”Förbryllande motsägelsefull” skriver Ny Tids recensent om Tenna.

Svenska Teatern har haft premiär på pjäsen Tenna, en föreställning baserad på den sanna historien om Teena Renae Brandon. Brandon föddes 1972 i Lincoln, USA, som flicka men antog i tonåren en manlig identitet. 21 år gammal blev han våldtagen, misshandlad och slutligen skjuten till döds i den lilla staden Falls City.
År 1999 regisserade amerikanskan Kimberly Peirce den Oscarbelönta filmen Boys don’t cry som baserade sig på samma historia. Har man sett filmen så vet man vad som händer i Tenna. Pjäsen marknadsförs dessutom med exakt samma slogan som filmen: “En berättelse om det mod som krävs för att få vara sig själv.” Den här gången är det ändå Arn-Henrik Blomqvist som står för manus och regi. Och jag blir oerhört nyfiken på varför han vill berätta historien igen.

Pjäsen Tenna utspelar sig i Nebraska år 1993. Här är låten I wanna know what love is och filmen The Bodyguard fortfarande hippa. Bilden av den amerikanska vita underklassen som målas upp är inte smickrande. Självdestruktiviteten och alkoholen flödar. Idiotjargongen, ölburkarna och de sjabbiga bilsätena är bekanta från de mindre glassiga filmerna och tv-serierna.
Den syrefattiga luften på Miniscenens läktare kommer här till sin rätt. Tillsammans med den trånga scenografin gör den livsklaustrofobin på scenen till en rentav fysisk upplevelse i salongen. Det är effektfullt. Men samtidigt blir jag tveksam. Några av karaktärerna känns karikerat enfaldiga, och föreställningen placerar därmed mig i publiken högt ovanför dem. Men von oben ser man sällan så bra. Och vad vet jag egentligen om denna amerikanska samhällsklass?
Tenna (Brandon) saknar tyvärr det omtalade modet att vara sig själv, men det är det nog ingen som kan klandra honom för. Han försöker desperat skapa sig ett liv som “vanlig” man. Med lögner och romantiseringar bygger han upp en illusion kring sitt liv. Han odlar en machomanlighet och behandlar följaktligen kvinnorna som naiva småbarn.
Det finns något befriande i denna genushjältes osympatiska drag. Men samtidigt leder det till att kärlekshistorien mellan honom och hans flickvän Lana också blir en chimär. Hon reduceras till en funktion i hans illusionsbygge, trots att pjäsen verkar vilja se ett genuint kärleksförhållande.
Föreställningen Tenna är förbryllande motsägelsefull. Min nyfikenhet till trots får jag inte kläm på viljan bakom uppsättningen. Föreställningen ger mig inget här och nu-perspektiv på problematiken och jag står kvar med frågan varför. För det kan ju ändå inte vara så att Teena Brandons tragiska livsöde utnyttjas endast för att det är en “bra historia”.