Petra Östermans andra diktsamling Maribu efter debuten med Singelkvinnans Äventyr(2001) präglas av fjäderlätta dikter som virvlar omkring – lite som efter ett dynkrig – i exotiska och mer vardagliga miljöer. Tematiskt handlar de om ensamhet, längtan efter närhet och korta förgängliga stunder av lycka samt möten med främmande kulturer. En återkommande bild är pappersdraken, som svävar på himlen, å ena sidan fri men å andra sidan fastbunden i sitt snöre.

På ett allmänt plan erbjuder dikterna inte så mycket att grubbla över. De ifrågasätter inte verkligheten eller den estetiska synen på den, utan förblir omedelbara. Fast ibland har de ett lite besynnerligt drag av att vilja sabotera sig själva, vilket får mig att fråga mig om det är ett medvetet stildrag. Ibland kan det rentav bli absurt: ”Min svarte prins / kommer inte till mig / på en vit häst / han kör buss / stan är plötsligt full / av svarta busschaufförer / de som inte är städare / eller barnläkare…” Hoppet från det personliga uttrycket för kärlekslängtan till mänskors yrkesval förbryllar mig, samtidigt som jag tycker att det har sin naiva charm.

Liknande skutt med åtföljande diskurskollisioner sker ganska ofta i Maribu. Ofta får man lust att opponera sig mot texten, till exempel skulle jag gärna stryka ordet ”vit” i följande rader för det är bara i vägen för språkbilden: ”Månen är en vit / mandarinklyfta / i decembernatten…”

Överhuvudtaget kunde de enskilda dikterna och hela samlingen ha stramats åt. Nu ingår här alltför många dikter som går in genom det ena ögat och ut genom det andra. Intrycket blir spretigt utan att samtidigt vara frodigt. Men ibland stöter man på dikter där man inte ha lust att ta bort eller lägga till någonting:

 

Du sträcker ut dig

i min säng

196 centimeter

förgänglig lycka

 

 

Petra Österman: Maribu. 2005, 58 s.