685
Det har varit hårda tider: bara en dryg vecka efter valborgs och första majs kollektiva vårberusning både ishockey-VM och Eurovisionen som för första gången kom till byn – denna festernas fest för alla fjollor, barnsliga, lättsinniga, glittriga och glada. Aldrig förr har Senatstorget blivit ett vardagsrum i den varma natten där godmodigt berusade ungdomar trängs med medelålders blygt dansande henna-tantgäng och barnvagnsenheter. Folk följde spänt de svarta hårtestarna som föll de nervösa artisterna i ögonen – och då
25 000 mänskor tillsammans sjöng Leave me alone, I want to go home inföll det nästan perfekta finländska kollektivögonblicket. Mera crazy blev det inte, men artigt jubel också då anti-glamouren och balladen vann, i motsats till de bortskämda svenskarna.
25 000 mänskor tillsammans sjöng Leave me alone, I want to go home inföll det nästan perfekta finländska kollektivögonblicket. Mera crazy blev det inte, men artigt jubel också då anti-glamouren och balladen vann, i motsats till de bortskämda svenskarna.
För många av mina bekanta är sådana massevenemang bara, bara plågsamma. De vill inte trängas på Salutorget med
100 000 andra efter Lordis seger, inte fira de kollektiva högtiderna som nyår, vappen och midsommar, inte heller sörja kollektivt (utom då Anna P). Min inre tonåring oroar sig fortfarande över att inte bli bjuden så jag har svårt att förstå den här buttra enstöringsmentaliteten. Eftersom jag förra året firade både min roligaste första maj och min sorgligaste midsommar någonsin tänkte jag i år att ingenting ändå kunde överträffa dem i ren känslostyrka. Så dags att växa upp, få ett liv, sluta härja med studentmössor och folkfester och det evigt brinnande hoppet om extatisk glädje? Men det gick inte. Serpentinerna går aldrig ur. Jag älskar när staden är full av mänskor som bara vill ha roligt, jag älskar allsång, fyrverkerier, champagne. Här i den gråkalla Nord kan livet inte precis bli för festligt. Så varifrån kommer just de intellektuellas automatiska aversion mot kollektivt firande?
Vissa verkar lida av den romantiska illusionen om sin egen unikhet och utvaldhet. Hur just de har tänkt, lidit & läst mer än andra. Grundidén är att ingen är som jag. Då ger det kollektiva, populärkulturella och vulgära som alla hyllar och vem-som-helst får vara med i upphov till rädsla för att förlora sin hårt tillkämpade identitet och sin utsökt förfinade smak. Och vad ska de andra tänka om en, tar de en glad mänska på allvar? Om ens naturtillstånd är läsning – ett behärskat, ensamt möte mellan en författare och en läsare – är det förståeligt att det svettiga, kroppsliga och kaotiska inte lockar.
Ett annat argument är att det inte finns någon orsak att vara glad. So what om ett gäng sminkade monster sjunger Hard rock Hallelujah eller om det är årets kortaste natt? Vad betyder det? Det är ju inte världsfred som firas men varför är det så farligt att som en i massan leka med? En intellektuell ser gärna sin roll som att stå och observera vid sidan om (vilket i allmänhet betyder ovanför – gud nåde oss för de epoker då de intellektuella sett upp till massorna, då är det totalitära nära). Från den platsen är det omöjligt att delta för hela poängen med kollektiv glädje är ju att den är delad.
Eller är det gamla spöken som skrämmer? Många av 60- och 70-talens politiska rörelser skapade sitt passionerade engagemang delvis genom den berusande övertygelsen om att-ha-rätt, delvis genom kollektiva riter (som t.ex. gamle Durkheim ansåg vara grunden för all religion): taistoiternas allsånger, första maj-marscherna, feministernas vilda danser på läger i Danmark (långt före punken hade de ju mottot att alla kan om de vill). Kanske de som gett sig hän i åratal av demonstrationståg nu i eftertankens kranka blekhet inte kan gå igång på något så banalt och ytligt som en rockkonsert – och heller inte deras barn?
Men kollektiva känslor tar inte bort de individuella – karnevalsyra hindrar ingen att glädja sig över en perfekt formulerad mening eller en politisk reform. Liksom tårar över prinsessan Dianas död eller 4–2 till Kanada inte förminskar sorg som slår hårdare, närmare, brutalare.
100 000 andra efter Lordis seger, inte fira de kollektiva högtiderna som nyår, vappen och midsommar, inte heller sörja kollektivt (utom då Anna P). Min inre tonåring oroar sig fortfarande över att inte bli bjuden så jag har svårt att förstå den här buttra enstöringsmentaliteten. Eftersom jag förra året firade både min roligaste första maj och min sorgligaste midsommar någonsin tänkte jag i år att ingenting ändå kunde överträffa dem i ren känslostyrka. Så dags att växa upp, få ett liv, sluta härja med studentmössor och folkfester och det evigt brinnande hoppet om extatisk glädje? Men det gick inte. Serpentinerna går aldrig ur. Jag älskar när staden är full av mänskor som bara vill ha roligt, jag älskar allsång, fyrverkerier, champagne. Här i den gråkalla Nord kan livet inte precis bli för festligt. Så varifrån kommer just de intellektuellas automatiska aversion mot kollektivt firande?
Vissa verkar lida av den romantiska illusionen om sin egen unikhet och utvaldhet. Hur just de har tänkt, lidit & läst mer än andra. Grundidén är att ingen är som jag. Då ger det kollektiva, populärkulturella och vulgära som alla hyllar och vem-som-helst får vara med i upphov till rädsla för att förlora sin hårt tillkämpade identitet och sin utsökt förfinade smak. Och vad ska de andra tänka om en, tar de en glad mänska på allvar? Om ens naturtillstånd är läsning – ett behärskat, ensamt möte mellan en författare och en läsare – är det förståeligt att det svettiga, kroppsliga och kaotiska inte lockar.
Ett annat argument är att det inte finns någon orsak att vara glad. So what om ett gäng sminkade monster sjunger Hard rock Hallelujah eller om det är årets kortaste natt? Vad betyder det? Det är ju inte världsfred som firas men varför är det så farligt att som en i massan leka med? En intellektuell ser gärna sin roll som att stå och observera vid sidan om (vilket i allmänhet betyder ovanför – gud nåde oss för de epoker då de intellektuella sett upp till massorna, då är det totalitära nära). Från den platsen är det omöjligt att delta för hela poängen med kollektiv glädje är ju att den är delad.
Eller är det gamla spöken som skrämmer? Många av 60- och 70-talens politiska rörelser skapade sitt passionerade engagemang delvis genom den berusande övertygelsen om att-ha-rätt, delvis genom kollektiva riter (som t.ex. gamle Durkheim ansåg vara grunden för all religion): taistoiternas allsånger, första maj-marscherna, feministernas vilda danser på läger i Danmark (långt före punken hade de ju mottot att alla kan om de vill). Kanske de som gett sig hän i åratal av demonstrationståg nu i eftertankens kranka blekhet inte kan gå igång på något så banalt och ytligt som en rockkonsert – och heller inte deras barn?
Men kollektiva känslor tar inte bort de individuella – karnevalsyra hindrar ingen att glädja sig över en perfekt formulerad mening eller en politisk reform. Liksom tårar över prinsessan Dianas död eller 4–2 till Kanada inte förminskar sorg som slår hårdare, närmare, brutalare.
*Rubriken kommer från den seriösa amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs rykande färska bok, med undertiteln A history of Collective Joy (2007).
Sara Ehnholm Hielm
