UPM-Kymmenes ’Big Bang’

 

– meddelandet om att 3 000 anställda ska sopas bort och den kursuppgång på börsen som följde – har i offentligheten lett till en lite lustig diskussion. Den som mest hamnat i rampljuset är faktiskt utrikesminister Erkki Tuomioja, som inte har ett skvatt med beslutet att göra. Han bara protesterade mot det och meddelade att han skulle sälja sina nedärvda aktier i bolaget.

Massmedia räknade genast ut att UPM-Kymmenes beslut och kursuppgången gett honom 10 000 euro och utmålade honom indirekt som en kapitalistisk profitör. Helsingin Sanomatanklagade honom i en ledare 16.3 för skenhelighet. Tidningen tyckte att han om han nödvändigtvis måste sälja sina aktier borde ha gjort det i hemlighet och skänkt vinsten till utvecklingsbiståndet.

Tuomioja svarade att han ingalunda vill göra någon vinst på UPM-Kymmenes massuppsägningar utan säljer aktierna till tidigare kurs till någon finländsk institution (tjänstemannaunionen har nämnts som hugad köpare). Han kunde inte sälja dem i hemlighet eftersom riksdagsmäns och ministrars aktieinnehav är offentliga.

HS angrep också Tuomiojas syn på att det behövs inhemska ägare till våra industrier. På sin webbsida understryker Tuomioja att UPM-Kymmenes aktioner på nytt visar betydelsen av en livskraftig statlig sektor inom ekonomin. Han säger att han försökt bromsa upp utförsäljningen av statsföretag och tror att det som nu sker får många att förstå denna linje.

”Att det finns ett tillräckligt stort nationellt ägande i de företag som verkar i Finland är viktigt för att se till att företagen och deras ägare inte bara tänker på börskurserna utan också känner ansvar för Finlands framgång och de mänskors välfärd som bor i Finland. När privata storägare inte känner detta ansvar är ett offentligt ägande det enda sättet att stärka detta tänkande.”

Detta tror HS inte på. Enligt tidningen är storägare stabilare ägare är små, som – liksom Tuomioja – kan påverkas av tillfälligheter (tidningen förbiser att aktierna uppenbarligen varit i familjen Tuomiojas ägo i ett halvt sekel eller så).

Tuomiojas argument att det är viktigt att företag i Finland har nationella ägare som ”inte bara tänker på börskurserna utan också känner ansvar för Finlands framgång och de mänskors välfärd som bor i Finland” förbigår tidningens ledarskribent, men accepterar tydligen inte heller det.

Kauppalehtis kolumnist Mika Koskinen förklarade för sin del att Tuomioja fötts med guldsked i mun och att hans aktier antagligen hamnar i utlandet, där över 60 procent redan finns. Han stämplade honom som en ”stor och ömkansvärd populist”.

 

Fokuseringen på Tuomioja

 

i pressen – ett annat exempel är flera insändare i Hbl – är sakligt sett egendomlig. Han har ju ingen som helst andel i beslutet om massuppsägningarna och också om han hade gjort en extravinst på 10 000 euro (vilket han alltså inte gjorde) skulle det ha varit småpotatis jämfört med andras miljonvinster.

Men samtidigt är uppmärksamheten kring honom symptomatisk. Han har förutsatt att också helheten beaktas i nationalekonomin, att också moraliska värden fortfarande borde respekteras i företagsvärlden. Det är väl detta som ledar- och insändarskribenterna vänder sig emot, de tycker att det är skenheligt och närmast löjligt att fortfarande ha sådana värderingar i en tid när pengarna är det enda kriteriet.

I enlighet med den logiken tycks man acceptera de stora förtjänster som bolagets ledning och dess ägare gör.

 

VD Jussi Pesonen

 

gör t.ex. en miljonvinst. Om bolaget varit i så dåligt skick som det nu sägs så har det inte märkts i hans lön. Hans lön, naturaförmåner och bonus uppgick år 2004 till 665 000 euro, men år 2005 redan till 1 012 000 euro. Om läget skulle vara dåligt borde väl inte chefen ha belönats? Snarare kunde han väl ha fått sparken, såsom koncernchefen för världens största tidningspapperstillverkare Norske Skog, Jan Oksum, fick på måndagen? Oksum blir dock inte särskilt lidande. eftersom han får en avskedspeng på 11 miljoner norska kronor, d.v.s. två års lön.

Men så gör man inte i Finland. Om det går dåligt för UPM-Kymmene höjer man chefens lön och sparkar var tionde anställd, och de får ingalunda två års lön i avskedsgåva.

Genom att sparka 3 000 anställda vill bolaget spara 200 miljoner euro om året. Men samtidigt begärde styrelsen av bolagsstämman denna vecka fullmakter att köpa tillbaka egna aktier till ett värde av upp till 885 miljoner euro. Det visar dels att bolaget inte har någon brist på pengar och att man inte kan förklara massuppsägningarna med det. Det visar också att bolaget inte har något stort intresse av att göra nya investeringar eftersom man i stället sprider ut pengar till aktieägarna. När man genom denna manöver skruvat upp aktiekursen med över 15 procent går det mera pengar till aktieköpen. Genom återköpen gör man aktieägarna nöjda, men gör bolagets ekonomiska ställning svagare.

Igen en seger för den amerikanska shareholder-ideologin över den europeiskastakeholder-ideologin, som säger att man ska beakta också andra samarbetspartners (anställdas och det övriga samhällets) intresse, inte enbart aktieägarnas.

 

Optionerna

 

gör att också bolagets ledning inkluderas bland aktie-ägarna och gör stora vinster genom sådana här ”saneringsprogram”. I själva verket är optionsprogrammen ett medel aktieägarna använder för att få bolagsledningarna på sin sida och i sina beslut utgå från aktieägarnas intresse. Man kunde tala om ett slags mutor. De har fungerat bra också i detta fall.

I Kauppalehti räknade Janne Pöysti förra veckan ut hur mycket massuppsägningarna och kursstegringen ger direktörerna. Enligt honom ökar kursstegringen värdet av ledningens optioner försiktigt räknat med 80 miljoner. Enbart värdet på Pesonens optioner steg på en vecka från 1,3 miljoner euro med 1,2 miljoner euro, alltså till nästan det dubbla.

”Om kursstegringen håller kommer ledningen att kunna omvandla sina optioner till pengar nästa höst, vid samma tid som pappersmännen i Voikkaa hamnar i arbetslöshetsregistret.”

Händelserna i Fortum visar också hur optioner och återköp av aktier samkörs för att ge ledningen ännu mera pengar. Fortums optionsprogram som gett direktörerna miljoner har väckt allmän kritik, men ändå räcker det inte. Vid bolagsstämman förra veckan drevs ett program för återköp av igenom. När staten som majoritetsägare krävde ett tak för inköpspriset väckte det protester hos våra ekonomiska liberaler eftersom staten inte borde få hindra cheferna att bli rika.

Detta låter som en karikerad bild av verkligheten, men tyvärr verkar verkligheten att alltmer se ut som en
karikatyr.

 

Marknadskrafterna

 

är inte ofelbara, anser Tuomioja i en kolumn i Hbl. Han konstaterar att knappast någon ifrågasätter att företagen ska vara lönsamma och ge en rimlig avkastning på investerat kapital, inte heller nödvändigheten av strukturförändringar, som betyder att gamla arbetsplatser förhoppningsvis ersätts av nya.

Men sådana strukturomvandlingar kan ske på olika sätt. Den kunde ske på ett planerat sätt över en längre tid – ”men hade de ofelbara och allsmäktiga marknadskrafterna belönat det på samma sätt, med en gynnsam inverkan på företagsledningens optioner?” frågar Tuomioja och fortsätter:

”Bakom de anonyma marknadskrafterna finns det också människor. Dessa maktmänniskor tänker annorlunda än de flesta andra. Att de i genomsnitt är rikare än andra är inte nödvändigtvis avgörande, däremot nog deras snedvridna och onaturliga syn på världen. Detta har bekräftats av empiriska studier på ett intressant sätt: de ekonomistuderande som tillägnat sig tillräckligt av den nyliberala ekonomiutbildning som de amerikanska universiteten (och nuförtiden antagligen också de finska) erbjuder uppvisar anmärkningsvärt lite altruism i olika valsituationer, inte enbart i fråga om ekonomiska val, utan också i andra situationer i vardagslivet.

Det är tänkbart att UPM-Kymmenes aktion, med dess bjärta kontrast mellan å ena sidan de anställdas, å andra sidan ledningens och ägarnas öde kommer att fördjupa klyftan mellan den inte så stora elit som vill driva Pesonens och andra chefers intresse och den antagligen betydligt större del av finländarna som har andra preferenser. Chockeffekten är såpass kraftig.

 

En småföretagare

 

ger uttryck för detta i en insändare i HS. Småföretagaren Kirsti Juntunen berättar att hon är en officersdotter som redan i modersmjölken insupit ett mer eller mindre konservativt tänkesätt.

”Nu har nedläggningen av UPM:s fabrik i Voikkaa och de åtgärder som denna åtgärd medför fått mig att allvarligt tänka på sakernas prioritetsordning.

Alla vårt lands institutioner förefaller att smulas sönder, den ena efter den andra. Alla våra nationella orsaker till stolthet försvinner.

De gamla patronerna, som kände ansvar för sina anställda, är borta och den tiden återvänder aldrig.

Var är den samhälleliga rättvisan, var är fabrikschefernas samvete? Hur kan man göra något sådant – förstöra tusentals människors livsvillkor?

’Money talks!’ Så är det.

Jag minns väl min egen generations vänsterradikaler. Det fanns av dem också i min egen familjekrets. Nu vill jag själv stiga upp på barrikaderna.

Om detta är högerns linje i dagens Finland vill jag inte vara med. Och jag är säkert inte den enda som tänker såhär.”

 

Också globaliseringen

 

kommer att ifrågasättas mer än tidigare. Pappersindustrin har angett som orsak till sin strävan att försämra arbetsvillkoren för de anställda globaliseringen som innebär att produktionen måste överföras till länder med billigare arbetskraft och samma argument dyker upp hela tiden också i andra sammanhang. Och till stor del är det också sant. Men när detta blir allt tydligare innebär det också att inställningen till hela globaliseringen blir allt mer kritisk.

Det kan tänkas att globaliseringen med tiden leder till att vår levnadsstandard sjunker. En stor del av oss har det så bra att det inte är någon tragedi. Men det kan inte ske så att en liten elit av chefer samtidigt fördubblar sina inkomster, och motiverar det med att de så smart lyckats sänka den stora majoritetens inkomster. Då spricker samhället. Kanske det är det som fått t.ex. Stora Ensos ledning med Jukka Härmälä i spetsen att redan flytta ut till London för att undvika den kommande smällen?