanden om hur många somalier – skyldiga och oskyldiga – som fick sätta livet till för att de skulle räddas.
Det finns många bra böcker om hjälparbetare som är mer djupgående och analytiska. Trots det står sig den här boken, främst för att den aldrig låtsas vara mer än den är. Tre unga mänskors desperata försök att överleva och behålla förståndet i en värld som är sanslös i ordets alla bemärkelser. Viljan att överleva. Det är det som formar en identitet.

Annika Sandlund