Eftersom undertecknad har lyssnat på all världens rockmusik redan i 30 års tid vågar undertecknad påstå att Röyhkä tillhör eliten inom sitt område. Han är ett tre minuters geni(2) och såna finns det inte för många av — nån David Byrne (USA), nån Morrissey (England), nån Nick Cave (Berlin) och nån Jim Morrison (Himlen).

Undertecknad menar inte att de andra finska rocklyrikerna borde få sparken. Tuomari Nurmio, Ismo Alanko, Pauli Hanhiniemi… alla har de angelägna saker på hjärtat om planetens tillstånd, om mänsklighetens, om utslagna män… medan Röyhkä bara sjunger om ”sig själv” eller nåt lika oväsentligt:

Kuljeskellaan
rannalla ollaan
melkein kivaa
melkeinpä tylsää(Vi är ute och går / vi är på stranden / har det nästan kul / nästan slött)

Det oväsentliga är en svår genre, där duger inte vad som helst för babbel.(3) Jag vet inte om det var det som var infallsvinkeln i den pro-gradu på H:fors universitet som blev på hälft. Men det harmar mig lika mycket som professorn att den franska studenten hoppade av och lämnade landet. Det hade varit skoj att få vetenskapligt stöd för att det mångbottnade i en rocktext ofta hänger på ett hår.

Ett exempel. Mun pitää siivota mun akti(4) handlar om en bisi som har bestämt sig för göra bättring: ”föra tomflaskorna till butiken/och sluta dricka/skärpa sig och stanna/hemma ens en enda dag”.

Det som gör texten spännande är det avslutande na-na-na-joddlet, som avslöjar att alla de fina besluten bara var det gamla vanliga självbedrägeriet. Flaskförrådet kommer att växa, fast hur vet jag det? För att man hör det på belåtenheten i rösten, na-na-naa.

Frågan är hur denna utmärkta poetic closure skulle se ut på papper?

Utan musikens och röstens styrsignaler blir nästan all rocklyrik småklumpig. Redan tidsuppfattningen är en annan än i den lästa dikten. Kan man utmärka ett halvminuts gitarrsolo i texthäftet, där orden ramlar på varann utan paus?(5)

Örat hör alltså noggrannare än ögat ser. Fonotext kallas sånt av Ulf Lindberg i avhandlingen ”Rockens text”.

Att förmedla rytmiken och fraseringen i Röyhkäs fonotexter — huvudsaken — är omöjligt, men endel spinoff-produkter som syftningar och överraskande ordval går lättare:

Arvostan teidän sukuanne
se on hyvin arvostettu suku
Teidän talonne, teidän maanne
teidän arvokkaat katiskanne

Arvostan teidän sukuanne
varsinkin kun on hautajaiset
Mä otan oman osani
se on varmaa
Mä meen läheiseen saareen
josta näkee koko tapahtuman
ja saan palasen, palasen
siivun siitä(Jag värderar er släkt / er högt värderade släkt / era hus, era jordegendomar / era värdefulla katsor /Jag värderar er släkt / i synnerhet när det är begravning/ Jag tar del, min egen del / det är klart / Jag åker ut till en närbelägen holme / därifrån man ser alltihop / och får en bit, en bit / en skiva av det hela)

Eftersom Lindberg betonar hur viktigt det är att studera rockartisten i hans egen omgivning besluter jag mig för att åka på keikka med Kauko. Men jag vill träffa hela honom, prata både med romanförfattaren och rocklyrikern.
Vi kommer överens om att jag följer med till Åbo.

Jag förbereder mig för resan genom att läsa en bunt gamla intervjuer, där budskapet är ett och samma. Röyhkä berättar om sitt hat mot ”kulturkretsarna” och ”de medelmåttiga humanisterna”. Nu har han ändå tvingats att ta en sån som fripassagerare, precis som sången förutspådde: ”Otin pirun kyytiin / nyt se ei enää häivykään pois”.(6)

Jag har också gått igenom hans produktion, sexton skivor och fyra romaner (som sedan intervjun gjordes i våras hunnit bli fem). När man läser dom märker man att det korta formatets mästare har problem genast när storyn ska räcka längre än tre minuter.

Debutboken, Tien laidalla Waterloo (1980) visar nog på skrivförmåga men intrigen är tunn. Två killar står och vaktar ett bilvrak mitt i ödemarken och läsaren blir snart lika irriterad som huvudpersonen på att ingenting händer.

Två år senare kom Aave joka maalasi taulun. Där händer det igen alldeles för mycket. En för länge sen död konstnär kommer tillbaka som spöke och fantasin känner inga gränser. I all sin lätthet är boken högst tungläst. Röyhkä ger järnet men objektet för hans hat är alltför obetydligt — eller är det oroväckande att konstkommissionen i ett visst län uppe i norr behärskar representerandet bättre än konsten?

Oskar Koposen seikkailut (1985) är den roman som stämningsmässigt påminner mest om sångerna. En utåt blyg pojke, men med stark inre integritet, vimlande omkring i mänskorelationsdjungeln tycks vara Röyhkäs gebit. Ställvis kan man t.o.m. tro sig läsa den andra stora humoristen, Franz Kafka.

Men när Oskar K. börjar förverkliga sin fixa idé, mordet på Stalin, förvandlas boken till deckare och spänningen pyser ut — som censor hade jag också retuscherat det helt omotiverade kvinnohatet som ploppar upp här och där.

Liksom Oskar K. har händelserna i Magneetti (1987) placerats i en dramatisk tid. Korta känsliga scener om tonåringens skolförälskelser avbryts av betydligt längre och tråkigare storyn om män i krig.

Varifrån kommer den här förtjusningen i våld och misogyni? Varför envisas en ung man som själv har klassats som ”galen” och alltså befriats från militärtjänstgöring med att berätta om kriget?

Röyhkä förklarar sin passion med att han inte efter debuten velat skriva sånt som man väntar sig av en rockstjärna — historier från ungdomsvärlden. Han betonar att Mika Waltari aldrig besökte Egypten eller levde under faraonernas tidevarv, vilket inte hindrade honom från att skriva ”Sinuhe, egyptiern”.

— Jag tycker att författare får stjäla ur andras verk. När jag höll på med ”Oskari Koponen” läste jag spionromaner skrivna av tjänstemän på Finlands Moskva-ambassad under mellankrigsperioden. Jag tog mina fantasier från dom och från Wolf H. Halstis dagbok om kriget i Lappland, som jag köpte för en femma i nåt antikvariat.

Kanske var det brist på bra stöldgods som gjorde att Röyhkäs femte roman lät vänta på sig i nästa tio år. Under slutet av 80-talet reste han t.o.m. till Portugal en vinter för att få den skriven, men nattlivet i södern visade sig överraskande intressant.

— Portugal var ett misstag. Utan möjlighet att gå till biblioteken och forska blev ingenting gjort. Den främmande omgivningen fick mig att göra allt annat än skriva, till slut vandrade jag bara från diskotek till diskotek. När jag kom tillbaka till Finland var skrivådran helt förtorkad. Jag kunde inte ens läsa skönlitteratur längre.

— Efter ”Magneetti” drabbades jag också av tvivel om jag var tillräckligt bra som författare. Men eftersom publiken fortsatt att rycka mig i rockärmen efter keikkorna och berätta att de läst mina romaner bestämde jag mig för att inte ge upp. Finns det efterfrågan måste man se till att ordna utbud. Det kallas kapitalism.

För en knapp månad sen publicerades så Kaksi aurinkoa, utgiven på förlaget Like. Påpiskad, förutom av kapitalismens lag, också av regissören Jari Halonen. På Halonens begäran skrev Röyhkä i vintras ett filmmanus om Aleksis Kivi för TV:n och upptäckte att han ju kunde skriva en roman i samma veva när han nu en gång satt vid maskinen. Lätt var det inte för efter att ha läst Krig och fred märkte Röyhkä att han inte hade nåt att tillägga, att allt redan sagts.

Tolstoj tvingade honom att göra ämnet bredare, kriget är nu med bara som fond till sångsolisten Tytti och hennes underhållningsorkester utan namn, som spelar för de finska soldaterna i Fjärrkarelen. Det ligger mycket research bakom boken och förutom en märklig sex-våld-ockultism-snutt i början verkar Röyhkäs omdöme från intervjun i våras: ”Den blir min häftigaste hittills” — inte ohållbart. En recension av ”Kaksi aurinkoa” faller dock utanför ämnet i denna avhandling, så vi återkommer till den i ett annat sammanhang.

Om Röyhkä tvingats kämpa med sin författarroll har inte hans musikerbana heller varit alldeles rätlinjig. De två första skivorna komponerades enligt en heimlaga och ganska egendomlig metod. Röyhkä trummade takten på ett bord och sjöng, för nåt instrument behärskade han inte. Låtarna blev så konstiga att skivkontraktet var i fara. Kompositören blev tvungen att börja studera ackord och tillverka vackrare musik.
1983 släpptes Onnenpäiviä och Laura året därpå. Mitt i allt var de på topplistan. Ännu förskräcktare blev Röyhkä när han upptäckte att större delen av publiken bestod av litteraturstuderande. Dags att byta skepnad:

Et sä tajua mua? Mä oon muuttuja
Mä oon muuttanut mun nimeä ja olemusta
jo lukuisia kertoja
aina kun se on tuntunut sopivalta(Förstår du inte mej? Jag är en mutant / Jag har bytt namn och gesltalt / redan många gånger / alltid när det känts lämpligt)

— Jag ville inte vara en snäll poet som bara deklamerar vackra ord för vackra kvinnor. Såpass tufft har mitt liv ändå varit att den rollen inte passar mig.
— Jag har alltid känt mig som nåtslags monster i den här världen. Redan för länge sen när jag stötte på gamla bekanta på stan hade de alla familj och barn — det enda jag hade var dåligt rykte. Jag hade kommit med råa avslöjanden i pressen om att jag var satanist och utnyttjade småflickor, närmast för att testa hur mycket folk tålde.

Monsterollen har Röyhkä delvis tvingats ge upp. Han har nyligen fått barn och kan nu rak i ryggen morsa på gamla bekanta ute på stan. Bandkompisarna känner sig säkert också lättade. De stämplades som satanister de med under Röyhkäs ockulta period i början av 90-talet.
Allt började med en juttu i kriminalblaskan Alibi. Till hela folkets kännedom kom saken när Röyhkä intervjuades i TV-showen Hyvät, pahat ja rumat. Före sändningen hade nämligen programledaren Jari Sarasvuo kommit med en allvarlig förmaning: ”Och du förnekar sen ingenting!”
Landets kristna fundamentalister rasade förstås men vi mindre eskatologiskt lagda uppfattade en bekant ironisk ton i satansverserna på Jumalan lahja:

Suuret sarvet päässä
tanssii katolla
Suuret sarvet päässä
ja ilman kuteita
Puiden alla kuiskitaan
ne vetää mua kalusta(Med stora horn på huvet / dansande på taket / stora horn på huvet / och utan kläder / Det viskas under träden / när dom drar mej i snoppen)

— Fast grejen har tillspetsats av media finns det nog en kärna av sanning i den. Jag vill inte prata om det desto mera, utan berättar hela historien sen i mina memoarer.

Under tiden har keikkabilen anlänt till Vichtis, där vi håller kaffepaus. Det är som vilken arbetsresa som helst, bara Röyhkäs spetsiga boots avslöjar rockbakgrunden. Hans mustascher igen får en att tänka på Hitler.
Provocerandet hörde till bilden redan i skolan. Klasskamraterna i sina farkkurotsir kunde inte fördra Röyhkäs kavaj, inhandlad på lopptorget, och kallade honom för discofreak, mormon, nazist. Senare har samma mänskor kommit fram på keikkorna för att prata: ”Minns du när vi skrek homo åt dej? Nu diggar vi dej!”

Outsider-rollen kräver civilkurage. Röyhkä är också såtillvida en ovanlig rockartist att han vågar prata om annat än musik — om sin fattiga bakgrund och hur det var att växa upp utan farsa.

— Under hela min barndom försökte jag hålla det hemligt, för jag ville inte att klasskompisarna skulle få veta att jag inte hade nån pappa. Nuförtiden är det ingenting ovanligt med utomäktenskapliga barn, men då var det skamligt.

— Enda gången jag såg min pappa var när mamma pekade på en man som gick framför oss på gatan och sa ”där går din pappa”. Mamma berättade också att pappas sista ord innan han lämnade oss var att pojkar uppfostrade av käringar blir virriga. Kanske hade han rätt?

— Fast pappa aldrig tog kontakt med oss måste han ha varit medveten om vad jag sysslade med. Det skrevs ganska mycket om mig i lokaltidningen efter att jag hade gett ut min första skiva och min första bok. En bekant har berättat att pappa en gång ska ha sagt att ”nog kunde man ju försökt lära känna pojken”. Nu är det i alla fall för sent för han är redan död.

Särskilt mycket uppmuntran har Röyhkä alltså inte fått hemifrån. Han tippar att mamman hellre hade sett sin son som flitig studerande eller författare än som djävulsdyrkare.

— Jag vet nog att det har tagit hårt på mamma när det stått i tidningarna att hennes son är satanist, men jag har varit så egoistisk att jag inte har brytt mig om det. Jag lever mitt eget liv och det ska ingen blanda sig i!

Det börjar skymma. Vi närmar oss Åbo-sjukan, centrums höga fula elementhus. Keikkaplatsen har försvunnit, bilen irrar hit och dit tills en äldre man raserar förväntningarna om en tusenhövdad pubik genom att peka på ett litet gult trähus. Hur många personer kan det rymmas in i det? En, två eller t.o.m. hela bandet?

När klubbägaren i hästsvans och läsglasögon uppenbarar sig blir han ändå inte mobbad. Ödmjukt sätter killarna igång med att bära in instrumenten. Högtalarskåpen visar sig visserligen för höga eftersom det gula husets byggmästare glömt att räkna med att vardagsrummet 100 år senare ockuperas av ett rockband.

Dom sliter som Victor Ek:s flyttgubbar, fast för mindre lön. När utgifterna för bensin, logi och kaffet i Vichtis har dragits av kan det inte bli många hundringar per man — för en arbetsdag på 14-15 timmar.

Jag blir alltså inte förvånad när Röyhkä berättar att hans gamla studiestad får honom att tänka på ”en massa tråkiga saker”. Innan jag hinner fråga vilka meddelar hästsvansen att det är matdags. Vi förflyttar oss till bakrummet, där det bjuds på ris och höna och politik.

Fast Röyhkä började sin musikerkarriär under punken hittar man inte många ställningstagande sånger i hans produktion. Det har varit en klok strategi. När man idag lyssnar på hans kollegers låtar om TV-tittandets farligheter och andra problem verkar de lite gammalmodiga. De satt i tiden och den har förvandlat dom till nostalgi.

— Jag har aktat mig för samhälleliga frågor. Pelle Miljoona har alltid gått mig på nerverna. Han var som nån gudagåva till alla kommare — äntligen en tänkande rockmusiker! Jag är inte höger, men har inte heller velat slicka vänstern — det hade varit så lätt. Jag valde istället hedonismen… sprit, kvinnor och hela köret. Utom droger för dom är farliga för hälsan.

Är inte hedonism just att sätta hälsan på spel? får man lust att invända, men basisten Ari Vaahtera hinner före: ”Du är alltså inte så tuff trots allt?”

Politiken i Röyhkäs sånger har ersatts av humor. Nog har han också kommenterat arbetslösheten, men lekfullt:

Meillä on jotain
meillä on tää bändi
Ollaan vähän muutakin
kun kolme kortistojen jätkää(Vi har nånting / vi har dethär bandet / vi är lite mer än bara / tre a-kassakillar)

Historierna om mänskans bedräglighet — Röyhkäs favoritämne — berättas lika glatt:

Olit paras kaverini
sinuun minä luotin
kuin Dänickeniin
Tai en nyt ihan(Du var min bästa kompis / jag litade på dej / som på Däniken / eller inte nu riktigt ändå)

Ja, den tyska författaren Erich von Däniken, vars humanoidhistorier vi alla läste som barn, visade ju sig sen vara en usel bedragare. Med en jämförelse lyckas Röyhkä berätta allt om pojkkompisens rätta natur. Det slags ekonomi är ovanlig i rocktexter, hos Röyhkä är den ett varumärke. I storyn om flickan som rastar sina jättehundar får han med ett par repliker fram hur den oskyldigaste fråga kan kännas som alltför närgången:

— Missä sun isäsi on?
— Se on ulkona.
Haluatko mennä katsomaan
sen hautaa?(Var är din pappa? / Han är ute. / Vill du komma med och titta / på hans grav?)

— Många upplever min humor som dyster. Vitsig vill jag på inga villkor vara, en såndär Juice. Jag använder inte rim för de ger lätt ett småfiffigt intryck och jag är hellre dum. På de första skivorna försökte jag vara fyndig men jag har senare kommit fram till att det sakliga konstaterandet är bäst. I början föredrar man söta viner och går sen över till torra. Det är det ålderdomen handlar om, konstaterar 37-åriga Röyhkä sakligt och avlägsnar sig. Snart hörs en bekant melodi:

Annoin pikkusormen
Annoin enemmän
riisuin pois mun uniformun
ja heitin menemään
Nyt mä oon ihan paljas
Iso ja alaston…(Jag gav lillfingret / jag gav ännu mera / jag tog av uniformen / och slängde iväg den / Nu är jag alldeles blottad / Stor och naken…)
Det är bastuhett i lokalen och omöjligt att röra sig för hästsvansen har släppt in tvåhundra Åbo-bor.
De står och vimlar på 30 centimeters avstånd från Röyhkä. Tvåmetersjätten är visserligen huvudet högre än alla, men jag oroar mig ändå för hur det ska gå med hans tänder. Han berättade nämligen att han inte riktigtt vågar spela gitarr på scenen längre för om nån råkar stöta till mikrofonstället kan smajlet fastna i halsen för livet. Så lär det ha gått för Irwin Goodman.

Jag funderar på hur en tandlös Röyhkä skulle låta och går ut i Åbo-natten med sången — tillägnad alla kritiker — ringande i öronen:

Miksi sä seuraat mun tekemisii
ja miksi sä takerrut mun sanoihin?
Hei poika, mikä sä oot arvosteleen mua?(Varför följer du med vad jag gör / och hänger upp dej på mina ord? / Hej pojke, vem är du att kritisera mej?)

---

Noter:
1) Ett ”Unga-Finlands-pris” belönades Röyhkä dock med 1995.

2) Jag har använt uttrycket förr och lovar att dethär är sista gången. (PS. Namnlistan på rockpoeter borde förstås innehålla också J. Karjalainen, den som kanske påminner mest om Röyhkä, men hans texter är för snälla. KR är alltså en elak Karjalainen.

3) Engelsk mästare på vardagens väsentliga oväsentliga är förstås Virginia Woolf.

4) ”Jag måste snygga upp min akt”

5) Man håller förstås tankepauser när man läser men de är självvalda, beroende av ens tankes snabbhet.

6) ”Jag tog djävulen på en tur / nu sticker han inte sin väg” (förresten inser ni säkert att det här är dåliga råöversättningar och att jag inte ens försökt mig på de allra svåraste raderna, där inrim, allitterationer, rytm och en massa annat är det som gör texten. Det skulle vara en skymf att översätta t.ex.: ”ison joen massa virtaa / alittaa kolme kaarisiltaa eller ”mä lähdin siks sun perään / koska sä oot mun silmäterä / sä et oo niin kuin eräät / et oo niinkuin nuo”.

Ingick i Ny Tid nr 39/96. Insatt i webben 3.4.97. Text & foto tillhör upphovsmänskorna och Ny Tid. Citera gärna, men ange källan — annars kommer satanisten Röyhkä och tar dej!