I dag jobbar EU hårt på att effektivera beslutsprocesserna i Bryssel. Att ge EU en mera trovärdig image står också högt på listan. På samma gång går utvecklingen mot att göra unionen mera kompromisslös. Legislative leverage, användningen av lagstiftning och direktiv som påtryckningsmedel, är ett centralt begrepp; medlemsstaterna som bryter mot direktiv eller beslut kan snabbare prövas och fällas inför europeiska domstolar.
Kontrollen av medlemsstaterna verkar ha skärpts inför de nya och kommande medlemmarna. Det hela påminner om asylsökningssystemen som införts i Norden de senaste åren. De som har råd kan hänga med ett tag till, annars är det dörren och portförbud.
Denna tilltagande press på medlemsstaterna kan leda till konflikter, då ett beslut kanske inte faller medlemsländerna i smaken. Då är det bara att bite the bullet, för att citera en EU-byråkrat, och låta unionen bestämma. Vi är ju ändå en del av den demokratiska beslutfattningsprocessen. Men är en kvalificerad majoritet, som ofta räcker till i omröstningarna, en representativ grupp av parlamentariker och medlemsländer? Borde de berörda parterna, eller snarare de drabbade, ha vetorätt i frågor där de befinner sig i minoritet?
Det centrala problemet är att det blir alltför dyrt för små stater att sätta sig upp mot denna rätt komplicerade beslutsprocess. Då menas speciellt Ungern, Slovenien, Slovakien och de andra småstaterna med rätt obalanserad ekonomi. Att de sedan måste använda sina resurser till att över huvud taget kunna delta är ett tveeggat svärd. Det är bra att de kan utveckla sin infrastruktur och koncentrera sig på mänskliga rättigheter, men att största delen av resurserna går till deltagaravgifter är fel. Kan detta kallas demokrati då det mera påminner om ett monopolspel där de största och starkaste alltid har sista ordet?
EU verkar inte ha kommit långt från de tidiga dagarna med Kol- och stålunionen. Den röda linjen är ännu ekonomiska intressen, och så småningom är militära intressen också på väg in i bilden. Hoppas att den nya effektiveringstrenden leder till kloka beslut, speciellt i relevanta miljöfrågor. Hopp finns det alltid, trots det ökande marknadstänkandet som genomsyrat EU de senaste åren.
Teo Ijäs
