Med Atatürk mot islamisterna

Kemal Atatürk är fortfarande, dryga 60 år efter sin död, Turkiets starke man. Hans förgyllda gestalt möter en nästan överallt och hans idéer präglar samhällsdebatten. Också mycket internationalistiska
intellektuella åberopar honom. Konstnären Bedri Baykam är en av dem.

När jag träffar Bedri Baykam, en av Turkiets mest kända konstnärer, utanför det fashionabla hotell Marmara vid Taksimplatsen i centrala Istanbul kommer den ena efter den andra för att skaka hand med honom. De tackar honom för att han i en stor TV-debatt föregående vecka ha tagit klar ställning mot islamisterna. Inne på Marmaras kafé kommer en ung man fram i samma ärende – ”Turkiets mest kända sångare”, säger Bedri och servitrisernas blickar gör att jag tror på det. Åtminstone i Istanbul finns det tydligen många som vill ha en klarare linje mot islamisterna.

Bedri Baykam är en intensiv person som hinner med mycket. Under samtalets gång händer det ett par gånger att han talar i två mobiltelefoner samtidigt. Det låter ohyfsat, men är det inte. Han bearbetar massmedia, som inte noterat den rättegång där han stått åtalad föregående dag. Åtalet gäller några ”sexuellt explicita” passager i hans nya roman, och man skulle tycka att ämnet hade intresserat den turkiska pressen, som gärna vältrar sig i sensationer. Här skulle dessutom finnas mera att bita i än sex: både yttrandefriheten i allmänhet och det faktum att Bedri i romanen låter piloten på en jumbojet göra en självmordsdykning mot PanAm-skrapan i New York, med massor av döda som följd. Orsaken är att pilotens flickvän, som lämnat honom, jobbar i just den skrapan, men Bedri säger att islamister spelar en inte obetydlig roll i boken (otvivelaktigt en negativ roll) och att han mycket väl kunde ha gjort dem också till självmordsflygare. Han är glad att han inte gjorde det eftersom han i så fall nu kunde ha suttit i förhör som misstänkt inspiratör.

Man skulle därför tro att pressen hade varit intresserad av dels själva boken, dels rättegången, men nej. Bara vänstertidningen Cumhuriyet har skrivit om boken och en annan tidning har i en notis nämnt att en sådan roman utkommit. Och intresset för processen var nästan lika litet. Därför ringer Bedri nu runt för att få fart på medierna. Antagligen är resultatet inte så märkligt. Tidningarna vill inte skriva om Bedri, eftersom han kritiserat dem. Han visar en av sina böcker som innehåller en rad politiska teser som han illustrerar med klipp ur tidningar och tidskrifter, texter som han sedan satt i ett sammanhang och polemiserar mot.

Popkonst i kloster

Han har sin ateljé i ett gammalt kloster, som senare fungerat som armenisk skola. Numera är ägandeförhållandena oklara och han hyr på obestämd tid. Han har redan verkat där i elva år. men det kan hända att han måste lämna huset inom elva timmar, säger han.

Det är en speciell atmosfär i huset, och också en speciell atmosfär i hans stora ateljé där verk under arbete hänger på väggarna och ligger på golvet. Det är närmast någon form av popkonst med halvnakna unga kvinnor i en icke-figurativ omgivning – jag vet inte om hans erotiska konst är så intressant, jag fastnar själv mer för hans politiska konst. Han känner och är påverkad av den västerländska popkonsten (ett av hans verk är tillägnatAndy Warhol), men han har också utsatt den för en grundläggande kritik i en av sina böcker, Monkey’s Right to Paint.

Hans intresse för och dragningskraft på kvinnor kan man inte betvivla. Han nämner i förbigående att han nästan gift sig med fem svenska kinnor (en i gången alltså, han är inte islamist), en av dem en tennisspelare som t.o.m. jag känner till namnet på (han har varit tennisstjärna som ung). När jag säger att svenskorna väl inte alla varit tennisspelare ber han om ursäkt för sin machoistiska vits: No, all were not tennis players, but all were penis players.

Många järn i elden

Han verkar vara en effektiv person som gör tre saker samtidigt och han säger att han arbetar 18 timmar om dagen och sover högst 5 timmar. Det kan behövas, så många järn som han har i elden, bl.a. är han chefredaktör för konsttidskriften Skala där hans svaghet för lättklädda unga kvinnor kommer till synes.
Han presenterar sig själv kort och kärnfullt: 44 år, målare och författare, kemalistisk socialdemokrat, har skrivit 14 böcker, av vilka en är en roman, fem handlar om konst och åtta om politik.
Han har bott utomlands i tolv år, 1975-80 i Paris och 1980-87 i USA. Det ser man fortfarande spår av på ateljéns väggar. Bland föremålen på väggarna fäster jag mig vid en väldig boxhandske, en jättekorkskruv och en enorm ask Rosebud-tändstickor. Ovanför dukarna finns också en basketkorg. Lekfullhet är det första ordet man tänker på. På ett skåp står en massa flaskor, vi sitter i svarta lädersoffor vid ett bord, med fjärrkontroller till en stor TV och till en musikanläggning.

Försökte ena vänstern

Vid sidan om all konstnärlig verksamhet är Bedri också politiskt aktiv.

– När jag kom tillbaka till Turkiet 1987 var det första jag såg den framväxande islamismen. Jag såg att den kunde bli farlig, men det var ingen som reagerade, inte ens vänstern. Sedan dess har jag varit aktiv i politiken, en mycket militant kemalist.
Det politiska engagemanget har Bedri ärvt av sin far, som var mycket aktiv under 50- och 60-talen inom det republikanska folkpartiet CHR. Partiet för traditionerna från Kemal Atatürk vidare, men nu har det fallit ut ur parlamentet.

– Min pappa kom in i parlamentet 1957. Han hade grundat de republikanska ungdomsgrupperna och bl.a. anställt Bülent Ecevit som generalsekreterare. Pappa arbetade för ekonomisk demokrati och ville införa folkaktier. Men 1969 drog han sig tillbaka från politiken.

Bedri var en av huvudpersonerna i ett försök att ena vänstern 1993-94.

– Vi samlade tusentals underskrifter på en vädjan om förening av vänstern, den riktades till den politiska ledningen för tre vänsterpartier. De lät sig inte påverkas. Allt det vi då förutsåg har visat sig vara sant, allt det de politiska ledarna förutsade har visat sig falskt. De sade att islamisterna inte utgjorde någon fara. Jag förklarade att de lär barn döda och dö för islam och att de har internationella kontakter och jag sade till politikerna att de drömde ifall de trodde att ju större frihet islamisterna får, desto snällare blir de.

– Efter en lång kamp förenades två av de tre vänsterpartierna, men Ecevits parti stannade utanför. Det var sjukt. Erbakans islamistparti segrade i valet 1994, eftersom vänstern inte var enad.

Åren 1994-98 satt Bedri i styrelsen för republikanska folkpartiet. Sedan drog han sig tillbaka eftersom den nye partiledaren Deniz Baykal visade sig vara en despot och många började lämna partiet. Det har Bedri inte gjort.

– Man väntar sig nu att den gamle partiledaren Ismet Inönüs son Erdal Inönü ska bilda ett nytt vänsterparti. CHR är inte ens representerat i parlamentet, folk hatar despoten Baykal. Kanske jag om tre-fyra år försöker kandidera för ledarposten.
Han är starkt kritisk mot Ecevit:

– Han bär ett stort ansvar för att vänstern splittrades.

Den väpnade pacifisten

Viktigast i politiken är för Bedri kampen mot islamisterna. Det är inte något abstrakt, för honom är det en kamp på liv och död.

– Många av mina lite äldre vänner har dödats av islamisterna, säger han och räknar utan att behöva tänka efter nämnvärt, upp: Muammer Aksoy 1990, Getin Emea 1990,Bahriye Usok 1990, Turtan Dursun 1990, Upur Mumcu 1993, Ahmet Taner Kislak 1999. Till detta kommer massakern i hotellet i Sivas 1993 då 37 personer dödades.

– Men ju flera de dödar, desto större blir vår vrede, inte vår rädsla. Jag kan när som helst bli dödad av en islamistisk grupp, men jag bryr mig inte om det, jag är inte rädd. Jag skulle bli mer rädd för en spindel än för en islamist. Jag har burit vapen i åtta år. Det är inte så roligt för en konstnär, men nu vet jag att de åtminstone inte kommer och skjuter mig som en sittande fågel.

Han ser sig som en person mitt i kampen mot islamistiska terroristiska grupper, som Hizbollah. Många av dessa grupper har band till terroristgrupper i Iran och andra länder.

– De är inte bröder med mig som turk, utan med sina islamska bröder. De har hjärntvättats att tro att om de dödar eller dödas i kampen för sin tro kommer de till paradiset, där 70 vackra flickor väntar dem.

– Mellan de islamistiska politiska grupperna och terroristgrupperna finns inga höga murar, utan de har sina mötespunkter, speciellt i de kommuner de styr.
Bedri drar upp tröjan och visar en revolver han har hängande i bältet.

– Jag har den mest som moraliskt stöd, jag hoppas jag aldrig behöver använda den. Jag är pacifist och har den bara för att försvara mig själv, min familj och turkiska regeringen. Jag är helt för frihet, också sexuell frihet, skrattar han mitt i sitt politiska anförande.
Hans syn på den turkiska politikens nuvarande tillstånd är dyster, men inte för den skull dystrare än andra turkars.

– Den turkiska vänstern ägnar sig bara åt inre maktkamp, och i regeringen och förvaltningen finns det en massa korruption och svarta pengar.

Arméns uppbyggande roll

Bedri försvarar därför militärens starka roll i turkisk politik:

– Eftersom den turkiska vänstern är så svag har armén varit den enda institutionen som kunnat stoppa islamisterna. Därför har man svartmålat armén.

– De är inte fascister. Det finns ett stort tryck i väst mot turkiska arméns politiska roll. Folk tror i väst att turkar dödar kurder. Det har ingenting med verkligheten att göra. I Turkiet finns det 28 olika etniska grupper som lever över hela landet. Kurderna lever överallt. Om någon skulle bilda ett separat kurdiskt område i sydöstra Turkiet skulle ingen kurd i resten av landet eller i Västeuropa flytta dit. Det är ett ofruktbart område. De kommer hit, det här är ett område också för dem. Här frågar man: är du för Fenerbahçe eller för Galatasaray ? Däremot frågar ingen om man är kurd.
(Det handlar alltså om fotbollslag i Istanbul.)

– Vad sade Martin Luther King? Han sade: Jag har en dröm om att svarta och vita barn leker tillsammans. Han drömde inte om att svarta barn skulle leka för sig och vita för sig. Den som vill ha sitt territorium för sig själv är rasist. Hur skulle det gå om alla ville ha sitt eget territorium? Det är en skrattretande tanke i det 21:a århundradet.
Däremot kan man enligt Bedri kritisera regeringen för att inte ha stött sydöstra Turkiet tillräckligt.

– PKK har dödat tusentals civila, bland dem många lärare som försökt hjälpa mänskorna i sydost. De är terrorister och mördare, säger Bedri som samtidigt betonar sina sympatier för befrielserörelser:

– Jag har skrivit om Che och jag har haft en stor utställning i Revolutionsmuseet i Havanna. Che sköt aldrig mot civila mänskor. Han ledde en gerillarörelse. Men PKK har aldrig varit en gerilla, utan de har bedrivit terror och kämpat för rasistiska och separatistiska mål.

Inte med i EU

Bedri Baykam ser Turkiet som en bro mellan öst och väst.

– Turkiet har redan gjort sitt val beträffande politik, ekonomi och livsstil och det är att leva tillsammans med väst. Men EU är inte redo för det. Man vill nog ha Turkiet med i EU som en stor marknad för EU-produkter. Men man vill inte att turkiska turister kommer flygande till Paris utan visum. USA är en värld styrd av profiten, men det är också EU.

Tveksamheten beträffande ett turkiskt medlemskap i EU beror inte på tvivel beträffande demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, anser Bedri.

– Sanningen är att USA har samarbetat med fascister i Chile och Nicaragua och dödat civila i Vietnam. USA bryr sig inte om demokrati eller mänskliga rättigheter, utan om pengar.
EU är inte stort bättre.

– EU ger Turkiet falska förhoppningar. EU vill använda Turkiet som en marknad. De vet inte vad som sker mellan turkar och kurder. De förstår inte att det inte bara finns turkar och kurder i Turkiet, utan alla slags etniska grupper. Han höjer rösten, inte för att överrösta muezzin, utan för att han blir upphetsad.

– EU tror att Turkiet plötsligt erövrade nordöstra Cypern 1974. Men då hade ärkebiskopMakarios avsatts av en grupp som ville ta över hela ön.

– Inte heller påståendet om folkmordet på armenierna är sant. Armenierna ville utnyttja det ottomanska rikets sönderfall och startade en blodig revolt. Den krossades blodigt, men det var armenierna som började det hela. I det ottomanska riket förekom aldrig rasism. Alla etniska grupper levde lyckligt tillsammans. Folkmord har begåtts mot indianerna i Amerika och judarna i Tyskland, men det här var ett krig som armenierna startade. (En annan syn på folkmordet finns på s. 6-7.)

Stolta över flaggan

Bedri säger att européernas alla fördomar alltid gjort turkarna ursinniga. Som exempel nämnar han en stor skulptur i Frankrike till minne av folkmordet på armenierna.

– Vi är grundligt leda på att lyssna till de argument som framförs av EU, som redan antagit många länder som ansökt senare än Turkiet.

Bedri tror att EU:s tvekan har kulturella och religiösa orsaker, det handlar om kulturella fördomar.

– Jag tror inte att Europa är redo att ta emot oss på jämlik bas. Om medlemskap i EU skulle innebära att vår politiska, ekonomiska och kulturella identitet går förlorad är det förstås bra att de inte tar in oss. Vi är ett folk som är mycket fäst vid vår självständighet. Vi är en mycket stolt nation, vi är stolta över vår flagga och vi är mycket nationalistiska. Vi är inte redo att förlora vårt mynt.

– Många av de lagar EU skulle föra med sig skulle vara bra. Men jag tror att vi skulle känna oss utnyttjade och fångade av ett system som bara vill utnyttja oss. Det finns en önskan att gå med i EU, men situationen är inte mogen. Det kunde bli kravaller om Atatürks ansikte inte längre fanns med på sedlarna.

Jag frågar honom till slut om hur det gått i TV-debatten om islam och terror, där islamister drabbat samman med tre-fyra kritiker.

– Vi grälade i fyra-fem timmar, men det enda vi var eniga om var att USA inte var ett oskyldigt offer utan att det var USA som i tiden eggat bin Ladin mot Sovjetunionen. Men annars kom vi ingenstans. De påstod att det inte fanns något som islamsk terror och jag sade att det fanns. De försökte utpeka mig som en fiende till islam. Jag svarade att jag inte angrep islam, utan det sätt på vilket islam missbrukats.
De övrigt kritiskt inställda sade dock enligt Bedri inte mycket, utan det var han som förde ordet på den sidan.

– Jag är inte rädd. Jag har två skruvar lösa. Jag ville visa att de inte skrämmer mig.
Det har han gjort förut:

– 1988 hade jag en utställning mot censur och tortyr. Mina vänner sade att jag var galen, men jag tog risken. Jag kombinerade tidningsklipp och målningar, och det hade en direkt politisk effekt.

---

Pappa Atatürk

Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, turkarnas fader, är den turkiska statens skapare och chefsideolog. T.o.m. i den utsträckningen att konstitutionen förbjuder propagerande av idéer som strider mot de grundprinciper för staten som Atatürk fastslog.

Det ottomanska väldet hade utsträckt sig över tre kontinenter, från Spanien och Marocko i väst till Iran i öst. Sultanens styrkor hade belägrat Wien och Balkan styrdes under århundraden från Istanbul. Riket förenade den världsliga och den andliga makten: sultanen var också kalif.

På 1800-talet smälte riket ihop och man talade om ”Europas sjuke man”. Första världskriget gav den sista dödsstöten åt det ottomanska riket, som också utan det hade fallit sönder. Många områden gjorde sig självständiga, andra tog de europeiska kolonialmakterna hand om. Så höll det på att gå också för själva Turkiet.
Officersgruppen ”ungturkarna” hade dock tagit över ledningen i landet och sedan anförde Mustafa Kemal, född i Thessaloniki, en framgångsrik militär kampanj för att driva de inträngande arméerna ut ur det ottomanska kärnlandet, d.v.s. Anatolien och ett litet område på den europeiska sidan, kring Istanbul.

I stället för det multinationella ottomanska väldet skapade Mustafa Kemal nu en turkisk stat. Han utgick – i den europeiska, speciellt tyska, 1800-nationalismens anda – från devisen ”ett folk, ett språk, en stat”, trots de stora kurdiska, armeniska och grekiska minoriteterna i området. Redan under det ottomanska väldets sista år hade armeniernas antal decimerats kraftigt genom något som kallats 1900-talets första folkmord. Grekerna kämpade man emot och snart utbytte man befolkningar med Grekland. Återstod kurderna i bergen i sydost. Deras existens förnekade man.

Mustafa Kemals andra centrala princip var sekularisering. Han utgick från att en av orsakerna till att det ottomanska världet halkat efter i utvecklingen och förfallit var islams dominans i samhället. Därför bröt han nästan alla band mellan religionen och staten.
För det tredje gick han in för en europeisering på alla plan. I likhet med Peter den storei tiden bestämde han t.o.m. om medborgarnas klädsel: turbanen ersattes av fezen, slöjan avskaffades o.s.v.

För det fjärde började han utveckla ekonomin i statlig regi. Resultatet blev en auktoritär stat som till åtminstone vissa delar påminde om den socialistiska stat som samtidigt tog form i Ryssland.

Turkiska armén har efter Atatürks död 1938 sett sig manad att bevaka att hans arv respekteras, men också politiska krafter ser fortfarande honom som sin guru