Äntligen ett nytt jobb för humanister. Framför allt för underbetalda bibliotekarier torde det randas goda dagar. I kapitalismens förlovade land USA har en helt ny service uppfunnits: beställ innehåll till din bokhylla per meter.

Det är förstås i The New Yorker jag hittar en artikel om företeelsen. En del av klienterna är fiktiva karaktärer typ Indiana Jones, som på film eller teaterscen behöver rekvisita. Det är förståeligt att ett påhitt inte kan gå i bokbutiker men hans skapare Steven Spielberg och andra privatpersoner lär också använda tjänsten. Det gör en mer betänksam. Så klart en filmmogul är upptagen och har råd att bygga stora hus med stora bokhyllor – och credit åt honom för att han ens vill ha böcker istället för endast en enorm plasma-tv.

Böcker som inredningsdetalj har redan Ikea lanserat och de säljs också i skumma s.k. livsstilsbutiker. Men vad är poängen med att ha meter av böcker som ingen ens har valt själv – för att inte tala om läst – i sitt hem? Vad ska de kommunicera? Ärvda borgerliga bibliotek kan säkert vara orörda men då har ju ändå en förfader förhoppningsvis läst dem. De berättar släktens historia på samma dammiga vis som svartvita fotografier. Eller är tanken effektivitet: att mogulen då han har en ledig minut i sin egen bokhylla kan hitta sin favoritlektyr? Då borde den väljas av hans bästis eller fru, inte av en butikskedja. Eller så är det något fundamentalt oärligt på gång: mogulen vill verka vara något han inte är.

Jag tar bokhyllor personligt. Claire Messuds roman The Emperor’s Children blev jag förtjust i främst för dess beskrivning av förhållandet mellan en person och hennes bokhylla. Jag citerar (min övers.):

”En vägg av böcker, både lästa och olästa, alla kära för henne inte bara i dem själva, deras ömtåliga ryggar, utan för ögonblicken eller tidsepokerna de frammanade. Hon hade behållit vissa böcker sedan universitetet som hon hade skaffat för kurser och aldrig läst – Frederic Jameson, till exempel och Kant – vilka antydde för henne att hon var, eller kunde bli, en person att ta på allvar, en tänkare på något insipprande, alltomfattade vis: och hon hade behållit en handfull barnböcker från sitt numera nedmonterade flickrum, som Charlotte’s Web och Harriet the Spy-serien, som frambesvärjde ett tidigare, passionerat uppriktigt själv, det nyktra barnet som ständigt läste i baksätet på hennes föräldrars Buick, glömsk av omvärlden …”

Ens jag representeras av ens bokhylla. För andra än materialistiska boknördar må det verka narcissistiskt eller löjligt eller futilt. Men poängen är just att där finns utrymme för de potentiella jagen likväl som för de nostalgiska, för vi är också drömmar och ambitioner, inte bara vårt prosaiska förflutna. En bok kan stå i åratal i min hylla utan att läsas men mitt liv är rikare för att den finns och en dag tas den fram. Extremt sällan läser jag om samma bok – ändå behövs den för ett citat eller en vän åratal senare.

Därför har bokhyllan sin plats som konversationsöppnare hos nya bekanta, och därför verkar det så sällsynt lurigt att köpa innehållet per meter. Om jag hade extremt bråttom kunde jag säkert låta en stilist välja mina kläder. Men gränsen går vid böcker. Det är som att låta någon annan klä min själ.