Kulturvänstern kommer till tals i pamfletten Ilman Lenin-setää, huom. En uppdatering av vänsterrörelsens fokus står högst på önskelistan.
Pamfletten Ilman Lenin-setää, huom. (Utan farbror Lenin, obs.) målar upp en fräsch framtidsvision av hur ”den nya vänstern” kunde se ut. Bakom pamfletten står en mångsidig författarskara på över tjugo personer, av vilken en stor del tillhör aktionsgruppen Vänstersinnade konstnärer och -kulturarbetare (VATAK). De identifierar sig med benämningen ”kulturvänstern” och sysselsätter sig bland annat med filosofi, forskning, poesi, dramaturgi, aktivism, journalistik och serieteckning. Fastän utgångspunkten naturligtvis är vänsterorienterad, finns det också de som uppger sig vara gröna, anarkister – och föredetta medlemmar av Vänsterförbundet.
Genomgående i pamfletten är kritiken som inte bara riktas mot självklara politiska motståndare, utan också mot en äldre vänstergeneration som upplevs vara konservativ och förlegad. Den politiska vänstern ombes ”klä av sig sin historiska tvångströja, öppna sina ögon för interna hierarkier och utvidga sin materiella kritik i riktningen av en holistisk kulturell kritik”.
Istället för kvävande kollektivism och bugande för socialistiska statsledningar som legitimerar sitt förtyck med anti-imperialism, är dagens vänstersinnade unga mer intresserade av att motverka prekariseringsutvecklingen, invandrarfientligheten och kommersialiseringen av internet.
Då det bland författarna finns allt från filosofer till serietecknare, kan man ana att alla bidrag inte följer en traditionell artikelform. Bland de mer fantasifyllda insatserna finns Henriikka Tavis finurliga berättelse om Sofi Oksanens framgång, sammansatt av rubriker och artikelutdrag ur Helsingin Sanomat från en treårsperiod. Mikael Bryggers satiriska Prolog till Den universella deklarationen om Förenta Kapitalets rättigheter sträcker sig över mer än en sida, men består av endast en mening. Med finns också två serier, två dikter och en ganska fritt flytande fiktiv diskussion mellan tre personer. Bidragens mångsidighet känns välkommen och det samhällskritiska potentialen hos kulturprodukter som serier kommer till sin rätta.
Aktivist- och filosofstil
Att tonen i inläggen är allt annat än likartad håller läsaren vaken, men ger samtidigt ett aningen ojämnt helhetsintryck. Till de mer polemiska texterna hör Jani Saxells och Akuliina Saarikoskis artiklar. Jag irriteras aningen av den sistnämndas predikande aktivistgrepp då hon skriver om hur vänstern borde anamma ett queer-perspektiv. Enligt henne bidrar vänstern till den rådande maktfördelningen, eftersom förlegade könsrelaterade normer fortsättningsvis upprätthålls. Fastän jag sympatiserar med hennes budskap så känns tonen malplacerad i sammanhanget. Esa Kirkkopelto bidrar å sin sida med en förhållandevis komplicerad filosofisk framläggning om hur konstens väsen belyser behovet av att ”kräva mindre” (bl.a. lägre levnadsstandard och konsumtionsnivå) genom vilket man kan uppnå ett mer jämställt samhälle.
En poäng som fångar min uppmärksamhet gäller elitistiska tendenser inom vänstern. Tuomas Rantanen anser den ibland förekommande kulturella och akademiska arrogansen som en av kulturvänsterns allvarligaste historiska laster. Risken för svårbegriplighet och brist på självkritik kan i värsta fall betyda en total lösgörelse från realiteterna på fältet. Samma tema behandlas med humorns medel i Juho Gröndahls, Sinna Virtanens och Linda Wallgrens trialog. Jag har svårt att hålla mig för skratt då en anonym röst plötsligt uppenbarar sig i diskussionen och presenterar sig som ”Oss som ni vill rädda. Tiggare och alkoholister och snuttarbetare och små djur och andra”.
Till svar får dessa offer att det nog är bäst att de håller sig utanför, ”vi skall sköta det här för er del”. Då vänsterns tre musketörer till slut kommer fram till att de ändå borde ha tagit chansen att intervjua representanterna för ”den helt äkta underklassen” förs mina tankar till Sannfinländarnas framgång. Plötsligt har jag inte längre lust att le.
Något som kommer upp på flera ställen i pamfletten är idén om ett samarbete mellan Vänsterförbundet och De gröna. Fastän båda partierna anser sig vara både miljö- och klassmedvetna håller jag med om att en närmare samverkan kunde resultera i en samhällelig rörelse med en bredare uppfattning om välfärd och välbefinnande.
I pamflettens sista kapitel, som består av transkriptioner av diskussioner författarna emellan, diskuteras till och med idén om en förening av de två partierna. Det är upp till läsaren att bestämma hur seriöst, för att inte tala om hur realistiskt, förslaget är. Åtminstone skulle ett rödgrönt parti rädda många av dagens unga från ett knepigt val mellan två partier som de identifierar sig med.
Johanna Warius
Jan Liesaho & Vaula Tuomaala (red.): Ilman Lenin-setää, huom. Like 2011.
