Ännu för ett halvår sedan föreföll det som om huvuddelen av Serbiens intellektuella stod bakom Slobodan Milosevics regim. I dag är det inte lätt att hitta någon anhängare av den gamla regimen. Det förvånar inte filosofen Obrad Savic, som inte ser de intellektuella som några stora hjältar.

Obrad Savic är chefredaktör för Belgradkretsens tidskrift. Belgradkretsen har länge samlat intellektuella som inte dragits med i den nationalistiska yran.
Han understryker att de intellektuella i Serbien inte – lika lite som på andra håll -utgjort någon homogen grupp.
– Nu är nästan alla intellektuella nöjda medborgare, utom de som kontrollerade institutioner under Slobodan Milosevics tid och hörde till hans elit, som var ”statsintellektuella”. De sörjer över att ha förlorat sina privilegier.
– Resten är nöjda. Nu kan de resa, utbyta idéer och kommunicera med andra mänskor, också i utlandet. På det politiska planet utgör de som inte tänkte som Milosevic inte längre en förtryckt grupp i marginalen, utan de kan uttala sig offentligt. Nu har folk återfått ett minimum av självrespekt.

Självkastrerarna

Enligt Obrad Savic fanns det en grupp som tyckte om sanktionerna och isoleringen:
– Det finns den typen som tycker om att vara ”den bästa filosofen i byn”, som inte vill ha konkurrens. Det är ett symptom på självkastrering.Man anser sig inte behöva kontakter med andra i ex-Jugoslavien, Europa eller världen. Dessa knutpatrioter och nationalister är rädda för alla utslag av globaliseringen.
– Sedan finns det andra som är framstående på sitt område och rört sig i olika kulturer utan problem.

Konformisterna

Den stora majoriteten av de serbiska intellektuella är dock enligt Obrad konformister.
– De stödde inte Milosevic, men agerade inte heller mot honom. De levde i skuggan av den tysta majoriteten. De inriktade sig på privatlivet och främsta målet var att överleva.
– Om de gick över till några statliga institutioner var det för bekvämlighetens och privilegiernas skull, inte för att de skulle ha trott på Milosevic och hans ideologi. De bara utnyttjade situationen.
Men så fanns det en annan grupp:
– Eliten av de serbiska intellektuella inte bara stödde Milosevic, utan de skapade honom. Milosevic var ju ursprungligen en bankman. När han tog makten i serbiska kommunistpartiet skapades den karismatiska bilden av honom av nationalistiska intellektuella. Milosevic lovade ett stor-Serbien som skulle vara bäst på Balkan och kolonisera resten av Jugoslavien.
Det slutade på ett ironiskt sätt, skrattar Obrad.
– De anklagade honom inte för att ha startat kriget, utan för att ha förlorat det. Det var historiens ironi: de skapade honom, och sedan dödade de honom.
– Nu uppträder de som demokrater, och kallar sig också nationella serber.

Nationalisterna

Den nye presidenten Vojislav Kostunica är ju också nationalist. Obrad Savic säger att han symboliserar den serbiska nationalismens dubbla natur.
– Kostunica har genomgått en metamorfos. Under dessa år har han deltagit i den nationalistiska oppositionen. Han ägnade sig aldrig åt dubbelspel, han är moralisk. Han är inte som Zoran Djindi´c eller Vuk Dra?skovi´c eller Vojislav ?Se?selj, fascisten.
– Kostunica verkade under alla dessa år inom det serbiska demokratiska partiet, som är fullständigt obetydligt. Han är moraliskt ren. Han lever i samma bostad som för 20 år sedan. Han har aldrig korrumperats eller skaffat sig privilegier, han har inte tillhört någon politisk maffia.
– Dessutom är han en perfekt serb, han vill driva bara serbiska intressen och han är emot att Kosovo avskiljs från Serbien.
– Samtidigt har han deklarerat att han respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsstaten – låt oss se om han respekterar mina rättigheter…
Obrad Savic anser att valet av Kostunica var ett bra val. Det gjorde att väst och andra började stöda oppositionen.

Konspiration av tystnad

Jag undrar varför serberna inte tidigare försökte störta Milosevic. Obrad svarar på ett sätt som antyder att det också kunde ha dröjt längre:
– Det har inte skett någon radikal förändring i folks politiska medvetenhet. De är fortfarande nationalister och tror på ett stor-Serbien, de beklagar förlusten i Bosnienkriget. De är fortfarande politiskt infantila. De ser demokratin som ett majoritetsstyre, de ser inte att det också är fråga om skydd för minoriteter.
Därför kan man inte tala om någon stor förändring i den serbiska politiken.
– Det finns inget nytt i den politiska diskursen. Det har inte heller skett några större förändringar i nationens moraliska standard. Folk vill inte tala om ansvaret för det som skett. Vi har levat i en konspiration av tystnad, vi vill inte tala om vår andel i brotten.
– Vi måste fortfarande sträva till att bli vuxna, så att vi kan ta ett moraliskt ansvar. Vi har tillämpat en moralisk dubbel standard där döda serber inte varit OK, medan döda albaner varit OK. Det skedde en etnisering av moralen.

Ekonomisk återvändsgränd

Men detta kunde inte fortsätta i all evighet, framför allt för den skull att ekonomin inte längre höll.
– Milosevic förstod för första gången att det var slut, eftersom det inte fanns någon ekonomisk maskin som kunde hålla regimen uppe. Efter alla dessa euforiska år blev folk blev medvetna om att vi inte kunde klara oss ensamma. Och väst lovade ekonomiskt stöd om Milosevic försvann. Den ekonomiska katastrofen hade drabbat vanligt folk så hårt att de uppfattade detta löfte som den sista chansen – nu eller aldrig.
– Den andra faktorn var pressen från väst mot oppositionen för att få den att enas – dittills hade alla spelat sina egna spel. Nu lyckades man för första gången samla 18 oppositionsgrupper i DOS. Här kom också ett nytt element in: pengar. USA och andra började sända pengar för att stöda oppositionen, medborgarrörelser, media och studentrörelsen Otpor!.

USA köpte röster

Under två-tre månader överförde USA:s ambassad i Budapest, där man byggt upp en avdelning för Serbien, hundratals miljoner dollar för att visa folk att de kunde leva bättre på ett annat sätt. Det ledde till att folk började bli aktiva på ett pragmatiskt sätt.
– Det var en framgångsrik strategi. För första gången på 10-15 år ökade valdeltagandet. Hundratals medborgarrörelser och framför allt studenterna aktiverades och började uppmuntra mänskor som drabbats av apati att tro på förändringar, på en framtid.
Det var en strategi som haft framgång i Kroatien ett år tidigare – då lyckades studenter och andra i rörelsen Glas 99 mobilisera medborgarna till deltagande i tillräckligt hög grad för att Franjo Tudjmans auktoritära regim skulle falla. Detta var också målet, men Glas 99 argumenterade inte mot regimen, utan för medborgarnas rätt och skyldighet att rösta.
Strategin lyckades också i Serbien. En klar majoritet röstade för förändring, inte så mycket för Kostunica som mot Milosevic.

Ett monster ”på vår sida”

Obrad medger att händelseförloppet aktualiserar några besvärliga moraliska frågor. Man kan säga att Jugoslavien köpte röster i Serbien.
– Milosevic spelade en viktig roll i USA:s strategi på Balkan. Madeleine Albright kom hit två gånger om året för att hälsa på. Men när han inte längre var tillräckligt viktig för USA sade man:Nu stöder vi en annan. Sedan började de bomba. Det kostade miljarder dollar, det var alltför dyrt. Det var bättre att betala väljarna än att bomba, så man förändrade sin strategi. Man valde den andra vägen, att säga:Vi älskar er…
Det var, säger Obrad Savic, en omoralisk men pragmatisk strategi.
– De inbjöd mig flera gånger till ambassaden i Budapest för diskussioner, eftersom jag är t.f. ordförande för Belgradkretsen och de vet att vi är inflytelserika i världen, fast inte i Serbien.
– När de visade sin lista över samarbetspartner undrade de varför jag smålog. Det var för att jag som tvåa på deras lista såg general Mom?cilo Perisi´c, en ökänd krigsförbrytare. De kommenterade:
– Vi vet att vi skapat en politiskt monster, men nu är monstret på vår sida.

En globalist på Balkan

Kostunica är enligt Obrad en nationalist, men en legalist.
– Han är ett kort som USAkan använda för att integrera Serbien i världen inom ramen för stabilitetspakten. Man måste förändra en massa enligt EU:s normer o.s.v. och han kan göra det, utan egna sympatier men på ett objektivt sätt. USA har inte andra intressen än att få Serbien med i stabilitetspakten, inte t.ex. intresse av att återupprätta demokratin, det blir alltför dyrt. De behöver en relativt stabil stat, men bekymrar sig inte om innehållet. I det avseendet kan Kostunica skapa villkoren för stabilitet.
Om det fungerar på det regionala planet är inte lika säkert.
– Om man frågar den intellektuella eliten i Kroatien, Bosnien, Makedonien, Kosovo o.s.v. får man höra att Kostunica är en serbisk nationalist som vill återskapa en serbisk hegemoni. Han är en globalist på Balkan som skapar oro bland de mindre nationerna.

Långt till det moderna

Obrad Savic ser inga snabba lösningar. Majoriteten av serberna är traditionalister. Europeisk modernism och rationalism har inte trängt djupt.
Han hänvisar till en bok av Latinka Perovic, en ledare för den liberala delen av kommunistpartiet som uteslöts ur detta 1971, om serberna och det moderna. Perovic berättar i Serbs and Modernity t.ex. om hur det gick till när österrikarna byggde järnvägen mellan Belgrad och Ni?s: sedan de lagt ut räls på dagarna kom serbiska bönder på nätterna och rev upp den. De tyckte nämligen inte om det här nya påfundet.
– Vi har inte erfarenheter av ett medborgarsamhälle eller av modernitet. Vårt stora problem är att vi inte har en historisk grund för ett medborgarsamhälle, det är helt elementära saker som vi måste lära oss.
– Vårt andra problem är att vanligt folk uppfattar demokratin som en västerländsk ideologi, vars motsats tidigare var kommunismen, nu nationalismen. Nationalismen uppfattades som ett skydd för identiteten. Vi har inte erfarenhet av demokratiska institutioner, i ett halvt sekel levde vi i en totalitär stat.
– Demokrati är inte bara en fråga om val, utan också om en demokratisk kultur – om att respektera medborgare, grannar o.s.v. som jämlika. Vi behöver tid för att göra massorna medvetna och lära dem en demokratisk kultur och politik.

Den nakne joggaren

Ändå är Obrad optimist:
– Solen kommer att skina på nytt.
Samtidigt vill han undvika att mystifiera demokratin, också demokratins namn kan missbrukas.
– Demokratin är den bästa förevändningen för åtgärder som gör det lättare för det globala kapitalet att cirkulera. Vi behöver demokratin för att vi behöver världsmarknaden.
Han berättar till slut historien om Jogger. Det var under kriget i Bosnien som han stod på en gata i Sarajevo tillsammans med en bekant när en naken man kom springande. Han stannade upp, bad om en cigarett och sprang vidare.
På den tiden var det inte så ofarligt att springa omkring i trakten, vare sig man hade kläder eller inte. Men hans bekanta förklarade att mannen var lite galen och allmänt känd som Jogger och att ingen sköt på honom. Han kunde jogga från Sarajevo till Pale och tillbaka, utan att någon stoppade honom.
Filosofen Savic tolkade detta såhär:
– Eftersom han var utan kläder hade han ingen identitet, han bar inga nationella symboler eller referenser. Han kunde överleva bara genom att han saknade identitet.
Om Obrad på detta sätt vill sammanfatta den serbiska problematiken eller om han bara av en slump berättar denna anekdot vågar jag inte säga något om.