Får man tro de finlandssvenska medierna finns det inga finlandssvenska losers. Arbetslösa, berusade, skuldsatta och fångar i nyhetsinslag och reportage talar väldigt ofta finska. För det fick medierna, den här gången representerade av Hufvudstadsbladet, nyligen smisk i sin egen insändarspalt.

Hbl:s svar på kritiken var klent. Finlandssvenskarna är så få, försökte chefredaktören, att det inte alltid är så lätt att snabbt hitta ett case som kunde exemplifiera det problemkomplex man vill belysa.

Månne det. Om en redaktion vill göra en gatugallup om huruvida någon aspekt av livet är trevligt, har tv-team och redaktionssekreterare årtiondens erfarenhet av var man hittar glada fejs som talar svenska (på tvåspråkiga orter brukar det vara utanför ett Aktia-kontor.)

Att skydda person och släkt i den finlandssvenska hemmapubliken för obehaglig publicitet är en liknande tyst självcensur som medierna ofta ägnar sig åt i andra sammanhang, t.ex. när det gäller rikets storpolitik.

Ju mindre ett sammanhang är, desto snabbare blir skammen kollektiv. Mången nyhetsreporter har nån gång stått förstummad över att ingen i en by vill uttala sig, om så någon har blivit mördad i en av stugorna. Och finlandssvenskheten är inget stort sammanhang. Låt en finlandssvensk berätta om sin vacklande psykiska hälsa eller om en rasande kul och spyttig odyssé genom midsommardygnet – och vi känner familjen.

En journalistik som vill kalla sig finlandssvensk och gör anspråk på att täcka alla väsentliga aspekter av finlandssvenskt liv, bör i alla fall kunna hantera detta och ge valuta för prenumerationsavgiften.

För det första är det inte en hederlig återgivning av verkligheten att låta finlandssvenskarna stå för skepp och skoj, medan andra illustrerar sidor av livet som är mörkare och ledsammare. I så fall bör redaktionerna helt enkelt jobba hårdare. Det går att hitta och motivera finlandssvenskar att tala öppet om livet också då när man inte har så mycket att visa upp.

För det andra är det pressetiskt rent cyniskt att ta hänsyn till en losers familj och sammanhang, om man sedan som ett gott substitut trycker nån annans namn och bild bara för att han inte längre har något sammanhang att förlora. Dessutom marknadsför vi ju numera gärna att skiljelinjen mellan finskt och svenskt i Finland går just här.