Min dotter undrade om jag kunde avstå min gamla elektriska skrivmaskin åt henne. Det kunde jag. Hon berättade den glädjande nyheten för sin egen dotter, Klara, sju år.

– Vad är en skrivmaskin? frågade Klara.
Hon fick veta att man skriver på den.
– Alltså en dator, konstaterade hon.
Nej, inte en dator. En skrivmaskin. En maskin som skrev på papper.
– Du menar en printer, mamma.
Mamma menade inte en printer, hon menade en maskin som skrev direkt på pappret.
– Nu förstår jag inte. Hur kan den skriva direkt på pappret?
Mamma förklarade hur man satte in ett papper i maskinen och så skrev man på det.
– Jaså, en fax! Varför sa du inte det genast.

Kort därpå fick jag ärva en batteriradio. Jag hade redan en sådan. Två är en för mycket. Häromdagen insåg jag att det kunde bli en fin present för ett av barnen. Kanske just Klara. Egen radio i sitt eget hörn av det delade rummet. ”Stora flickan”. Kort därpå slog nästa insikt mig i huvudet som en av min barndoms bulderstenar (bulderstenar är större än alla andra stenar): Vad skulle Klara lyssna på? Jag hittade inga barnprogram på svenska.
Jag borde inte ha glömt det. Jag hör till dem som medverkade med uppläsning av otaliga böcker i otaliga barnprogram under en lång följd av år. Femton minuter varje morgon med repris på kvällen, ända tills morgonens femton minuter blev så dyrbar prime time – ”lyssnarna byter kanal om det kommer barnprogram” – att barnen fick nöja sig med kvällskvarten. Sedan blev också den tiden så dyrbar att den inte kunde slösas bort på små barn.
Arvegodset måste vänta tills Klara blir en tillräckligt stor ”stor flicka” och nöjer sig med popmusik. Nu skulle hon bara vilja höra berättelser på sitt modersmål som hon är för liten för att läsa själv. Ta till sig berättelsen – och språket. Mamma och pappa läser förstås. Hon behöver kanske inga radioröster på sitt eget språk?
– Robin, sa hon häromkvällen till sin bror. Robin, när du en dag går ut i vida världen …
Under den där tiden när barnen skämdes bort med radio både morgon och kväll turnerade jag i svenskbygdens skolor med Skolteatern (idag Unga Teatern). Efteråt skrev barnen och tackade ”för den där TV:n som ni visade”.

Det här är inte en kolumn, vilket de fiffigaste av er redan upptäckt. Det är en sällskapslek. Vilken av dessa tre historier hör inte hit?
Hör någon alls hit?