Den här kolumnen står under rubriken lokalpolitik. Och jag kan inte skriva om Finland. Jag bor i Sverige. Vad jag vet om finsk politik sträcker sig så långt som till att Tarja Hallonen är president, och att Conan O´Brien är nästan omåttligt populär.

”Göran!” står det med stora vänliga bokstäver på knappen i min ficka. En sån som man sätter på tröjan för att visa sin åsikt. Den är röd. ”Göran!”

– Ta en knapp. Man får välja vilken Göran man vill! Antingen den stora Göran, eller Göran i vår egen vackra stad, sa smörsångstrubaduren i sin mikrofon.

Runt om gick rödklädda tjugoåringar och delade ut flygblad och vattenflaskor. Flaskorna var socialdemokrater. På tjugoåringarnas tröjor stod det ”Jag är röd”.

Jag var tvungen att få en såndär knapp. ”Göran!” Göran Persson eller Göran Johansson, Sveriges trygga landsfader eller min hemstad Göteborgs stora kommunala pamp. Två Göran som representerar en socialdemokrati som ställer sig ovanför folket.

Göran och Göran representerar två olika typer. Medan min hemstads Herr Göran för en politik med fokus på de bättre bemedlade lever statsministern Herr Göran ett liv fjärran väljarna.

Min hemstad är ett kaos av byggarbetsplatser. Den lokala Herr Göran har ett projekt. Han bygger ett promenadstråk längs med hamnen som skall fyllas av dyra nöjen och dyra restauranger. Opera, casino och krogar. Ett område för dem som har råd. Det har kostat multum. Detta samtidigt som stadens lokaltrafik är ett ständigt kaos och satsningar på de unga gång på gång uteblir. Han står för en socialdemokratisk politik uppe bland topparna.

Statsministern Herr Göran satsar mer på sig själv. Han och hans fru har investerat i en lyxrenoverad herrgård. Han är den första socialdemokratiska statsminister sedan början av förra seklet som bor i lyx. Det är ett steg bort från väljargrunden i arbetarklassen. Hans lön ligger på det tredubbla jämfört med en vanlig inkomst. En så hög lön för ett arbete som borde ses som ett privilegium istället för ett sätt att tjäna pengar. En socialdemokrat ovan molnen.

När fotbolls EM spelades i Portugal för två år sedan råkade den socialdemokratiska finansministern vara där. Bosse. Bosse ville se Sverige spela fotboll men insåg att han inte skulle hinna till nästa möte i Sverige. Bosse fick biljetter såklart. Om man är finansminister får man det. Och för att hinna hem till Sverige i tid till mötet beställde han regeringens egna jetplan att hämta honom. Det blev en dyr historia. Tiotusentals kronor skattepengar för att Bosse ville se fotboll.

Jag antar att det är den professionella politikens gissel. Att inse sin egen betydelse och därmed öka sitt värde. Riksdagsmännens löner är höga. Statsministerns är högre. När just socialdemokrati går från folket blir något fel, speciellt för att de säger sig vara folket. Och visst finns de också bland folket. De som kämpar i det lilla. Men hur länge har de tålamod med lyxvillor och fotbollsmatcher. Många tror att högern kommer vinna höstens val. Kanske är det just därför. För att sossarna är på väg upp i det blå.

Skribenten är frilansjournalist i Göteborg