I en treenikämppä full av all världens skit, ett söndrigt EU-paraply, en jordglob, en plansch med en naken man, döda datorer, rester av mat och dricka osv, ligger Hellen Willbergs Lena och sover på en blå gammal soffa, eller snarast har hon slocknat.

Jag sitter spänd på min stol och hoppas att hon inte ska falla av soffan – och visst gör hon det – dåligt dessutom. Pinsamt. Men samtidigt stämmer hon också av tonen för föreställningen: den är lite dagen efter, på dekis: I woke up one morning… and everything was just as fucked up as yesterday, typ.

Och mycket riktigt börjar hon sjunga sin blues och snart ramlar också resten av trion in, dvs Niklas Häggbloms Nils och Anders Slottes Andreas, alla tre arbetslösa finlandssvenskar från huvudstadsregionen. Genom bluesen närmar de sig varandra och världen.

Inledningen är pinande dålig, pinande för att jag inte riktigt vet om det är meningen att den ska vara så dålig och vad jag riktigt ska göra av den. Samtidigt som det finns strävanden att verkligen säga något om verkligheten så löper man inte linan ut utan gör hela tiden brott mot fiktionen och språket; mot bluesen och någon slags street-finlandssvenska, och fäller ankdammskommentarer.

Räddningen kommer i fiktionen, i den pjäs i pjäsen som skapas genom en improviserad audition de tre sätter igång när de försöker utarbeta ett underhållningsprogram med och om blues. Någonstans ute in the Sahara desert händer det: Hellen Willbergs afrikanska bluessångerska fångar upp bluesens och publikens själar och vi klingar samman.

En annan gång det verkligen hettar till i salongen är när Häggbloms vart-tredje-veckoslutspappa talar om att han åkt till Stockholm på kryssning med sina döttrar med däcksplats, och att de inte åkte in till stan utan blev på båten och att det var en riktigt rolig resa. Plötsligt sitter vi inte så bekvämt på våra stolar längre.

Pjäsens styrka är att den i sina bästa stunder lyckas skapa en känsla av improvisation, bluesimprovisation. För egen del hade jag kanske önskat att man fört pjäsens form ännu närmare bluesens. I och för sig såg jag John Cassavettes Shadows för inte så länge sedan, en film som närmar sig jazzimprovisationen på ett hisnande, subtilt sätt. Men den jämförelsen är det nog inte riktigt rättvist att göra i det här sammanhanget.

För visst är Blås, regisserad av Joakim Groth och skriven av honom och de tre skådespelarna, rolig. Visst lyckas den skapa en improviserande finlandssvensk teaterblues. Och när sången klingar ut och ljuset släcks lyser ännu jordgloben och lampan på pianot och jag har fått en brinnande lust att sjunga, just det, blues.

Teater Mars: Blås. Regi: Joakim Groth. På scen: Niklas Häggblom, Anders Slotte, Hellen Willberg. Text: Groth, Häggblom, Slotte, Willberg. Scenografi: Hellen Willberg. Ljus och teknik: Tom Laurmaa. Betaniahuset i Helsingfors, till 5.5.