888
Under presskonferensen skryter vi med att vi faktiskt sysslar med hela Europa, och det är ett av European Sociological Associations största motiv (se Peter Lodenius juttu i förra veckans tidning). Dessutom diskuterades konstigt nog konferensens egentliga tema, Visions and Divisions. Bland plenarföredragen fanns det särskilt två inlägg som tog upp frågan om nya sociala former, under den sena kapitalismen och möjligen efter den. Jag tänker på Richard Sennetts föreläsning om ”Socialism efter kommunismen” och Ilkka Tuomis analys av operativsystemet Linux.
Sennett diskuterade hur arbetsplatserna påverkar människors välbefinnande. Tesen var att den traditionella byråkratiska ”pyramiden” håller på att ersättas av en cd-spelare. Pyramiderna gick ut på en tydlig arbetsfördelning, toppstyrning, repetition och långvarighet. Max Weber visade på sin tid hur den här typens byråkrati efterapade militärens hierarkier. Bilden av en dylik organisation är ett papper som segt slussas genom olika instanser, sekreterare och chefer. Sennett underströk att varje nivå i pyramiden läser, tolkar och modifierar papperet: förskönar, förklarar, döljer eller censurerar.
Däremot är dagens nya företag platta. De består av små grupper som sätts att tävla med varandra om samma uppgift. Snabbhet, innovation, intern tävlan, rörlighet, snuttarbeten – ni kan det där. Papperet cirkulerar inte i månader, utan digital information flyttas omedelbart och utan mellanhänder. Där pyramiden styrdes uppifrån och ned, styrs de nya organisationerna från centrum utåt. Centrum är själva cd-spelaren medan arbetstagarna är cd-skivor. Men fast formen är ”platt” är den inte demokratisk: en cd-skiva är billig och lätt att byta ut, och skivan har mindre möjlighet att påverka informationsgången på jobbet. Allt det här syns i att människor känner sig mer främmande på arbetet. Ingen vet var man är om fem år, och man upplever större ojämlikhet.
Weber kallade pyramidens arbetsplats för en ”järnbur”, och Sennett mindes hur förfärligt hans generation av vänstersinnade sociologer på 60-talet tyckte att det lät. Nu citerade han ett brev där Weber påpekar att människor alltid oroar sig för framtiden, och att byråkratins stora hemlighet är att den alltid vet vad som kommer att hända. Den nya socialism Sennett efterlyste skulle därför bygga på ett erkännande av människors behov av beroende och kontinuitet. Viktigare än att utrota ojämlikheten är att åtgärda rotlösheten, tycktes Sennett mena. Han jämförde vår känsla för arbetsplatsen med känslan för en stad. Stadsmiljön i dag ger större möjligheter för långvarighet, oväntade konfrontationer, förutsägbarhet, närhet – sånt som den sociala identiteten byggs av. Inte bara arbetsgivare, utan också t.ex. socialvården borde tänka på hur de kunde ge klienterna en liknande platskänsla, ”sense of place”. (Det här sades belevat i en bisats men är egentligen dynamit, eftersom europeisk socialpolitik i dag tvärtom går ut på att göra människor till självständiga, reflekterande, väljande, starka individer. Beroende är per definition något dåligt.)
Sennetts tankar både utmanades och kompletterades av Ilkka Tuomis analys av operativsystemet Linux. Tuomi forskar i Open Source-datakodernas utveckling som ett exempel på social innovation. Open Source-ideologin går ju som känt ut på att datorprogrammen är gratis och kan utvecklas av alla som vill. Frågan är därmed hur det är möjligt att flera hundra människor samtidigt arbetar med ett och samma program och resultatet blir bra – t.o.m. bättre än på cd-skivbolag à la Microsoft?
Enligt Tuomi skapas Linux numera av en kärngrupp på ett par-trehundra människor runtom i världen. Det gick flera år innan dessa möttes icke-virtuellt (i motsats till sanningen att samarbete förutsätter kroppsliga möten). De flesta kodarna är unga män, men ”just for fun”-ideologin som nörd/nätfilosoferna (däribland Linus Torvalds själv) sprider har lite att göra med Linux egentliga, om än informella sätt att fungera. Kodarna socialiseras i ett symbiotiskt system, beskrev Tuomi: det finns saker man kan och inte kan göra. Bl.a. finns det strikta oskrivna regler för vilka delar av koden som inte ska röras och vilka man får mixtra med. Övertramp bestraffas med uteslutning ur gemenskapen. Det ”öppna” systemet Linux har alltså en institutionaliserad och stabil kärna, som är starkt socialt kontrollerad.
Till sist visar Tuomi en underbar bild av Linux i teorin – fyra-fem jämnstora lådor på varandra – och Linux organisation i praktiken, med tio lådor i olika storlek och lika många slingrande pilar. Multifokal användarcentrerad innovationsmodell, säger Tuomi. Modulering. Evolution, i stället för förverkligande av order.
Det var underbart för att jag förstod långtifrån allt, men anade att detta virrvarr kunde utmana cd-skivans modell. Open Source-världen låter som anarkismen så som den idéhistoriskt var tänkt – demokratiskt självstyre och stark organisation. Är Linux en modell av en ”arbetsplats” med social samhörighet, beroende, och långtidsperspektiv?
Varför gör du det här egentligen? undrade min mor då jag ödslade vackra sommarkvällar på att omvandla en excel-fil med sociologiska arbetsgrupper till en word-fil med samma grupper i rätt salar. Jag mumlade att det nu bara blev så och svor inom mig att aldrig mera göra något massivt organisatoriskt.Men redan under den europeiska sociologkongressens första kväll känns det att vi har lyckats, och det meningsfulla börjar skönjas. En äldre, vältränad och skallig man i guldbågade glasögon, kostym och slips dansar till live technomusik på universitetet innergård. Han dansar fantastiskt bra och vi tippar nationalitet. Svensk, holländare, grek?! Ryss, visar det sig, och jag lär mig också hur ryssar skyddar sig mot ficktjuvar på disco: man sätter väskorna i mitten i en stor hög och dansar runt i ring.
Anna Rotkirch
Sennett diskuterade hur arbetsplatserna påverkar människors välbefinnande. Tesen var att den traditionella byråkratiska ”pyramiden” håller på att ersättas av en cd-spelare. Pyramiderna gick ut på en tydlig arbetsfördelning, toppstyrning, repetition och långvarighet. Max Weber visade på sin tid hur den här typens byråkrati efterapade militärens hierarkier. Bilden av en dylik organisation är ett papper som segt slussas genom olika instanser, sekreterare och chefer. Sennett underströk att varje nivå i pyramiden läser, tolkar och modifierar papperet: förskönar, förklarar, döljer eller censurerar.
Däremot är dagens nya företag platta. De består av små grupper som sätts att tävla med varandra om samma uppgift. Snabbhet, innovation, intern tävlan, rörlighet, snuttarbeten – ni kan det där. Papperet cirkulerar inte i månader, utan digital information flyttas omedelbart och utan mellanhänder. Där pyramiden styrdes uppifrån och ned, styrs de nya organisationerna från centrum utåt. Centrum är själva cd-spelaren medan arbetstagarna är cd-skivor. Men fast formen är ”platt” är den inte demokratisk: en cd-skiva är billig och lätt att byta ut, och skivan har mindre möjlighet att påverka informationsgången på jobbet. Allt det här syns i att människor känner sig mer främmande på arbetet. Ingen vet var man är om fem år, och man upplever större ojämlikhet.
Weber kallade pyramidens arbetsplats för en ”järnbur”, och Sennett mindes hur förfärligt hans generation av vänstersinnade sociologer på 60-talet tyckte att det lät. Nu citerade han ett brev där Weber påpekar att människor alltid oroar sig för framtiden, och att byråkratins stora hemlighet är att den alltid vet vad som kommer att hända. Den nya socialism Sennett efterlyste skulle därför bygga på ett erkännande av människors behov av beroende och kontinuitet. Viktigare än att utrota ojämlikheten är att åtgärda rotlösheten, tycktes Sennett mena. Han jämförde vår känsla för arbetsplatsen med känslan för en stad. Stadsmiljön i dag ger större möjligheter för långvarighet, oväntade konfrontationer, förutsägbarhet, närhet – sånt som den sociala identiteten byggs av. Inte bara arbetsgivare, utan också t.ex. socialvården borde tänka på hur de kunde ge klienterna en liknande platskänsla, ”sense of place”. (Det här sades belevat i en bisats men är egentligen dynamit, eftersom europeisk socialpolitik i dag tvärtom går ut på att göra människor till självständiga, reflekterande, väljande, starka individer. Beroende är per definition något dåligt.)
Sennetts tankar både utmanades och kompletterades av Ilkka Tuomis analys av operativsystemet Linux. Tuomi forskar i Open Source-datakodernas utveckling som ett exempel på social innovation. Open Source-ideologin går ju som känt ut på att datorprogrammen är gratis och kan utvecklas av alla som vill. Frågan är därmed hur det är möjligt att flera hundra människor samtidigt arbetar med ett och samma program och resultatet blir bra – t.o.m. bättre än på cd-skivbolag à la Microsoft?
Enligt Tuomi skapas Linux numera av en kärngrupp på ett par-trehundra människor runtom i världen. Det gick flera år innan dessa möttes icke-virtuellt (i motsats till sanningen att samarbete förutsätter kroppsliga möten). De flesta kodarna är unga män, men ”just for fun”-ideologin som nörd/nätfilosoferna (däribland Linus Torvalds själv) sprider har lite att göra med Linux egentliga, om än informella sätt att fungera. Kodarna socialiseras i ett symbiotiskt system, beskrev Tuomi: det finns saker man kan och inte kan göra. Bl.a. finns det strikta oskrivna regler för vilka delar av koden som inte ska röras och vilka man får mixtra med. Övertramp bestraffas med uteslutning ur gemenskapen. Det ”öppna” systemet Linux har alltså en institutionaliserad och stabil kärna, som är starkt socialt kontrollerad.
Till sist visar Tuomi en underbar bild av Linux i teorin – fyra-fem jämnstora lådor på varandra – och Linux organisation i praktiken, med tio lådor i olika storlek och lika många slingrande pilar. Multifokal användarcentrerad innovationsmodell, säger Tuomi. Modulering. Evolution, i stället för förverkligande av order.
Det var underbart för att jag förstod långtifrån allt, men anade att detta virrvarr kunde utmana cd-skivans modell. Open Source-världen låter som anarkismen så som den idéhistoriskt var tänkt – demokratiskt självstyre och stark organisation. Är Linux en modell av en ”arbetsplats” med social samhörighet, beroende, och långtidsperspektiv?
Anna Rotkirch
