Ja, just du. Nej, se inte förvånad ut. Någonstans längsmed livets slingrande väg lyckades du passera den där särskilda punkten, och här är du. En av dem. En av dem som ”normala” människor viskar om…

The New Yorker har hört till sommarläsningen hela mitt liv. Medan böcker, dagstidningar, romaner och egna skrivprojekt efterhand skalas bort i värmen och stillheten finns det alltid plats för en New Yorker i strandkorgen.

Med jämna mellanrum frågar vi oss vem som egentligen läser tidningen därborta: är det de liberala, kritiska mänskor som artiklarna riktar sig till? Eller de grälsjuka medelålders förlorare som skämtteckningarna beskriver? Eller läses tidskriften faktiskt av reklamernas målgrupp – mänskor vars största problem är att ha för mycket pengar?

Skärp dig och säg ”jag är rik” ännu en gång. Det borde kännas lite bättre nu, uppmanar en investeringsfond. Tiffany’s juveltyngda ringar har alla sin egen historia. Lyxklockor som du inte äger, utan förvaltar för nästa generation, vilken självfallet går från far till son utan kvinnlig inblandning. Semesterparadis eller kristallföremål som är så dyra och fantastiska att de närmast ter sig utomplanetariska, i synnerhet då de begrundas på en utetupp i Tenala.

Oceanfront Spa – 8 restaurants – 4 bars – 36 holes of championship golf – 10 tennis courts …

Så en dag stöter jag på ett nummer (Dec 23-20, 02) med en fyrasidig insert under rubriken Who cares. People making a difference. Reklamen berättar om en grupp ädla människor som ägnat sitt liv åt en bättre värld.

Juristen Bryan Stevenson har lyckats upphäva orättvisa dödsdomar. Reportern Day Isay har gjort radiodokumentärer om hemlösa och utslagna. John Mroz grundade EastWest Institute som främjar demokrati i Östeuropa (har inte ex-president Ahtisaarihaft med just det institutet att göra?). Michael Hawley sitter hemma vid sin flygel i ett enormt vitt rum, hans organisation har stött skolor i Kambodja och Bhutan. ForskarenSamantha Power, slutligen, har grundat ett centrum för mänskliga rättigheter och publicerar sig ofta just i New Yorker.

Dessa goda människor förenas av sin tro på att idéer kan förändra världen, lär vi oss. En hel bok om dem och många andra duktiga typer utkommer i höst.

Jag läser allt på insertens mittuppslag och kollar noga in de slipade porträtten. Samantha P sitter exempelvis med en skål frukostmŸsli, svart polo, jeans och tennisskor utan strumpor och blickar tankfullt ut från sin glasveranda. Just så ska jag ju också leva och tänka bara jag fått mina inre råddjur och filifjonkor utdrivna …

Men på reklamens sista sida finns inga mänskor, utan en stålblå himmel, en stålblå skyskrapa och en stålblå bil. Ja, just det, en bil.

Ingen drömmer i beige. Accelerating the future.

Allt vad Bryan, Day, John, Samantha och deras gäng sysslar med förkroppsligas alltså av en sportbil. Hjärnan får det plötsligt knepigt i sommarhettan. Ok, kanske just dessa kändisar är i hemsk penningknipa (för att de donerat allt de har till välgörenhet, får man anta) och absolut behöver en ny sportbil, vilket de lämpligt erbjöds i form av den nya 280-hästkrafters Infiniti G 35 Sport Coupe till det blygsamma priset av deras namn, ansikten, karriärer och trovärdighet.

Men vad tror bilfirman Infiniti att de vinner på det här? Ska de som köper sportbilar intalas att de förbättrar världen på kuppen? Knappast. Snarare säljs världsförbättrarna som lagom avvikande och charmiga personligheter.

Var annorlunda, dröm i blått! Tänk på framtiden, de stackars barnen i Bhutan och din nya sportbil!

Blott några New Yorkers senare upprepas exakt samma koncept. Nu gäller det den nyaAudi 8, som presenteras med helsidor av åtta (som i Audi 8, ni förstår) stycken kändisar: arkitekten som vann tävlingen om Ground Zero, skådespelaren och kultfiguren John Malkovic, en kläddesigner, en cancerforskare… Precis som i alla tv-följetonger med självaktning ska någon av gänget vara svart och någon kvinna.

Nu har jag ännu svårare att inbilla mig att också dessa megakändisar har svårigheter med bostadslånet. De sysslar ju inte ens med välgörenhet. Och Audi åttan behöver ingenurban människa, den är en SUV, dvs. sports utility vehicle, som Ny Tids tredjesida för länge sedan uttömmande beskrivit och med rätta fördömt. De är dyra och livsfarliga för alla i närheten och de älskas av just sådana fartdårar som aldrig borde få köra dem.

Audi har dessutom färdigt rykte om sig som de arga unga männens och de arga medelålders männens bilmärke; överkörningen av skolflickan i Munksnäs förra vintern gjordes med en Audi. Kanske därav denna enorma satsning på att köpa sig karisma och kulturellt kapital: var kreativ, androgyn, avvikande och engagerad, kör en Audi.

Jag medger, jag är inte rik men jag har älskat New Yorkers snobbiga reklamer. De här världsförbättrande bilarna fyller mig dock med ett obehag som inte vill gå över. Vad tänker de kändisar och intellektuella på som säljer sig åt en bil? Att all publicitet för den goda saken är bra? Att all publicitet för dem själva är bra? Att man borde vara tacksam då reklamkonsulterna vill presentera teater, design, välgörenhet och forskning?

Plötsligt har New Yorkers olika läsekretsar blandats på ett oheligt sätt. De liberalt-kritiska, de som skulle läsa (och skriva) artiklarna, återfinns i reklamerna. Man måste väl hoppas att den tredje gruppen, skämtteckningarnas cyniska soffliggare, genomskådar det hela. Att de struntar i att se ut som Samantha på sin glasveranda, är för snåla för att köpa lyxbilar, vågar tycka om grått och beige och, framför allt, vägrar inbilla sig att de är ovanliga och originella.

Några dagar senare hör jag om en prestigefylld internationell teaterfestival. En månad före festivalen skulle börja beslöt administrationen att ändra hela festivalens namn så att det inbegrep en multinationell jätte som dykt upp som hugad sponsor. Författarna och skådespelarna är upprörda, men vad hjälper det? Framtiden accelererar.

Medge. Och var på din vakt.