Ännu när jag var barn hände det ibland att berusade portugiser ackompanjerade av saudadedrypande fado dök upp bakom holmen i sina medfarna livbåtar i sommarkvällen. Sin lediga tid från torskfisket använde de tydligen till sightseeing i Åbolands skärgård. Sedan försvann torsken och med den portugiserna. I stället fick vi algerna. Jag minns också den superfeta rökta makrillen som pappa brukade köpa på torget och som var nästan gratis, åtminstone jämfört med de där hårdrökta, trådiga och torra med pepparmix förstörda filéerna som man får idag. Fisk har i allt högre grad blivit lyxmat, allt mindre någonting för barnfamiljer utan aktier och optionsprogram, med undantag för odlad norsk lax. För en utrotningshotad blåfenad tonfisk på några hundra kilo kan man få nästan tusen euro kilot.

På sistone har det talats rätt mycket om nedsmutsningen och övergödningen av haven. Men fisket kan också vara en betydande faktor bakom de ekologiska förändringarna. Den svenska frilansjournalisten Isabella Lövins Tyst hav är en svidande uppgörelse med yrkesfisket och EU:s motstridiga fiskepolitik, där olika miljöskyddsprogram kolliderar med enorma subventioner till EU:s fiskeflotta, den näst största i världen. Fartygen och fångstredskapen har blivit effektivare men ändå har fångsterna på vissa traditionella matfiskar minskat i synnerhet på toppen av näringskedjan medan fiskeansträngningen, d.v.s. båtarnas storlek gånger fisketiden, har ökat. Det tycks med andra ord vara rätt klart att de här bestånden minskat, liksom också fiskarnas inkomster.

Lövins intresse för fisket börjar med ålen, denna mystiska fisk vars levnadsvanor fortfarande är höljda i dunkel. Trots ett pressmeddelande från svenska fiskeriverket 2003 enligt vilket inflödet av glasål från Sargassohavet minskat med 99 procent ansåg myndigheten att det inte var befogat med fiskestopp, eftersom det skulle drabba yrkesfiskarna så hårt. Med ålen som utgångspunkt nystar Lövin sedan upp en absurd men nog så dyster historia som sträcker sig från de norska fjordarna ända till Kap Verde via EU:s snåriga korridorer.

Mindre fångster trots effektivare båtar

Konsumtionen av fisk har nästan fördubblats sedan början av 1960-talet. Samtidigt har de större rovfiskarnas andel av havets biomassa minskat kraftigt, i till exempel Nordatlanten med mellan 70 och 90 procent. Torskbeståndet utanför Newfoundland kollapsade i början av 1990-talet och har inte återhämtat sig. Och situationen i Östersjön är inte mycket bättre. Men helt klart är det frågan om dramatiska störningar i den ekologiska balansen. Frågan är bara vilka arter som gynnas av andra arters undergång. Måste vi börja äta alger, maneter och plankton?

Ändå har politiken varit tandlös eller till och med främjat rovfisket genom investeringsbidrag, subventionerat bränsle, prisgarantier etc. Ju större och finare båtar, desto högre kapitalkostnader. De flytande fiskfabrikerna måste hållas igång dygnet runt för att inte sjunka och ändå verkar det som om fångsterna inte vill räcka till för räntorna. Samtidigt gör de livet surare för lokala småfiskare i synnerhet i de u-länder där EU köpt fiskerättigheter ofta för struntsummor jämfört med värdet på fångsterna.

På Kap Verde träffar Lövin fiskaren Manuel Rodriges Lopez. Hans fångst består av två mindre fiskar som han ska dela med åtta besättningsmän. Enligt EU:s fiskeavtal med Kap Verde får EU fiska 5000 ton tonfisk per år på landets fiskevatten mot en ersättning på
325 000 euro, det blir 65 euro per ton, för en fisk som är värd åtminstone 1000 euro per ton. Med sin öppna båt med ett segel tillverkat av gamla rissäckar i plast har Lopez nog ingen chans mot de spanska, portugisiska och franska topputrustade fiskefartygen. EU har motsvarande avtal med 26 länder, av vilka 16 är u-länder.

På tal om denna absurda politik skriver Lövin att det blivit ”… vardag för en svensk yrkesfiskare att bränna en halv kubikmeter kraftigt subventionerad olja för att dra upp några hundra kilo räkor och sedan slänga dem direkt på soptippen, fylla i en blankett och få betalt genom EU:s lägsta prisgaranti …”

Och på tal om luftutsläpp så är utsläppen av växthusgaser per varje ton trålad svensk havskräfta (32 ton koldioxid) mer än dubbelt så mycket som för biff. Fast å andra sidan är ju produktionen betydligt anspråkslösare.

Allmänningens tragedi

Utfiskningen är ett typexempel på det som kallas ”allmänningens tragedi” där de involverade parterna resonerar som så att om inte jag drar upp firren så gör nån annan det. Man konkurrerar om en fri men begränsad resurs, och resultatet blir lätt ännu värre än på Stockmanns galna dagar. Den nationella och internationella fiskepolitiken förefaller bara att ha förvärrat denna tragedi ytterligare i stället för att lindra den. Till exempel förbjöd EU Sverige att införa ett ensidigt stopp mot torskfiske och de svenska kvoterna för torskfiske har under de senaste åren varit så stora att de inte ens gått att uppfylla och blir således helt meningslösa. En större kapacitet i kombination med minskande fångster är inte ett särskilt uppmuntrande scenario, men ur ett ekologiskt perspektiv blir det ännu värre om den överstora kapaciteten hålls flytande genom kraftiga subventioner; enligt FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorgan) subventioneras världens fiskeflottor med 38 miljarder euro.

”Meningen med dessa skattepengar var förstås ursprungligen att vi medborgare skulle få tillgång till fisk av bra kvalitet till ett billigt pris. Men resultatet har istället blivit det rakt motsatta: att vi får betala dyrt både en och två och tre gånger för en ständigt sinande tillgång på fisk”, skriver Lövin.

Lövin är dock inte helt pessimistisk. I slutet av Tyst hav kommer hon med ett antal förslag till lösningar på fiskeproblemet. Här ingår bland annat krav på ett totalt perspektivskifte där fisket inte längre ska betraktas som en näring utan som en naturresursfråga. Mer konkreta förslag är inrättande av marina reservat, förbud mot bottentrålning och dumpning (och även kvoter, eftersom de leder till dumpning av mindre fisk och fångster som överstiger kvoterna), skärpt övervakning och hårdare straff för tjuvfiske). I stället om inte helhjärtat förespråkar hon införande av så kallade individuella, överförbara kvoter (ITQ). Detta kunde motverka allmänningens tragedi genom att ge fisken karaktär av egendom som kan säljas och köpas och således ge fiskaren incentiv att ta hand om resursen, menar hon. Även odlad fisk kan vara ett alternativ förutsatt att den är växtätande. Till exempel den odlade laxen uppföds med foderfisk och tär således på de vilda havsbestånden.

I slutet av boken har Lövin också listor över fiskar som kan ätas med bättre och sämre samvete. Tyst hav är en aktuell och angelägen bok om de märkliga piruetter som görs i den europeiska fiskepolitiken. Kapitlet ”Två sekunder” skulle jag dock klara mig utan, för här blir Lövin lite för flummig och new-ageaktig åtminstone i min smak. Att till exempel ställa det grekiska fruktbarhetsbegreppet physis som nåt gott mot det naturvetenskapliga begreppet entropi som nåt ont blir lite förvirrande, eftersom entropi bara är något som är fallet.

---

Isabella Lövin: Tyst hav. Jakten på den sista matfisken. Ordfront 2007.