840
Ingenting kan vara vackrare än nyfallen snö och självlysande blåa himlar. Skogsfinland är en katedral där varje gren gnistrar som diamant, varje smutsfläck är täckt av det vitaste vita. Men hur är det möjligt att ett land så vackert till naturen kan vara så brutalt fult i vardagen? Jag talar nu mikronivå – byggnationen ska vi inte ens tänka på – sådant som butikskedjor, restauranginredning, plastkassar, skyltar.
Att komma till Stockholm är i jämförelse med Helsingfors som en skönhetsfylla. Och våra småstäder är bara värre, inte bättre.
Hesari hade för någon vecka sedan ett reportage som jag har längtat efter i åratal. Det handlade om varför också de vackra delarna av Helsingfors förfulas med gula neonlappar, anskrämlig trottoarskyltning, de där vidriga vita plastutemöblerna som kommer att finnas kvar som ett testamente över det finska folket hundra år efter att vi alla är döda. Det finns mycket att tillägga. Varför måste Alepas logo vara så bedrövligt ful? Eller fonterna i skyltar och produktnamn? De där gul/grön/beige-färgade ABC-bensinmackarna som sprider sig som cancersvulster över landet?
Eller kroginredningen – finns det någonstans en partihandel för restauranger där urvalet ser ut som i de gamla öststaterna: välj svällande svarvat, rödlackat trä, senapsgula bänkar, laminatbordsytor, totalt anonyma affischer och teko-tiffany-lampor eller inget alls. När det gäller material tycks idén vara att imitation alltid är bättre än original: låtsad sten, låtsat trä, låtsade krukväxter. Hela inredarindustrin verkar ha tagit framtidsbudskapet i Mandomsprovet (1967) till sitt hjärta: ”Just one word: plastics.”
Jag inser att det måste handla om att folk ska kunna gå in i barer från Helsingfors till Rovaniemi, från Hangö till Kouvola, och känna sig som om det inte har gått någonstans. Men det måste ju också finnas kunder som inte är blinda? Eller är vi så vana vid estetisk nedsmutsning att vi inte reagerar längre?
Den världsberömda finska designen har visat att vi kan, vi bara inte vill. Men folk tycks vilja gå till de fula butikerna, köpa de fula varorna, äta på de fula restaurangerna. Varför? En orsak måste vara att det fula uppfattas som billigt, i bemärkelsen bra. Folk antar att en ful produkt kostar mindre, utan att egentligen kolla. En ful sak antas vara praktisk, alltid ett honnörsord, för uppenbarligen har ingen skaffat den för dess skönhets skull. Fult uppfattas som autentiskt (på riktigt är livet ju skit), ärligt, tryggt (här får även du se ut hur som helst), att inte göra sig till, att inte tro att du är något.
Fult uppfattas som folkligt, medan vackert är elitistiskt, ytligt och onödigt. Det måste vara ett arv från någon form av nöd och kärv överlevnad – under kriget höll mänskor minsann inte på med ornament och annat bjäfs utan var tacksamma över att det överhuvudtaget fanns mat/kläder/bostäder, hur de än såg ut. Att inte bry sig har blivit något stolt och manligt som homo-svenskarna och de tillgjorda européerna är för degenererade för att begripa.
En tredje orsak är kanske självförakt eller förakt mot den urbana, byggda, kulturmiljön. Då de flesta är högst en generation från landsbygden visar fulheten hur folk vantrivs i stan, också i minsta småstad. Tvånget att vistas närmare andra mänskor än man egentligen skulle vilja tycks ge upphov till någon form av stress, likt grisar som biter av varandras svansstumpar. Vi gör istället reklamer som i sin bjärta fulhet gör ont i förbipasserande. De signalerar passivt-aggressivt: vi vill inte vara här.
Och kom inte och påstå att det bara handlar om smak. Jag har ännu aldrig träffat en mänska som hävdar att en neongul uppklistrad lapp i skyltfönstret är vacker. Och tack, jag är medveten om Jutta Zilliacus/Lenita Airisto-varningen på en kolumn som denna, men jag kan inte hålla tyst längre. Mina ögon värker.
Jag inser att det måste handla om att folk ska kunna gå in i barer från Helsingfors till Rovaniemi, från Hangö till Kouvola, och känna sig som om det inte har gått någonstans. Men det måste ju också finnas kunder som inte är blinda? Eller är vi så vana vid estetisk nedsmutsning att vi inte reagerar längre?
Den världsberömda finska designen har visat att vi kan, vi bara inte vill. Men folk tycks vilja gå till de fula butikerna, köpa de fula varorna, äta på de fula restaurangerna. Varför? En orsak måste vara att det fula uppfattas som billigt, i bemärkelsen bra. Folk antar att en ful produkt kostar mindre, utan att egentligen kolla. En ful sak antas vara praktisk, alltid ett honnörsord, för uppenbarligen har ingen skaffat den för dess skönhets skull. Fult uppfattas som autentiskt (på riktigt är livet ju skit), ärligt, tryggt (här får även du se ut hur som helst), att inte göra sig till, att inte tro att du är något.
Fult uppfattas som folkligt, medan vackert är elitistiskt, ytligt och onödigt. Det måste vara ett arv från någon form av nöd och kärv överlevnad – under kriget höll mänskor minsann inte på med ornament och annat bjäfs utan var tacksamma över att det överhuvudtaget fanns mat/kläder/bostäder, hur de än såg ut. Att inte bry sig har blivit något stolt och manligt som homo-svenskarna och de tillgjorda européerna är för degenererade för att begripa.
En tredje orsak är kanske självförakt eller förakt mot den urbana, byggda, kulturmiljön. Då de flesta är högst en generation från landsbygden visar fulheten hur folk vantrivs i stan, också i minsta småstad. Tvånget att vistas närmare andra mänskor än man egentligen skulle vilja tycks ge upphov till någon form av stress, likt grisar som biter av varandras svansstumpar. Vi gör istället reklamer som i sin bjärta fulhet gör ont i förbipasserande. De signalerar passivt-aggressivt: vi vill inte vara här.
Och kom inte och påstå att det bara handlar om smak. Jag har ännu aldrig träffat en mänska som hävdar att en neongul uppklistrad lapp i skyltfönstret är vacker. Och tack, jag är medveten om Jutta Zilliacus/Lenita Airisto-varningen på en kolumn som denna, men jag kan inte hålla tyst längre. Mina ögon värker.
Sara Ehnholm Hielm
