1,K
Den socialhistoriskt mest svindlande perioden utspelar sig kring sekelskiftet då Colette etablerade sig i Paris genom sin första man, förläggaren och författaren Henry Gauthier-Villars, alias Willy. Willy hade en ”shop” av skuggförfattare som skriver voyeuristiska romaner och recensioner han sedan publicerade under otaliga pseudonymer. Willys alter egon, ofta den promiskuösa, impotenta och feta ”Henry Maugis” är romanernas huvudpersoner. Willy bad också Colette att spökskriva för honom och hennes första romanserie om den vilda och reflekterande skolflickan Claudine (”den första tonårsflickan” enligt Thurman) blev sekellång bästsäljare, om än först efter vissa Willy-maskinerier à la beställda recensioner. Claudine och Maguis återkommer i skilda eller samma böcker, liksom Willy/Maguis’ unga förälskelser och Colette/Claudines älskare och älskarinnor.
När t.ex. Colette flyttar ihop med markisinnan de Morgny, ”Missy”, uppmuntrar Willy det glatt medan Maugis är mera konfunderad, ”jag struntar i vad kvinnor tänker om mig, inklusive Claudine. Jag vet mycket väl vad hon tycker (hon är en intelligent kvinna) … men jag ignorerar det för att, för det första, Claudine krossar mitt hjärta och för det andra för att hon, som alla vet, inte just bryr sig om män…”, o.s.v. Som om Carina Rydbergs hatroman om sin f.d. besvarats av de inblandade, i tryck. Ännu efter att paret separerat gästspelar Colette i en av Willys romaner med ett brev från Claudine.
Ekonomiskt och etiskt är C & W långt värre insyltade än Bill & Hillary någonsin, de lurar och lånar av alla och givetvis av varandra: det sista brevet från Claudine (se ovan) betalade Willy för med pengar han fått genom att i hemlighet sälja rättigheterna till hela Claudine-serien, för en struntsumma. Succén med Claudine får också Willy att utveckla branden och (historiens första?) produkt-spin-offs: Claudine blir pjäs, film, vykort, tvålar, glass, kräm, cigarretter och parfym, medan Willy själv blir bland annat almanacka och ris. Dessutom visar han sig på stan med Colette och skådespelerskan som spelar Claudine identiskt klädda, och när dessa är upptagna med ”stunt-tvillingar” spelade av några av hans unga groupies…
I fråga om identitetslekar och performativitet är dessa kretsar minst lika uppfinningsrika som postmodernisterna. Kärleksaffärerna är både viktiga och brokiga – Sartres och Beauvoirs berömda erotiska licens, trianglar och hov av vänner och älskare var därmed alls inget nytt i fransk historia. Colette är dock antisemit och -feminist, värdekonservativ eller glatt apolitisk.
De största skandalerna föds då Colette blir skådespelerska och bland annat uppträder (som egyptisk mumie i juvelbeprydd behå!) med Missy i en pantomim på Moulin Rouge, och då hon i en annan pjäs visar sitt vänstra bröst. Innan hon blev teaterproffs hade Colette länge tränat varje morgon på en självkonstruerad barr (”världens första kvinnliga work-outare”). Hon fortsatte att spela tills hon gifte om sig med journalisten och politikern Henry de Jouvenel, fick sin dotter och försörjde sig som journalist och författare.
Det enda denna fantastiskt rika och kloka biografi inte riktigt kan förmedla är VAD Colette gjorde på scen. Kan det ha varit så kitschigt som det låter? Hennes närmaste tycker alltid att hon borde hålla sig till skrivandet. Varför dras hon då till teatern, frånsett den ständiga penningbristen?
Svaret ges i biografins titel: Secrets of the flesh. Hon tycker helt enkelt om att träna, dansa och visa upp sig. Hon trivs också bland de marginella existenserna on the road. Colette äter, älskar, fetmas och åldras på ett både plågat och bejakande sätt. Hon hävdar sin rätt till mat, kärlek, sex och pengar just så mycket hennes njutning kräver. Hon är den första som förfasar sig över dieter och anorexi (vilket inte hindrar henne från att tvinga sin dotter att banta i de tidiga tonåren, efter att tidigare ha tvångsgött henne de få veckor om året de tillbringade tillsammans). När hennes blivande tredje man möter henne är hon nästan femtio, anländer till middagen i en röd, barärmad klänning och sträcker omedelbart vällustigt ut sig på värdarnas divan.
Thurman påpekar att den franska kulturen, trots sin vittspredda misogyni, ofta gett kvinnors sexualitet – inklusive lesbiska förhållanden – ett större spelrum än i de anglosaxiska länderna. När Colette, Marguerite Duras eller Pauline Réage skriver om kvinnlig njutning och masochism blir D. H. Lawrence och Erica Jong direkt tråkiga. Colette var kanske också den första öppet sensuellt åldrande kvinnliga kändisen (typisk scen: vid 51 lär Colette sig skida tillsammans med sin styvson som också var hennes älskare). Hennes skildringar av åldrade prostituerade eller av mor-dotter-relationen är också pionjärverk.
Den här nya bilden av en arbetsgalen men också oförskräckt kroppslig kvinnlig superkändis gör mig nostalgisk. I dag skrivs det avhandlingar på löpande band om det kvinnliga subjektet, men masskulturen frossar mer förutsägbart än någonsin i modeller, misser och riksdagens blondiner. Jämsides med bystdrottningarna tvingas vi nöja oss med det radikala hos någon Diana (för att hon åt, var otrogen och dog) eller Madonna (smekte sig själv i en gondol och lyckas få sina royalties själv). Men kan man längre tänka sig en tjock kvinnlig kändis som förstör kärnfamiljen? Eller någon som är lika folklig och elitistisk? Vem kunde kombinera Monika Fagerholm, Pia Ingström och Arja Samulin? Vem kan längre visa sitt bröst så att det betyder något? Colettes liv är så nittonhundratal: ifall hon var den första moderna kvinnan, kan vi redan fråga oss när den sista levde.
Judith Thurmans nya biografi över Colette (1873-1954) gav mitt sportlov oväntade dimensioner. Tidigare hade jag läst några av Colettes tunna romaner i mina morföräldrars bibliotek och i tysthet undrat om jag förstod franskan rätt på de mest vågade ställena. Colette föreställde jag mig som en förfinad och ironisk intellektuell. Colettes livshistoria är allt annat – köttslig, förrädisk, ombytlig och gränsöverskridande. Man börjar undra vart alla riktiga bohemer och provokationer tagit vägen.För Thurman är Colette ”1900-talets första moderna kvinna”. Från en landsortsfamilj tar hon sig till Paris högsta och lägsta miljöer, är vagabond och föreläsare, älskar och sviker, skriver och skriver, strippar och emottar ordnar, allt med en legendarisk aura, integritet och sneda kohlstreck runt kattögonen. Jag blir emellanåt så chockerad att jag nästan slutar läsa, som då Colette grymt ignorerar sitt enda barn eller struntar i sin mors begravning. Men hennes moraliska övertramp är åtminstone inga silikonbröst eller blodinfusioner som smusslande görs i framgångens och pengarnas namn; hon är på allvar ute för att lösa sin egen gåta.
Anna Rotkirch
När t.ex. Colette flyttar ihop med markisinnan de Morgny, ”Missy”, uppmuntrar Willy det glatt medan Maugis är mera konfunderad, ”jag struntar i vad kvinnor tänker om mig, inklusive Claudine. Jag vet mycket väl vad hon tycker (hon är en intelligent kvinna) … men jag ignorerar det för att, för det första, Claudine krossar mitt hjärta och för det andra för att hon, som alla vet, inte just bryr sig om män…”, o.s.v. Som om Carina Rydbergs hatroman om sin f.d. besvarats av de inblandade, i tryck. Ännu efter att paret separerat gästspelar Colette i en av Willys romaner med ett brev från Claudine.
Ekonomiskt och etiskt är C & W långt värre insyltade än Bill & Hillary någonsin, de lurar och lånar av alla och givetvis av varandra: det sista brevet från Claudine (se ovan) betalade Willy för med pengar han fått genom att i hemlighet sälja rättigheterna till hela Claudine-serien, för en struntsumma. Succén med Claudine får också Willy att utveckla branden och (historiens första?) produkt-spin-offs: Claudine blir pjäs, film, vykort, tvålar, glass, kräm, cigarretter och parfym, medan Willy själv blir bland annat almanacka och ris. Dessutom visar han sig på stan med Colette och skådespelerskan som spelar Claudine identiskt klädda, och när dessa är upptagna med ”stunt-tvillingar” spelade av några av hans unga groupies…
I fråga om identitetslekar och performativitet är dessa kretsar minst lika uppfinningsrika som postmodernisterna. Kärleksaffärerna är både viktiga och brokiga – Sartres och Beauvoirs berömda erotiska licens, trianglar och hov av vänner och älskare var därmed alls inget nytt i fransk historia. Colette är dock antisemit och -feminist, värdekonservativ eller glatt apolitisk.
De största skandalerna föds då Colette blir skådespelerska och bland annat uppträder (som egyptisk mumie i juvelbeprydd behå!) med Missy i en pantomim på Moulin Rouge, och då hon i en annan pjäs visar sitt vänstra bröst. Innan hon blev teaterproffs hade Colette länge tränat varje morgon på en självkonstruerad barr (”världens första kvinnliga work-outare”). Hon fortsatte att spela tills hon gifte om sig med journalisten och politikern Henry de Jouvenel, fick sin dotter och försörjde sig som journalist och författare.
Det enda denna fantastiskt rika och kloka biografi inte riktigt kan förmedla är VAD Colette gjorde på scen. Kan det ha varit så kitschigt som det låter? Hennes närmaste tycker alltid att hon borde hålla sig till skrivandet. Varför dras hon då till teatern, frånsett den ständiga penningbristen?
Svaret ges i biografins titel: Secrets of the flesh. Hon tycker helt enkelt om att träna, dansa och visa upp sig. Hon trivs också bland de marginella existenserna on the road. Colette äter, älskar, fetmas och åldras på ett både plågat och bejakande sätt. Hon hävdar sin rätt till mat, kärlek, sex och pengar just så mycket hennes njutning kräver. Hon är den första som förfasar sig över dieter och anorexi (vilket inte hindrar henne från att tvinga sin dotter att banta i de tidiga tonåren, efter att tidigare ha tvångsgött henne de få veckor om året de tillbringade tillsammans). När hennes blivande tredje man möter henne är hon nästan femtio, anländer till middagen i en röd, barärmad klänning och sträcker omedelbart vällustigt ut sig på värdarnas divan.
Thurman påpekar att den franska kulturen, trots sin vittspredda misogyni, ofta gett kvinnors sexualitet – inklusive lesbiska förhållanden – ett större spelrum än i de anglosaxiska länderna. När Colette, Marguerite Duras eller Pauline Réage skriver om kvinnlig njutning och masochism blir D. H. Lawrence och Erica Jong direkt tråkiga. Colette var kanske också den första öppet sensuellt åldrande kvinnliga kändisen (typisk scen: vid 51 lär Colette sig skida tillsammans med sin styvson som också var hennes älskare). Hennes skildringar av åldrade prostituerade eller av mor-dotter-relationen är också pionjärverk.
Den här nya bilden av en arbetsgalen men också oförskräckt kroppslig kvinnlig superkändis gör mig nostalgisk. I dag skrivs det avhandlingar på löpande band om det kvinnliga subjektet, men masskulturen frossar mer förutsägbart än någonsin i modeller, misser och riksdagens blondiner. Jämsides med bystdrottningarna tvingas vi nöja oss med det radikala hos någon Diana (för att hon åt, var otrogen och dog) eller Madonna (smekte sig själv i en gondol och lyckas få sina royalties själv). Men kan man längre tänka sig en tjock kvinnlig kändis som förstör kärnfamiljen? Eller någon som är lika folklig och elitistisk? Vem kunde kombinera Monika Fagerholm, Pia Ingström och Arja Samulin? Vem kan längre visa sitt bröst så att det betyder något? Colettes liv är så nittonhundratal: ifall hon var den första moderna kvinnan, kan vi redan fråga oss när den sista levde.
Anna Rotkirch
