Mexiko har alltid varit revolutionärt. Åtminstone sedan 1808 då självständighetskampen från Spanien inleddes. Generation efter generation av mexikaner har sedan dess levt under omvälvningar. Dagens ledarskikt skolades av upploppen vid huvudstadens universitet 1968, och morgondagens kommer att minnas, och kanske tvingas att ta hänsyn till, zapatisternas uppror i Chiapas under Subcomandante Marcos.
De kommer också att minnas de senaste veckorna, efter presidentvalet den 2 juli. Det officiella resultatet gav segern till den konservative Félipe Calderón (PAN – Partiet för nationell aktion) över socialisten Andrés Manuel López Obrador (AMLO kallad) med en hårfin marginal: 240 000 rösters skillnad, eller 0,58 procent i ett land med drygt 100 miljoner invånare. Men AMLO vägrar acceptera resultatet och anklagar sin motståndare för valfusk, trots att internationella övervakare bedömt valet som korrekt och en omräkning i vissa valdistrikt inte kunnat uppvisa något omfattande fusk.
AMLO, f.d. borgmästare i Mexiko City och hans partikamrater i PRD (Partiet för demokratisk revolution) har dragit igång en formidabel kampanj: gator och torg har blockerats i huvudstaden, tältläger slagits upp, och på lördagen den 2 september ockuperade PRD:s folkvalda parlamentet, vilket förhindrade avgående presidenten, Vicente Fox, från att hålla sitt avskedstal till nationen. ”Förrädare”, skanderade socialisterna, och på det oändligt stora torget El Zócalo svarade fotfolket med ”Röst för röst”, för att kräva att varje enskild röst i hela landet ska räknas om. På kvällen måndagen den 4 september, lokal tid, omringade socialisterna valkommissionens kontor, där det slutgiltiga beslutet om vem som vunnit valet väntades på tisdagen.
Det är så revolutioner går till. Man tar gatan och institutionerna i besittning, i organiserad handling. Det är ett farligt och ofta skadligt vågspel, och ett stort ansvar vilar på AMLO:s axlar. Men en revolution inträffar aldrig utan ett föregående uppror mot olidliga levnadsförhållanden. Korruptionen, kriminaliteten och fattigdomen – med ett ord orättvisan – är revolutionens bränsle. Också i Mexiko. Zapatisternas uppror kan ses i det ljuset, liksom händelserna i delstaten Oaxaca på senare tid (se Mikael Brunilas artikel, sid 4).
Troligen kommer valkommissionen att ge segern till Calderón, och i skrivande stund återstår att se hur PRD kommer att reagera på beslutet.
Anders Forsberg
