Offrens historier – dem får vi höra hela tiden. Hur folk pinades och dödades, miste nära och kära, när Röda Khmererna satt vid makten i Kambodja 1975-79. Det var då upp emot två miljoner människor fick sätta livet till genom massavrättningar, tortyr, svält, sjukdomar, hårt slavarbete och ingen sjukvård. Upp mot två miljoner döda i en befolkning på uppskattningsvis åtta miljoner. Bödlarnas historier – dem hör man aldrig eller ytterst sällan. Trots att det finns mängder av dem. Men vem vågar, orkar, kan berätta om sitt liv som människoslaktare? För det var ju just vad det var frågan om.  

 

Him Huy vågar. Närmast av tvång, verkar det som. Det går inte att hålla inne. Det måste ut. 
– Mitt huvud har redan gått sönder, säger han med en gest över pannan.
Him Huy, idag 54 år, en risbonde sju mil utanför huvudstaden Phnom Penh, som inte kan äta sig mätt varje dag. Men en lyckligt gift och omtänksam familjefar till nio barn. Med en bakgrund som vaktchef vid tortyrcentret S-21 Tuol Sleng, i Phnom Penh. Samt bödel vid Choeung Ek, Dödens Fält, i stadens utkanter. En man som tror sig ha tagit livet av ungefär tusen människor.
Andra tror att det snarare rör sig om två tusen. För Him Huy spelar det ingen roll. Det har redan gått över gränsen och fått hans huvud att spricka.
Vi börjar med kringgående rörelser. Småpratar istället om Kambodja som det är idag när vi ses på ett takcafé i centrala Phnom Penh. Iskaffe och sol och vind, det smattrar i caféets färgglada flaggor. Många bilar nu för tiden där nere på gatan, allt fler för varje månad. En liten medelklass som växer fram, och en allt burgnare överklass som bygger tårtliknande 30-rumsvillor och kör runt i monsterjeepar.

Vi blickar ut över det stora Självständighetsmonumentet från i mitten av 50-talet då det koloniala Frankrike packade ihop. Vi ser ned på tidningskiosken utanför vilken fackföreningsledaren Chea Vichea skjöts till döds en morgon i januari 2004. Funderar på hur hans änka, Chea Kimny, och döttrarna har det i Finland, där de fått politisk asyl i likhet med många andra kambodjanska oppositionella.
Med ett ögonkast på den buddhistiska Langka-pagodens vita krematorium börjar vi jämföra dagens Kambodja med Röda khmerernas. Att det fortsätter med politiska mord och övergrepp, tortyr i fängelser och på polisstationer, brist på mat och sjukvård ute i byarna och i städernas slumområden. Så många som dör helt i onödan.
Vi pratar om hur hela stadsdelar nu jämnas med marken när korrupta politiker säljer den dyrbara marken och stoppar pengar i egna fickor. Om hur de fattiga, som bor där, deporteras ut till leråkrar långt utanför i staden. Just precis som då i april 1975 när Röda khmererna intog Phnom Penh.
Istället för slavarbete möts de nu av presenningar att bo under – utan mat, vatten, el, skolor, sjukhus, och utan försörjningsmöjligheter. Häromveckan, när en äldre man knuffades upp på ett lastbilsflack för tvångsförflyttning ut ur Phnom Penh. Hur apatiskt han satt där med nedslagen blick och tyst mumlade ”Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot…”.        

Det är historien som upprepas, cirkeln som sluts. Och det är Him Huys sätt att röra på sig – stumt, långsamt, återhållet. Där varje rörelse är en ansträngning. Till och med att slå askan av cigarretten. Och det stelnade ansiktet, som frusen grädde. Ångest är en muskelsjukdom. Ångest är ett kraftfält. Vi dras in i det mot våra viljor. Där finns inget som heter förnuft, eller rim och reson.
Him Huy berättar om sitt 70-tal och börjar skaka. Jag antecknar, darrar på handen. Det är först nu – efter nästan sju år i Kambodja – som jag intervjuar en bödel. Jag anar varför, och varför jag fortfarande inte besökt Dödens Fält. Är jag en sensationslysten gam som rotar i det här? Det känns så privat. Trots att ett folkmord knappast kan vara det.
1976 trodde Him Huy att han skulle till havet och marinen. Det var vad Röda khmererna sa till honom. Men istället skickade de honom till Tuol Sleng, en skola i Phnom Penh som förvandlats till ett förhörs- och tortyrcentrum kallat S-21. Där blev han utsedd till vakt, och så småningom till chef för hela vaktstyrkan på hundra man.
– Men det var som att själv vara fånge. Cheferna skrek åt oss, förbannade mina föräldrar. Alla spionerade på alla, angav varandra, ett en enda litet misstag och det kunde straffas med döden. Vi var hungriga och rädda hela tiden, varje dag kunde vara vår sista…

Revolutionens
förrädare
S-21 fylldes på hela tiden med folk från hela landet. Revolutionens förrädare, kallades de, oftast välutbildade människor, medel- och överklass. Somliga dödades under tortyren. Men de flesta fördes ut ur S-21, ut ur staden på lastbilsflak, ungefär 30 på varje flak, två tre lastbilar åt gången, två tre gånger i månaden, allltid om kvällarna.
– Jag hade hand om fångtransporterna ut till Choeung Ek, Dödens Fält. Allt var noga förberett. Namnlistor, folk som grävt gropar där ute under dagen. Generatorn som slogs på så att vi skulle få ljus för att kunna pricka av namnen ett efter ett inne i ett litet trähus. De var bakbundna, hade ögonbindlar. Det hördes aldrig några skrik när generatorn var på…
Him Huy tystnar, skakar i hela kroppen, kämpar med gråten, försöker tända en ny cigarett, orden stockar sig.
– Minns allt så klart och tydligt, skarpa bilder, som om det händer här och nu… hur vi ledde dem i små grupper fram till deras gravar, som de inte kunde se. En efter en, vi tvingade ned dem på knä… en sådan hjulaxel du vet, från en oxkärra, som ett järnrör, drämde till på nacken… palmkniv, skar halsen av dem, blodet som forsade… sedan nästa…
– Om jag ändå hade varit soldat vid fronten och inte bödel! Då hade folk kanske förstått. Alla vet, min fru, mina barn, alla i byn. Men det hjälper inte hur mycket jag än berättar, det tar aldrig slut, det är som att hälla vatten ur en full kanna, och den ändå är lika full upp till brädden, och jag är full full full av det, snurrar i huvudet, det står mig upp i halsen, hela tiden, det har tagit över hela kroppen, det går inte att få bort!!! 

Det är tårar och panik i hans ögon. Vad säger man, vad gör man, jag vet inte.
– Rättegångarna mot Röda khmererna, kastar jag ur mig, för att ha något att bryta av med, 56 miljoner dollar hamnar notan på, snart sätter de igång, enligt planerna nästa sommar, vad…
– Jo, jag vill vara med, vittna, berätta allt jag såg, allt jag gjorde. Jag vill också ha rättvisa. Jag är också ett offer. Jag handlade under dödshot, att tveka var kontrarevolutionärt. Dödsstraff på det. Jag övervägde självmord. Jo, det fanns de som begick självmord, jag vet inte varför inte jag…
– Men att jag vill att de som låg bakom, de som gav order, ska berätta varför! Jag vill ha en förklaring till allt elände, allt meningslöst våld och dödande, någon måste ställas till svars någon gång!
Him Huy tittar ut mot Langka-pagoden och säger att han trots allt är glad för att han överlevde. Att det här var hans öde. Det kan man inget göra åt. Att livet blev som det blev, som det måste bli.  
– Jag går till pagoden vid alla högtider. Munkarna välsignar mig, det hjälper, känns bra. Jag försöker göra gott, hjälpa andra, bidra till samhället för att laga vad som har gått sönder, för att sona för allt det onda, men mitt hjärta är surt. 

En skakande hjärna
Det finns ändå korta stunder när Him Huy kan känna sig lycklig.
– När jag är ute och fiskar med nät, skär gräs till kon, ser på TV med mina grannar. Det viktigaste är barnen och deras framtid, att de får utbildning och jobb och inte ska behöva göra vad jag har gjort…
– För Tuol Sleng var skräck och vansinne, en skakande hjärna. Det värsta var att veta att alla fångar – barn, kvinnor, män – alla skulle dödas. 
Him Huy tar på sig sin svarta keps, vi säger tack och hejdå. Stumt, långsamt, återhållet rör han sig bort mot Langka-pagoden i sina vita plastsandaler, som heter som de låter: flipp-flopp. Det är ingen slump att krematoriet är vitmålat. För i Kambodja är sorgen och döden vit. Och varje begravningsfölje är vitt som snö och aska. Så går livet vidare.