Feminism tycks fortfarande vara ett ämne där man kan provocera utan att egentligen anstränga sig. Män i synnerhet, men förvånande ofta också kvinnor. Profeminism duger förresten lika bra – kanske faktiskt bättre – att reta upp mörkermän med. Det är ju egentligen bara män som kan vara profeminister, kvinnor som vill jobba för jämställdhet går väl vanligtvis in för att vara feminister – ifall de inte drar hukarvalsen med ”jag är då faktiskt ingen feminist, men …” Men män som säger sig vara profeminister, de är förrädare, quislingar, brottslingar som borde skjutas omgående – åsikter framförda på en diskussionslista om manlighet och jämställdhet – av m-män.

Bert Bjarland

På denna diskussionslista framförs allt emellanåt uppfattningen att sex är en rättighet, åtminstone för män – varvid problemet är att se till att varje man får sin beskärda del och ingen roffar åt sig. Ett ljushuvud använde sig t.o.m på fullaste allvar av följande liknelse för att få de stackars profeministerna att förstå vidden av problemet. Anta att du kommer till ett kalas där det bjuds på munkar med sylt (d.v.s. kvinnorna i samhället). Då ska var och en (man) ta bara en munk (kvinna) så att ingen blir utan. Den man som tar två gör det på nån annans (mans) bekostnad. M-männens uppfattning av jämställdhet! Då blir ju prostitution ett sätt att lösa problemet?

Prostitution är också eldfängt. Och emellanåt tragikomiskt. Eller vad sägs om de åsikter om prostitution som framfördes helt uppriktigt och seriöst av medelålders män i Hbl:s enkät om prostitution härom veckan – ”… sedan dess har jag köpt sex ett par gånger i månaden ungefär, utom då jag sällskapat. Man behöver ju inte köpa när man får gratis hemma”. ”När jag flyttade tillbaka till Finland hade jag till en början en chef som också var intresserad av köpt sex. Kontakt med prostituerade fick vi genom annonser”. ”Det är så lätt att gå till en prostituerad. Ett par samtal efter jobbet bara, och sedan är det överstökat på en halv timme”. ”Skillnaden mellan köpt sex och annat sex är att köpt sex inte involverar känslor, men slutresultatet är detsamma”. O.s.v.

Trots att jag aldrig köpt sex tycker jag att jag har rätt att ha en åsikt om prostitution. Men när sexköpslagen debatterades i riksdagen var det visst en manlig riksdagsman som slängde ur sig att en kvinnlig kollega hade så extrema åsikter om prostitution att det verkade som om hon haft personliga erfarenheter. Han insåg tydligen inte att argumentet fungerar minst lika bra vänt mot honom själv – att hans eget motstånd mot sexköpslagen ju alldeles uppenbart kunde tolkas som att han hade personliga skäl att vara rädd för en kriminalisering.

Under en diskussion nyligen efter en föreställning av Ulrika Bengts nyregi av Blue Room – en pjäs om prostitution och (brist på) jämställdhet – på Viirus – var det en kvinna i publiken som var besviken över att pjäsen inte motsvarade den förhandsuppfattning hon fått av pjäsen som varande feministisk.  Hon utgick då tydligen från den hos oss tyvärr förhärskande uppfattningen av feminism som enbart en fråga om kvinnans rättigheter. Lyckligtvis fanns i publiken en herre som kontrade med Chris Meyers definition av feminism som ett kritiskt perspektiv som strävar att identifiera, blottlägga och förändra de maktstrukturer som är knutna till kön – och se, då blev pjäsen feministisk.