Diktatorer till höger och vänster verkar ha åtmistone en sak gemensamt med kapitalismens höjdare – en oförmåga att skratta åt sig själv. Timo Ronkainen skriver om hur skämttecknare genom historien har blivit arresterade, åtalade – eller försvunnit spårlöst.

Den danska tidningen Jyllands-Posten publicerade åtta stycken Muhammedkarikatyrer i september 2005. Den irritation de väckt i muslimska kretsar har förklarats med förbudet mot att avbilda profetens ansikte. Men antagligen är det inte så enkelt att det bara skulle handla om en krock mellan den islamiska världen och den västerländska. Totalitära regimer och kretsar har alltid försökt tysta oppositionen, vare sig de varit höger, vänster, kristna eller islamister.

Politiker, journalister och författare hamnar oftare i skottlinjen, men också politiska skämttecknare och seriekonstnärer har fått sin beskärda del. I de västerländska demokratierna har det i stället för en totalitär regim ofta varit en ultraliberal kapitalism som stått för begränsandet av yttrandefriheten. Stora stygga pengarna och marknaden.

I väst har man i alla fall fått lov att nöja sig med censur och rättegångar. På annat håll – framför allt i de strängaste islamska länderna, i de sydamerikanska diktaturerna och i gamla Sovjet – har skämttecknare blivit arresterade, fängslade, piskade och till och med mördade.

Skämttecknaren har alltså inte fått överta narrens gamla roll, att få säga vad som helst om kungen – ofta sanningen – utan att bli straffad.

 

Alla har sitt kors

I februari 2006 gjorde tidningen Kaltios chefredaktör Ville Ranta en politisk kolumn i form av en serie för tidningens webbsida. Serien, vars titel var Muhammed, rädslan och yttrandefriheten, kommenterade protesterna mot Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten några månader tidigare, och den världsomspännande diskussion som de väckt om yttrandefrihet och pressens ansvar, samt den finländska regeringens agerande. Tidningen gav sparken åt sin chefredaktör

Skulle Ville Ranta ha klarat sig om han låtit bli att visa profetens ansikte? Eller genom att lämna Muhammed helt utanför bilden?

Fallet Kaltio är inte den enda gången i Finlands historia som en konflikt om karikatyrer och religion eller politik lett till att en chefredaktör fått sparken. År 1970 avskedades Turun Sanomats chefredaktör Matti Vimpari. En orsak var att han godkänt vissa karikatyrartade illustrationer till psalmverser. Bilderna på Jesus, tecknade av Vesa Suomalainen, upprörde framför allt teologistuderanden. Som grund för avskedandet låg visserligen också det spända politiska läget och en viss kritik av universitetets ledning. Vimpari hörde nyheten om att han blivit avskedad på radionyheterna under sin sommarsemester.

Ett lite färskare fall är det fällande beslut som Opinionsnämnden för massmedier år 1979 utfärdade om religiösa symboler i en serie. Jope Pitkänen hade i sin strip Mauno Mansikka i Sisä-Suomen lehti tecknat ett utedass med ett grekiskt-ortodoxt kors på taket. Enligt nämnden sårade teckningen religiösa känslor. För att hitta ett motsvarande fall måste man gå tillbaka till storfurstendömets tid.

År 1899 lades skämttidningen Matti Meikäläinen ned ”för evigt”, efter att den publicerat Kaarlo Karis skämtteckningar av ryska ortodoxa präster. Bakom händelsekedjan låg politiska händelser, det hade uppstått en konflikt mellan finnar och ryssar om tjänstetillsättningar vid skolan i Kyyrölä. De ryska prästerna motsatte sig finska lärare och en av Kaarlo Karis teckningar föreställde en präst i svart kåpa som viftande med en piska jagar ut en lärare och hans familj ur skolan. Motiveringen till att lägga ned Matti Meikäläinen sades vara att tidningen skymfat religionen och prästerskapet, men tidningen var bara en av många öppet finsksinnade tidningar som blev nedlagda i tsartidens Finland. Generalguvernör Bobrikoff krävde ”att Matti Meikäläinen snarast läggs ner för evig tid av den orsaken att det rättrogna prästerskapet i dess nummer 18 och 19 beskrivits som vettlöst”.

Det var också förbjudet att i skämtteckningar avbilda tsaren och hans familj. Ingen finländsk tidning publicerade heller skämtteckningar av tsaren personligen, men skämttidningen Kurikkas chefredaktör och illustratör Albin Karjalainen sattes år 1912 i fängelse för majestätsbrott. Att ha skymfat tsaren gav sex månaders fängelse. Teckningen ifråga, som publicerades i juni 1910, föreställer två trashankar som diskuterar hur lätt livet skulle vara som kejsare (Se omslaget). Med dagens mått mätt är det svårt att se det skymfande i bilden, men att kritisera tsaren passade sig helt enkelt inte. Rättsprocessen drog ut i över två år för att myndigheterna inte ville tro att en illustratör också kunde vara ansvarig utgivare.

Från tsartidens Finland minns man också Eric Vasströms fängelsedom. Vasströms serie på fyra bilder av europeiska furstehus publicerades i tidningen Fyren 1913. Den finska bilden föreställde en storväxt finsk man som dansade med en elegant klädd kvinna, som hade en kronliknande frisyr. Enligt censurnämnden föreställde kvinnan tsarinnan, som en tid innan deltagit i en logdans i Paatio med sitt hovsällskap. Fyrens chefredaktör Rafael Lindquist och tecknaren Vasström förpassades till Tavastehus fängelse efter en utdragen rättegång.

 

Rapp och halshuggningar

Bara under den senare halvan av 1900-talet har tiotals skämttecknare kastats i fängelse eller rent av dödats. I EU-ansökarlandet Turkiet har de mänskliga rättigheterna redan länge stått på en bräcklig grund. År 1990 dömdes Ismail Pehlivan, redaktör för Turkiets populäraste skämttidning Girgir, till 16 månaders fängelse efter att ha publicerat en skämtteckning av landets dåvarande president Turgut Özal och statsminister Yildirim Akbulut.

Ahmet Erkanli, en frilansillustratör som till vardags jobbade på Turkiets undervisningsministerium, arresterades 1996 på grund av en skämtteckning i tidningen Tavir. Kritiken av det turkiska rättsväsendet var för mycket och Erkanli dömdes till trettio års fängelse. Efter påtryckningar från de turkiska skämttecknarnas förening och flera internationella organisationer – Erkanli har vunnit flera internationella priser – blev president Suleyman Demireli dock tvungen att benåda Erkanli efter fyra och en halv månad.

Nu tio år senare är det lite bättre ställt också i Turkiet. I februari förlorade landets statsminister Recep Tayyip Erdogan en rättegång efter att han väckt åtal mot skämttidningen Pengue. Ännu ifjol fick han ca 3200 euro i ersättning för en skämtteckning av dagstidningn Cumhuriyet. Tecknaren Musa Kart hade avbildat statsministern som en katt intrasslad i ett garnnystan, en kommentar till hans svamliga kommentarer.

Larry Feign tecknade den populära och politiska seriestrippen The World of Lily Wong i Hongkongtidningen The South China Morning Post. I mars 1995 skämtade han i sin strip om hur en serietecknare snart skulle kunna bli avrättad i Hong Kong då det blivit en del av det kommunistiska Kina. Tidningen sparkade sin tecknare. Feign hade redan länge gjort tidningens ledning nervös och flera strippar hade blivit opublicerade. Kinas regering fick inte kritiseras, framför allt inte med orden totalitär, korrupt eller bakåtsträvande.

 

Farliga fundamentalister

Om inte statsmakten kastar en i fängelse blir man mördad av fundamentalister. Den 2 juli 1993 ordnades i den turkiska staden Sivas en konst- och kulturfestival till minne av poeten Pir Sultan Abdal, som blivit hängd 400 år tidigare. Bland de många konstnärer som besökte det årligen återkommande evenemanget fanns skämttecknaren Asaf Koçak. Tusentals fundamentalistiska muslimer som retat sig på de reformvänliga konstnärernas närvaro omringade hotellet där festivalen ordnades. De stormade hotellet, krossade statyerna av Pir Sultan Abdal och den moderna turkiskans fader Kemal Atatürk och stack till slut hotellet i brand. Asaf Koçak, som med sina teckningar protesterat mot analfabetism, fundamentalism, tortyr och orättvisor, hörde till det trettiotal som omkom i branden.

En oskyldig fotbollsteckning satte iraniern Manouchehr Karimzadeh bakom galler – Irans islamistiska revolutionsdomstol dömde honom till tio års fängelse den 15 oktober 1993. Orsaken var en bild som publicerades i tidningen Farad i samband med en artikel om den iranska fotbollens dåliga tillstånd. Bilden föreställde en fotbollsspelare vars ben antingen var amputerat eller böjt bakåt så att det inte syntes. Figuren såg också ut att vara klädd i turban och de religiösa auktoriteterna drog slutsatsen att den föreställde imamen Ajatollah Khomeini. Alla exemplar av Farad, från alla försäljningsställen i landet, beslagtogs och chefredaktören Naser Arabha fick en månads fängelse. Karimzadeh dömdes genast till 50 piskrapp, 500 000 rial i böter och ett års fängelse … som alltså senare förlängdes till tio år.

Fallet togs upp i Witty World, en internationell karikatyrtidskrift, vars chefredaktör Joe Szabo förde saken vidare till Unescos mänskorättsobservatörer.

Tack vare den internationella uppmärksamheten frigavs Karimzadeh i hemlighet i slutet av 1994. Han håller låg profil men arbetar fortfarande i Iran, under namnet Hassam Karimzadeh.

 

Stalin och Lukashenka

Den Pulitzerbelönade amerikanska kolumnisten Art Buchwald har sagt att diktatorer både till höger och vänster är mer rädda för skämttecknare än för atombomben. Men trots sin stora makt har skämttecknarnas huvud suttit löst på axlarna. Stalin tvingade dem att göra propagandajobb med hot om deportering till arbetslägren i Sibirien. Antifascistiska skämtteckningar av till exempel Boris Efimov tyckte Stalin nog var kul, men med honom själv fick man inte driva. Efimov var Stalins favorit och klarade sig helskinnad genom att stryka honom medhårs, men konstnärens bror blev skjuten i en utrensning. Och Stalin lär själv ha gjort ändringar i texterna i Efimovs bilder då de inte behagade honom.

Stalin fortsatte ju egentligen bara på tsartidens traditioner. Och samma traditioner går igen då Aljaksandr Lukashenka godkänner en lag om att den som skymfar Vitryssland kan dömas till tre års fängelse. Lagen gäller alla journalister, också utomlands, och utan tvivel också skämttecknare. Den som skymfar presidenten själv har redan i flera år kunnat få upp till fem år fängelse. Flera dagstidningar i Vitrysslands grannländer har för att demonstrera sin oro över begränsandet av yttrandefriheten publicerat skämtteckningar av Lukashenka. Hittills har det inte hörts något om hans reaktioner.

 

Hitlers stora samling

Adolf Hitler lär ha samlat på sig en imponerande samling karikatyrer av sig själv, men det hindrade honom inte från att kalla framför allt utländska skämttecknare dekadenta, och utpeka dem som statens fiender. I det ockuperade Polen blev ett gäng skämttecknare avrättade den 27 mars 1944, på grund av antinazistiska teckningar. Samtidigt publicerade tyska skämttidningar som till exempel Der Stürmer skämtteckningar som var antisemitiska och drev med den amerikanska kapitalismen.

Sir David Low (1891–1963) är säkert den efter Giles mest kända engelska skämttecknaren. Bäst minns man honom för de karikatyrer av Hitler och Mussolini som dagligen publicerades på Evening Standards sidor. Low förde ett nästan personligt krig mot Hitler i de teckningar han började rita redan i början av 30-talet. Ett par år innan kriget bröt ut, 1937, sökte Storbritanniens utrikesminister Lord Halifax personligen upp tecknaren och bad honom dämpa sin kritik mot Hitler. Enligt Halifax sårade teckningarna tyskarna och skadade ländernas förhållanden. Också statsminister Neville Chamberlain kom med negativ kritik. I ett tal som han höll på Tidningarnas förbunds årliga middag 1938 påpekade han: ”De tyska nazisterna har tagit väldigt illa upp av den brittiska pressens kritik, framför allt av skämtteckningarna. Lows bittra alster i Evening Standard har varit en ständig källa för klagomål.” En del av Lows teckningar förblev också opublicerade då de ansågs vara för vågade. Efter kriget upptäckte man att David Lows namn funnits på Gestapos dödslista.

 

Latinamerikas öppna ådror

Senare uppstod de illa beryktade diktaturerna i Sydamerika. Den argentinska seriemanusförfattaren och förläggaren Hector Oesterheld hamnade i trubbel i mars 1976 då militärjuntan tog makten i landet. Oesterheld hade bl.a. samarbetat med Hugo Pratt sedan 1940-talet, och sedan 50-talet hade hans arbeten fått en djupare politisk ton. Tillsammans med Pratt hade han beskrivit krigets vanvett i serierna om krigskorrespondenten Ernie Pike. År 1968 gjorde han en kvalitativseriebiografi om Che Guevara tillsammans med Enrique och Alberto Breccia. Oesterheld protesterade aktivt emot högerregimen och hans arbeten var öppet politiska. Den hemliga polisen arresterade hans dotter, och hon avrättades senare. Oesterheld själv ”försvann” spårlöst den 27 april 1977 och avrättades sannolikt någon gång efter julen 1977.

Under militärjuntans tid vid makten 1976–1983 försvann uppskattningsvis ca 10 000 människor. En dokumentärfilm om Oesterheld av Victor Bailo och Daniel Stefanello blev färdig 1998.

Den vänstersinnade mexikanska tecknaren Ríus (Eduardo Del Río) är i Finland mest känd för Marx aloittelijoille (Tammi, 1980), ett seriealbum om marxismens grunder. I sina satiriska serier har han också behandlat bl.a. USA:s ekonomiska makt i Latinamerika, rasism, Mexicos politiska förhållanden och de globala föroreningsproblemen. I slutet av 1960-talet drev Ríus i sina teckningar så mycket med det regerande IRP-partiet och den dåvarande presidenten Gustavo Díaz Ordaz att armén arresterade honom och han ställdes inför en spelad exekutionspatrull. Avsikten var naturligtvis att skrämma honom till tystnad. Det lyckades dock inte.

Tiderna förändras och politiker byts ut, men skämttecknarna fortsätter. Besviken på Castros Cuba gjorde marxisten Ríus 1994 det kritiska seriealbumet Lástima de Cuba (Synd om Cuba). På grund av den hamnade den förut så populäre tecknaren i onåd och alla hans serier försvann från bokhandlarna i Havanna.

övers. Solveig Arle

Bland skribentens källor kan nämnas www.wittyworld.com. En längre källförteckning finns på www.nytid.fi.

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Sarjainfo.