Det ska fan låta datorn ta över!

Bland Ny Tids läsare finns det säkert många som likt mig arbetar med att bearbeta texter, både egna och andras: journalister, redaktörer, översättare, författare etc. Graden av engagemang i själva hantverket kan givetvis variera, men gemensamt för de flesta av oss är säkert en viss yrkesstolthet i relation till själva skrivandet. Och även om arbetsredskapen avsevärt har utvecklats, och rätt få håller fast vid de gamla skrivdonen (fast även de finns, och jag beundrar dem!), vill de flesta säkert fortfarande ha kvar suveräniteten över det skrivna.Frågan är bara hur länge det går, så effektiva som de datorstödda skrivprogrammen börjar bli. Program för avstavningskontroll har länge varit rutin (vilket redan det haft sina konsekvenser, men mera därom nedan), men nu börjar också mer sofistikerade grammatik- och textkontrollprogram göra sitt intåg i ordbehandlare och arbetsrum. Ett sådant kommenteras i tidskriften Språkbruk (1/00) av Lena Carlsson och Mickel Grönroos, d.v.s. det svenska grammatikkontrollprogrammet Grammatifix, avsett för Microsoftpaketen Office 95 och 97.

Det skall genast sägas att jag inte använder dylika, varken på jobbet eller hemma, och därför inte vet annat om dem än det som stått att läsa i mer eller mindre entusiastiska artiklar av typ Carlssons och Grönroos’. Till skillnad från dem är jag nämligen i första hand intresserad av själva grundfrågan: är vi överhuvudtaget betjänta av dylika datorprogram? Vi producerar kanske tekniskt felfria texter snabbare och effektivare, men kanske vi förlorar något väsentligt på kuppen?

Efter att ha reflekterat över den här typen av frågeställningar en längre tid har jag kommit till att jag utmärkt väl inte bara kan utan också vill leva utan dessa hjälpmedel – också i mitt yrke som professionell textarbetare. Det har inte (enbart) att göra med en principiell misstänksamhet mot allt nytt, utan om en djupt känd aversion mot det sätt att förhålla sig till själva skrivandet som program av det här slaget ger uttryck för. Och om en oro inför de konsekvenser automatiseringen på sikt kommer att medföra.

Låt oss ta den enkla och rutinmässiga avstavningskontrollen som exempel – för den har vi ju redan en viss erfarenhet av. Hur har det gått? Ju bättre programmen har blivit, desto mer har vi börjat lita på dem – men därmed också acceptera de fel som systemet inte klarar av. Jag upplever det konkret i mitt jobb som redaktör, där korrekturläsningen hör till rutinerna (och jag hör till dem som inte har något emot det); i början rättade man plikttroget för hand de avstavningsfel maskinen inte klarade av, i enlighet med de regler man lärt sig, men med tiden har ögat vant sig också vid det som tidigare kändes fel. Numera är det bara de grövsta fallen som får en att reagera, såsom felaktigt avstavade ng-ljud. Det här har skett samtidigt som avstavningsreglerna liberaliserats – delvis som en följd av just mekaniseringen. Resultatet av det hela är att ingen längre riktigt bryr sig när det gäller avstavningen, eftersom maskinerna gör jobbet – och reglerna omvänt anpassat sig alltmer till maskinerna och deras förmåga.

En kvalitativt annan sak blir det emellertid om maskinerna också börjar ha åsikter om min syntax, stilistik och interpunktion. Redan nu har jag svårt att begripa hur folk ids arbeta med skrivprogram där felen omedelbart markeras med rött på skärmen. Och då är dessa ju ännu relativt osofistikerade jämfört med de textkontroller som komma skall. Redan Grammatifix ger i viss utsträckning alternativ, men vad har vi för glädje av skrivandet den dag datorn hela tiden vet bättre än jag själv hur jag skall formulera mig?

Som enskild skriftställare kan jag självfallet i det privata strunta i allt detta och skriva precis som det behagar. Problemet är bara att tekniken hela tiden tränger sig på, framför allt i sammanhang som man bara delvis har inflytande över. Jag blev t.ex. rätt förvånad då jag av vår amerikanska språkgranskare på jobbet fick veta att det är rutin i USA att alla texter går igenom ett spell check-program, och att språkgranskare, översättare o.a. vägrar ta emot texter som inte blivit förhandstvättade. Inte då att undra på att hon såg på mig som på ett fån då jag berättade att jag vägrar befatta mig med dylikt, även om jag arbetar med t.ex. engelska texter.

Nu vet jag ju inte exakt hurdan situationen i dag är hos oss, bland exempelvis översättare och språkgranskare, men jag antar att rätt många sett sig tvungna att hänga med i den tekniska utvecklingen – kanske med varierande grad av sorg i hjärtat, även om det säkert också finns många som välkomnar de nya hjälpmedlen. Men jag har svårt att förstå hur den som lever i och för texten med bibehållen stolthet kan låta maskinen om inte diktera så åtminstone kommentera en allt större del av ens arbete.

(Ett problem för sig, som skulle vara värt en helt egen mässa, är den praxis som utvecklas i skolor och andra utbildningsanstalter. Ifall – vilket jag förmodar – de datoriserade översättnings- och textkontrollprogrammen blir vanligare kan det ju inte annat än ha betydande konsekvenser för kommande generationers syn på texten som process. Vad innebär det t.ex. att kunna sitt modersmål, eller ett språk överhuvudtaget, ifall man låter maskinen stå för en växande del av kompetensen? Vad säger lärarna? Vad säger föräldrarna?)

Nu kan man givetvis hävda att den kritik och den oro jag här gett uttryck för till en del återspeglar en yrkesgrupp i dödsryckningar. Den tekniska utvecklingen kommer helt säkert förr eller senare att göra översättare, språkgranskare etc. mer eller mindre överflödiga – liksom korrekturläsarna redan nu är en mer eller mindre utdöd yrkesgrupp. Det textbaserade samhället går kanske i graven, och med det en hel hord av specialister som tjänat sitt levebröd på den typ av färdigheter den manuella textframställningen har krävt.

För mig handlar det emellertid om mer än yrkesstolthet. Drömmen om den felfria texten är, tror jag, en farlig dröm, på samma sätt som man i mattproducerande muslimska kulturer såvitt jag vet alltid medvetet knyter in ett fel i mattan, för att markera sin ödmjukhet inför Allah. En felfri matta vore ju att förhäva sig!

Jag vill alltså som redaktör och korrekturläsare kunna hitta ett fel här och där, både för att känna mig viktig och för att inte somna. Men jag vill att också mina läsare efter denna behandling skall kunna hitta åtminstone något fel (men inte för många, givetvis). Att arbeta med mekaniskt tvättade texter som är tekniskt felfria (till formen alltså, om innehållet skall vi inte tala) är inte bara mördande tråkigt utan i djupaste mening ovärdigt levande läsare. Att göra sig beroende av datorstödda skrivprogram är att reducera såväl skribenten som läsaren till maskiner.

Här som i andra sammanhang när man diskuterar relationen människa–maskin gäller att det mest bekymmersamma inte är att maskinerna blir så intelligenta att de gör oss överflödiga, utan omvänt att vi själva blir alltmer lika våra maskiner, d.v.s. anpassar oss efter maskinens prestanda och sätt att arbeta.

Det här i mitt tycke dystra perspektiv hindrar emellertid inte att det hela tiden finns experter inom universitet, programvaruföretag etc. som är fullt sysselsatta med att förverkliga just denna (mar)dröm om den helt självgående datorn. Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg att jag på denna plats för tre år sedan, i augusti 1997, kommenterade den i mitt tycke okritiska vurmen för s.k. spetsforskning. Som exempel tog jag bl.a. ett projekt inom lingvistiken, lett av professor Fred Karlsson vid Helsingfors universitet, vars ena biprodukt eventuellt kommer att bli den rent automatiserade översättningsmaskinen.

Jag vet inte hur långt Karlsson och hans medarbetare i dag har kommit, men säkert är att de en dag, eller någon annan av deras efterföljare, kommer att nå sitt mål. De finns många som av olika skäl har stor glädje av dylika hjälpmedel. Själv hukar jag mig inför automatiserarnas antåg.