Det är elva år sedan Kris Kristofferson släppte nyskrivet material och på basis av This old road sker detta inte en dag för sent. Kristofferson har under de senaste åren vistats rätt flitigt på den vita duken, men jag betvivlar att någon av de filmer han gjort kan mäta sig med det han idag presterar i musikväg.

This old road utgörs av elva låtar där Kristofferson mer eller mindre ägnar sig åt att förundras över den mänskliga existensen. Texterna rör sig ofta i religiösa och existentiella öknar; den mänskliga frihetens tyngd, ouppfyllda drömmar, längtan efter en Gud som skulle göra livets börda lättare att bära. Samtidigt sållar sig Kristofferson till en växande skara av countrysångare som kastar sig politiska. I låten ”In the news” sjunger han sorgset om det han läser på nyheterna; om miljöförstörelse, om bombandet av en nation som redan står på sina knän (kunde likväl vara Irak som Afghanistan), om hur krigstuppar för sin kamp vissa om att gud står på deras sida. I själva verket är det svårt att skilja åt Kristoffersons politiska och moraliska perspektiv.

Låtarna är väldigt minimalistiskt arrangerade. Skivan är producerad av Don Was som arbetat med Bob Dylan och the Rolling Stones: Det är Kristoffersons röst som leder låtarna. Rösten spricker, ibland söker den sig ner mot mörkret men samtidigt är den lika uttrycksfull som alltid. Eventuellt är den ännu mera nyanserad än tidigare. Gitarrkompet är tidvis småklumpigt och låter väldigt otypiskt, mätt mot det överproducerande som ofta är norm för dagens popmusik. Ett enstaka munspel, någon mandolin eller lite trummor gör tidvis trubaduren Kristofferson sällskap. Det konkreta utförandet och tematiken i låtarna är ingen slump, snarast känns arrangemangen självklara.

En gammal man och hans gitarr har kokat ihop en av de bästa skivor som jag hört på väldigt länge. Åldern spelar dessutom en viktig roll för trovärdigheten i det perspektiv som Kristofferson delger oss. Detta påminner en också om Johnny Cash, George Jonesoch Merle Haggards renässans på äldre dagar. This old road avslutas värdigt genom två spår, ”Thank you for a life” där Kristofferson tackar för det liv som getts honom (till saken hör att han har blivit bypass opererad) och ”Final attraction”, där han reflekterar kring förhållandet mellan artist och publik som han identifierar som en form av kärlek. Och visst, Kristofferson påminner en både om att livet tidvis är för jävligt och att trösten kan finnas i människor som delar ens känslor. Sånt är country bäst på.

Kris Kristofferson: This old road. (New West Records 2006)